colombia-blogg
Feministiskt systerskap över gränser

Quibdó-kontoret höll förra veckan en workshop för en av våra medföljda organisationers genuskommission. Syftet var att förklarar vår arbetsmetod (preventiv närvaro) och att dela med oss av verktyg för att analysera säkerhet och risker.

Genuskommissionen består av sju kvinnor (för att genus är enbart en kvinnofråga, eller?), alla från olika områden i Chocó. Dessa kvinnor har levt och upplevt den patriarkala strukturen när den är som mest våldsam och vidrig, och deras feministiska övertygelse kommer här inte att ifrågasättas en sekund. Detta är snarare ett första steg i en rannsakan av min egen feminism och hur jag praktiserar den.

Det är en sak att diskutera feminism med människor som har samma utgångspunkt som en själv, som använder samma terminologi, som identifierar och förklarar samma strukturella förtryck på samma sätt som en själv. Det är en helt annan sak att diskutera det med kvinnor som inte haft möjlighet att utveckla sin analytiska förmåga, som inte behärskar ett akademiskt språk, som inte identifierar den patriarkala strukturens uttryck på alla plan, i alla utrymmen och relationer.

Hur bemöter jag då dessa kvinnors sätt att förklara samhället och sig själva? Till exempel att mäns våld mot kvinnor bottnar i ett köttsligt begär och/eller en sjukdom. Och hur accepterar jag till fullo (utan förbråelser och frustration!) att frågor som jag tycker är absolut kritiska och grundläggande för en feministisk kamp inte ens reflekteras över.

Intressant är att jag den senaste veckan läst Ebba Witt-Brattströms Å alla kära systrar – historien om mitt 70-tal. Den feministiska Grupp 8 som Ebba var verksam inom hela 70-talet fick utstå mycket kritik både av andra feminister och av samhället i stort. En av kritiken var bland annat att de skulle vara en grupp medelklasskvinnor som drev frågor som inte hade nån förankring i den verklighet som majoriteten kvinnor faktiskt levde i.

Min avsikt här är inte att göra upp med om det fanns någon sanning i denna kritik (det gör boken så bra själv). Istället vill jag återgå till min självrannsakan.

Alltså, hur kan jag leva i den kontext jag gör just nu och inte fråga mig om jag står för en borgarfeminism som inte har nån relevans för Chocós kvinnor (eller för många svenska kvinnor för den delen). Och hur använder jag mig av min teoretiska kunskap samtidigt som jag praktiserar ett feministiskt systerskap över kultur, klass- och åldersgränser?

Detta kommer för mig vara den största utmaningen med mitt arbete här, men likväl det absolut nödvändigaste och givande. För i ärlighetens namn har denna fråga lika mycket relevans i Sverige som här i Chocó.

Ana Falk, fredsobservatör i Chocó

Det här med möten…

En stor del av mitt jobb går ut på att boka och gå på möten: med medföljda, med andra organisationer och med colombianska myndigheter. Det låter ju ganska oproblematiskt, men riktigt så lätt är det inte.

Som exempel på hur det kan gå till, kan jag ta den här veckans skörd av bokade och genomförda möten:

  • försök att boka möten med colombianska militära och civila myndigheter samt medföljda organisationer : 6
  • totalt antal inbokade möten: 3
  • antal genomförda möten: 1

Och jag är rätt nöjd med resultatet, för ofta blir det till slut ingenting. Varför, kan man ju då med rätta undra. Tidsuppfattning, skulle kanske kunna vara ett svar, möteskultur, ett annat, men oavsett orsaken är det något man helt enkelt måste acceptera och försöka jobba med så gott det går.

Att träffa myndigheter är en viktig del av vårt arbete, eftersom det är så vi uppmärksammar dem på att vi är här och att vi kräver att de ska ta sitt ansvar för att skydda våra medföljda organisationer.

Men att boka dessa möten är en djungel och lyckas man till slut få till ett, måste man dubbelkolla att det faktiskt blir av minst två gånger och likväl kan man komma till avtalat (och trippelkollat) möte, för att få veta att personen precis var tvungen att åka iväg på något vansinnigt viktigt och så börjar hela karusellen om igen.

Man kan bli galen för mindre, men samtidigt kan man bli så oerhört lycklig över att faktiskt få till ett möte och då kan det gå helt annorlunda till. Som när jag lyckades boka in oss med mr-ombudsmannen för minoriteter i veckan: efter veckovis av brevskrivande och ringande fram och tillbaka, fick jag ett direktnummer som jag på en chansning ringde och fick tag i sagda ombudsman i egen hög person (!), som tyckte att det lät ju jättetrevligt med ett möte och kunde vi inte ses nästa dag på morgonen?

Så jag fick snabbt ringa till min kollega Lotta, som stuvade om i våra andra inbokade möten. Nästa dag träffades vi på avtalad tid (!!) och på en halvtimme fick vi honom att erbjuda sig att hjälpa oss i fall där våra medföljda organisationer blir hotade. Så kan det också gå och då kan man faktiskt ändå vara lite nöjd med ett möte av sex försök den här veckan!

