colombia-blogg
I en annan del av Colombia

Jag hade aldrig varit i Colombia när jag kom hit som fredsobservatör för åtta månader sedan. Min pappa hade jobbat här ett tag i början på åttiotalet och kunde berätta om värmen och de häftiga regnen uppe på den karibiska kusten. Jag kände en kvinna som varit fredsobservatör här tidigare och hade lyssnat på hennes föreläsning om arbetet; om ickevåld som mål och metod, om preventiv närvaro och internationell medföljning. Jag hade läst en kurs i latinamerikansk statsvetenskap och lärt mig uttryck som post-kolonialism, befrielseteologi, MERCOSUR och Monroedoktrinen. Jag hade läst böcker om kolonialtiden, om narkotikahandeln och gerillakriget. Jag hade också läst Colombias eget littterära nationalhelgon, Gabriel García Márquez, böcker om översten som inte får några brev och om olycklig förälskelse i kolerans tid. Sist men inte minst hade jag dansat den colombianska folkdansen cumbia på en dansskola hemma i Skåne under en period i min tidiga tonår.

Med denna minst sagt spridda mosaik av kunskaper i bagaget landade jag och fyra andra nyanställda kollegor på Eldorado, flygplatsen i Bogotá, sent på kvällen den 1 mars i år. Under de åtta månader som gått sedan dess har jag haft förmånen att lära känna landet och dess invånare, deras inbördeskrig och deras fredsarbete, deras hat och deras kärlek till varandra och till sitt land. Jag har sovit i tält i bergen i provinsen Nariño i söder och frusit så jag hackade tänder när temperaturen sjönk och luften blev allt tunnare ju högre upp vi kom. Jag har suttit i skuggan under middagsvärmen i Santa Marta och Cartagena på kusten i norr och dåsat i hettan.

Colombia är ett stort land med många svårtillgängliga områden. I sydvästra och centrala delarna av landet sträcker sig Anderna, där rullar molnen in i jämnhöjd med de höga bergen och kaffeodlingarna färgar sluttningarna djupt mörkgröna. I sydöst börjar Amazonas regnskog och den nästintill ogenomträngliga terrängen gör det till hemort för tusentals djur och växter, men mycket få människor. Längs den karibiska kusten i norr ligger städer som Santa Marta, Barranquilla och Cartagena med välbevarad kolonialarkitektur och bländvita stränder. I en triangel i centrala Colombia ligger de tre största städerna Bogotá, Medellín och Calí som med sin storstadspuls erbjuder mycket i form av kultur och nöjen.

För mig har det varit ett stort nöje att, både privat och i jobbet, resa runt i Colombia. För drygt två veckor sedan var det dags för ytterligare en resa. Då packade jag återigen min röda resväska och begav mig till Quibdó för att ansluta mig till de tre kollegor som redan fanns på Kristna Fredsrörelsens kontor här.

Kristna Fredsrörelsen började skicka observatörer till Colombia 2004 och två år senare kompleterades kontoret i Bogotá med ett kontor här i Quibdó. Sedan dess har ett tjugotal observatörer före mig verkat i den 30 gradiga värmen och den åttioprocentiga luftfuktigheten , bland mygg och termiter i ett av Colombias mest konfliktdrabbade områden. Efter den första chocken så har vi nästan alla blivit förälskade i den öppenhjärtliga humorn, den enorma kämparglöden och de rika kulturella traditionerna. För att inte tala om queso costeño, den salta färskosten som äts till nästan allt här, som jag först tyckte smakade som att slicka på en saltsten, men som saknats något enormt av dem som flyttat härifrån.

Chocó, provisen där Quibdó är huvudstad, beskrivs ofta som ”en annan del av Colombia”. Många colombianer har aldrig varit här och vet mycket lite om regionen. Chocó får sällan utrymme i media och ännu mer sällan lyfts de kulturella särdragen här fram som en del av en allmän colombiansk kultur. På sin höjd glimmar bilder härifrån förbi på kvällsnyheterna och då nästan uteslutande i rapporter om väpnade konfrontationer mellan gerilla och militär, paramilitära aktiviteter, narkotikasmuggling, korruption eller naturkatastrofer.

Det som gäller för övriga landet är många gånger inte tillämpligt på Chocó. Etnografiskt så skiljer sig Chocó från övriga Colombia genom att majoriteten av befolkningen, 82 %, är afrocolombianer, en folkgrupp som i hela landet bara utgör en tiondel av befolkningen. Även andelen människor som tillhör olika urfolk är mer än tre gånger så stor här jämfört med i landet som helhet. Denna etnografiska skillnad avspeglas i kulturen och ger Chocó en unik gastronomi, musik och danskultur. Att vara ”chocoano” är en stor del av identiteten; något som vittnar om en stolthet och en lång historia för ett folk vars liv många gånger skilt sig dramatiskt från deras landsmäns.

Tyvärr avspeglas också Chocós unikhet i den rådande humanitära situationen och i konfliktens utveckling. Här lever 66% av befolkningen under fattigdomsstrecket, jämfört med 28,5% i Colombia som helhet. DANE, Colombias motsvarighet till Statistiska centralbyrån, räknar att 70% av Chocó befolkning inte har tillgång till grundläggande levnadsförutsättningar, så som hälso och sjukvård, tjänlig bostad och utbildning för barn i skolåldern. En siffra som kan jämföras med 20 % när DANE tittar på hela Colombia.

Chocós fantastiska regnskog, som för övrigt är en av de platser i världen med mest nederbörd, har sedan 1980-talet varit hemvist för olika väpnade grupper i det colombianska inbördeskriget. Här har gerillagrupper, paramilitära grupper och Colombias militärmakt kämpat om herraväldet med alla till buds stående medel, samtidigt som en redan åsidosatt civilbefolkning hamnat mitt i skottelden. Med inbördeskriget som rökridå har Chocó dessutom kunnat bli en motorväg för narkotikatrafiken norrut, allt i takt med att världsmarknadens efterfrågan på kokain ökat.

När Colombia för några veckor sedan folkomröstade om huvida man skulle bifalla eller ej det fredsavtal som skrivits under mellan regeringen och FARC-EP gerillan röstade ca 80% i Chocó ja, men när valresultatet för hela landet stod det klart hade nej-sidan vunnit. I Chocó har man levt med den väpnade konflikten  i flera decennier och nu är befolkningen rejält krigstrött. De människorättsförsvarare som vi på Kristna Fredsrörelsen medföljer här fortsätter att outröttligt arbeta för freden och i de delegationer och de aktiviteter som vi deltar i som observatörer har man inte gett upp kampen för en fredligare tillvaro.

Av alla resor jag gjort i Colombia så är resan till Chocó en av dem som gjort att jag känt att jag har kommit längst bort från där jag började. Allt, från natur och klimat, till konflikten och dess skadeverkningar, är annorlunda här. Det har blivit många resor för min del de senaste åtta månaderna, och jag hoppas att mina första veckor här i Chocó kommer att innebära början på en ny resa, i en annan del av Colombia.

Åsa Svensson, fredsobservatör i Quibdó

Lämna en kommentar


*