Nina Vollmer, fredsobservatör i Bogotá

”Vi vill komma ur denna konflikt, vi vill leva i fred”

”De kom klockan tio på förmiddagen och bad om att få den förre guvernören och två ledare. Då de inte gick att hitta så sparades de från döden”, säger en av invånarna i ursprungsfolksreservatet Camizba till tidningen El Colombiano.

Det var förra veckan som gerillagruppen FARC kom in i byn som ligger norra Chocó, och letade efter människor som är informanter åt armen. För att statuera exempel så dödade de en man och en kvinna. Nu har hela byn med en befolkning på cirka 130 personer tvingats på flykt.

“De säger att vi hjälper armén. Vi har ingenting att göra med konflikten. Det enda vi gör är att ta hand om marken, att plantera det vi kan eftersom vi inte längre kan gå till odlingarna. Vi vill komma ur denna konflikt, vi vill leva i fred “, fortsätter en av invånarna i byn.

Grävskopa

En av flertalet grävskopor som verkar inom den illegala gruvnäringen i Chocó.

Chocó är en region längsmed den colombianska stillahavskusten. Klimatet är tropiskt och levnadsförhållandena är svåra vilket gjorde att regionen under ganska lång tid skonades från konflikten i övriga landet. I mitten av 90-talet tog dock konflikten fart på allvar i regionen då den paramilitära närvaron ökade, gerillagrupper hade redan tidigare funnit de Chocoanska djunglerna som ett bra gömställe. Regionen har dock ända sedan kolonialiseringen exploaterats på grund av den rika tillgången på naturresurser så som mineraler och trä. Förutom droghandeln så är det just naturresurserna i form av till exempel illegal gruvnäring och palmodlingar, som finansierar de väpnade grupper i konflikten. Civilbefolkningen i Chocó som främst består av afrocolombianer och ursprungsfolksgrupper, lever under ständigt hot att bli ifråntagna sin mark. Cocomopoca (Consejo Comunitario Mayor de la Organización Popular Campesina del Alto Atrato) som är en av de organisationer som Kristna Fredsrörelsen (SweFOR) medföljer i regionen har de senaste tio åren sett befolkningen på deras mark mer än halverats, från cirka 30 000 till dagens cirka 12 500 personer.

Förra veckans händelse är inte ovanlig. Det händer allt för ofta att civilbefolkningen hamnar i mitt emellan de väpnade grupperna; gerillagrupper, paramilitärer och militären. Är det inte gerillan som anklagar dem för att vara informanter åt armen så är det paramilitären som anklagar dem för att vara informanter åt gerillan. Samtliga grupper begår ständigt brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. En konsekvens av detta är att cirka fyra miljoner människor befinner sig på flykt i Colombia, vilket placerar landet i topp, med Sudan, med flest antal internflyktingar i världen. Genom detta kränks deras rättigheter till mark och rätten till rörelsefrihet samt att det skapar en rad sociala och ekonomiska problem. Problemet är som sagt stort och vi kommer få anledning att återvända till det i denna blogg.

Rebecka Jalvemyr, Fredsobservatör i Chocó

Día por el aire libre

Idag är det bilfria dagen här i Bogotá. Det betyder att alla privatbilar måste lämnas hemma, och man får transportera sig bäst man kan i buss, taxi, motorcykel eller cykel. Ett lovvärt initiativ i en stad med stora problem med föroeningar. Icke desto mindre är jag sjukt osugen på att ge mig ut på stan. Jag kan bara föreställa mig kaoset på Transmilenion eller de vanliga bussarna!

Jag ska skaffa cykel! Bogotá är faktiskt inte en helt dålig cykelstad. Här finns 366 kilometr cykelväg, och varje söndag stängs flera stora gator av för motortrafik och används som cykel-, inlins-, skateboard- och promenadled.

Man räknar med att El día por el aire libre ska minska föroreningarna jämfört med en vanlig dag, med 18%. Det kan behövas.

Läs mer på: Semana och El Tiempo.

Katarina Sandström

Medföljning Bucaramanga

För att komma igång med bloggen, och som ett smakprov på vad det är vi gör, kommer här en text som publicerades på Katarinas blogg den 20 januari.

”Vi är generationen som växte upp utan föräldrar. vi är generationen som växte upp under straffriheten. Vi är generationen som växte upp under statsterrorismen.” (Manuel, Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad.)

Hemma igen från Bucaramanga, full av intryck. Störst intryck gjorde nog organisationen själv, Hij@s, och dess medlemmar. En organisation som formats ur förlusten av anhöriga. Föräldrar och andra närstående som försvunnit och aldrig återfunnits, eller försvunnit och hittats mördade i ett dike eller en omärkt massgrav. Människor som försvunnit och mördats för sitt politiska engagemang.

Det skulle alltså vara lätt att tro att Hij@s är en dyster samling. Och självklart finns sorgen med. Men det finns också en enorm kraft och vilja att kämpa emot, att forstätta föräldrarnas kamp, att bevara deras minne och att ställa de skyldiga till svars.

Det är givetvis inte en okontroversiell strävan. Därför är Hij@s utpekade som terroristkramare, och flera av medlemmarna har mottagit hot. Deras höga profil och synliga och högljudda event är en av anledningarna till att vi medföljer dem.

Så, vi gav oss av mot Bucaramanga förra måndagen. Nattbussen var helt sjukt bekväm! Trots detta kom vi fram vid 6-snåret på morgonen (bara 8 timmars bussresa, mycket lindrigre än jag befarat och blivit varnad för!) och var rätt möra.

På tisdag kväll hölls ett minnesevent, ett slutet för familj och vänner till Hugo Armando, en av alla Colombias försvunna. På onsdagen hölls ett större, öppet event på ett torg i centrala Bucaramanga. Det var i god Hij@s-anda både mycket visuellt och ljudligt. Det var en stark upplevelse.

Dagen efter var de bekymrade. Med på eventet var en kvinna med sina barn, en släkting till en av dem vi medföljde. De hade inte varit förberedda på att hon skulle dyka upp, och problemet var att hon varit gift med en commandante paramilitar.

Paramilitären en illegal väpnad grupp, eller egentligen flera, som förut var organiserade under en och samma ”paraplyorganisation” men som nu är betydligt mer sprlittrad. Det är den väpnade grupp som står för störst antal grova brott och övergrepp, och är kända för sin brutalitet. Paramilitären har länge varit lierad med den statliga militären, och för ett par år sedan updagades en stor skandal, som avslöjade politikers samröre med paramilitären hela väge upp i den absoluta politiska toppen, i regeringspartiet. Just nu pågår rättsprocessen för att ställa de anklagade till svars, men då Colombias lagar är utformde på ett sådant vis, tjänar de anklagade på att förhala processen. Häktningstiden och preskribtionstiden är nämligen extremt korta, och därmed försätts en efter en av dem på fri fot helt utan konsekvenser. I måndags släppte man den senaste i raden.

Nå, det var en parentes. Kvinnan på eventet höll sig inte direkt i bakgrunden, och hon eller hennes barn finns med på åtminstone de flesta av mina foton. Det som oroade Hij@s medlemmar var att något av alla de foton som togs på eventet, med henne eller barnen på, skulle hamna på till exempel facbook eller annat öppet internetforum. Att barn, eller för all del ex-frun, till en paramilitär deltar på ett så pass kontroversiellt (många skulle säga vänster-) event är naturligtvis inte bra, och meför risker både för henne, hennes familj och arrangörerna.

Man kan tänka att det var dumt, kanske till och med rätt diotiskt att delta. Men med resten av historien i åtanke tänker jag att det blir viktigt för henne att distansera sig så mycket som möjligt från den delen av sitt liv.

Hennes mamma som berättade hur dottern vid 14 års ålder förts bort från sin skola av hans män. Hur det gått femton dagar innan mamman fick veta vad som hänt med dottern. Hur han ”förfört” henne, hur hon blivit förälskad och sedemera gift sig med honom och så småningom fått tre barn.

Hon har vuxit upp, de separerade för tre år sedan efter flera års försök att ta sig ur det. Men, jag kan tänka mig att det inte är gjort i en handvändning, eller utan rädsla. En man som mördar, och ger andra order om att mörda. För en tid sedan försökte hon inleda en ny relation, men efter hot från exmaken såg hon sig tvungen att bryta med den nye mannen. Exmaken sitter inne sedan snart ett år, men det betyder inte att hans kontroll över henne har minskat.

Den andra sidan av historien är tanken på det trauma det måste ha varit för familjen. En politiskt aktiv familj, som på olika sätt drabbats av det. Försvunna familjemedlemmar. Och så en dotter/kusin/valfri annan släktrelation som gifter sig med en riktigt bad guy. Jag kan nog inte ens börja föreställa mig hur det skulle kunna kännas.

För att avsluta. Vi blev inkvarterade hemma hos släktingar till några av våra medföljda. Helt utan förbehåll och med stora hjärtan blev vi välkomnade, och det var en annan fin upplevelse under veckan.

På det stora hela påminde Bucaramanga mig om att jobbet är meningsfullt. Nu är jag tillbaka på kontoret igen, och efter en omtumlande vecka är det ändå rätt skönt med lite rutingöra igen.

Katarina Sandström

Tvångsförsvunna i Colombia

Tvångsförsvinnanden har sedan 70-talet präglat den colombianska konflikten. Enligt den nationella kommissionen för sökandet efter tvångsförsvunna har 26 128 män och 6 164 kvinnor fallit offer för påtvingade försvinnanden. Totalt har 3 911 av dessa personer återfunnits levande och 759 personer har identifierat döda, men majoriteten saknas fortfarande. Statistiken varierar dock kraftigt och mörkertalet tros vara mycket stort.