colombia-blogg
Skriv på blixtaktion till skydd för MR-försvarare!

Apropå dödshoten mot MR-försvararen Nancy Fiallo, (se artikel), hur mycket ska ett konfliktfyllt lands civila behöva utstå? När Colombias gerillor började kidnappa inflytelserika personer på 1980-talet, kom motreaktionen i form av paramilitära förband. Paramilitärerna kallade sig kontrarevolutionärer. Ändå gav dig sig som oftast på civilbefolkningen, istället att för som man kunde tro attackera gerillan. Resultatet blev en mänsklig tragedi med hundratusentals civila offer i form av massakrer, selektiva mord och tvångsförflyttningar.

Som om detta inte var nog, började paramilitarismen korsbefruktas med den politiska makten. 2006 briserade den största politiska skandalen i Colombias samtid. Den fängslade Salvatore Mancuso, högste ledaren för paramilitären, erkände att 35 procent av Colombias kongressledamöter haft samröre med hans organisation.

Fallen åtogs av åklagarmyndigheten. Vissa av politikerna anklagas för att ha finansierat paramilitära förband, andra för att ha åtnjutit deras stöd inför valen genom  att hota och skrämma väljare. Åter andra för att ha läckt känslig information till paramilitären, information som sedan använts för exempelvis selektiva mord.

När nu åtalen nått Colombias högsta domstol, så kunde man tro att hela det civila samhället skulle närvara vid domstolsförhandlingarna och uppmärksamma dessa historiska rättsfall. Ändå så har det civila samhället, med några få undantag, lyst med sin frånvaro. Nancy Fiallo från organisationen la Asamblea de Mujeres de la Sociedad Civil por la Paz (ung. civilsamhällets nationella kvinnosamling för fred), är kanske den som engagerat sig mest i fallen. Dag ut och dag in har hon sedan förra hösten modigt suttit med i rättegångssalen och fört anteckningar, för att sedan via e-post informera andra organisationer om hur rättegångarna fortlöper.

Nancy Fiallos med KrF:s fredsobservatörer Lari Honkanen och Ingela Andersson

Man skulle kunna förutsätta att hon kunde få utföra sitt arbete i fred. Speciellt med tanke på att rättegångarna sker på landets högsta rättsinstans. Men sedan Nancy Fiallo började uppmärksamma fallen har hon fått anonyma telefonsamtal där någon hotar att döda henne om hon fortsätter att besöka domstolsförhandlingarna.

Är du, liksom jag, trött på att civila som vill få slut på våld, drabbas av trakasserier och hot? Gör som jag och många andra, gå in på Kristna Fredsrörelsens hemsida, och klicka iväg ett brev till de colombianska myndigheterna som ber om skyddsåtgärder åt Nancy Fiallo och att hoten mot henne utreds ordentligt. Visa att omvärlden bryr sig. Tillsammans är vår röst starkare!

Lari Honkanen, fredsobservatör i Bogotá

Män som norm, också i konflikten

De brott som oftast associeras med den väpnade konflikten i Colombia är tvångsförflyttningar, tvångsförsvinnanden, tortyr, utpekningar, politiska mord, tvångsrekrytering och utomrättsliga avrättningar. Alla dessa brott är sedan länge kodifierade inom folkrätten, och det typiska offret associeras oftast med det manliga könet.

Colombias kvinnor lever och lider dock i allra högsta grad också den väpnade konflikten. Kvinnor används både som direkta och indirekta måltavlor. Även de tvångsrekryteras till de väpnade grupperna, de fördrivs från sina hem och de mördas. Men också det sexualiserade våldets unika effektivitet att förnedra och försvaga fienden används ubrett av de olika aktörerna framförallt mot kvinnor och flickor. Även den ökade generella våldsnivå i landet som är en konsekvens av den väpnade konflikten påverkar kvinnor och deras säkerhet.

Trots detta är kvinnors unika erfarenheter av konflikten varken socialt eller juridiskt erkända på samma sätt som mäns. I vanlig patriarkalisk ordning så lämnas mycket lite plats åt något annat än den manliga normen. Allt annat osynliggörs – som offer, som förövare och som fredsaktör.

I den interamerikanska kommissionens rapport om de olika typer av våld som Colombias kvinnor utsätts för inom den väpnade konflikten identifieras fyra olika typer av våld:

1) Det psykologiska, fysiska och sexualiserade våldet som kvinnor utsätts för som konsekvens av de väpnade gruppernas kamp om kontroll över territorium och naturresurser.

2) Våldet som ämnar orsaka tvångsförflyttning och vad detta innebär för en kvinna.

3) Våldet som tillkommer vid tvångsrekrytering av kvinnor till de väpnade grupperna (t ex sexslaveri, påtvingad sterilisering eller abort).

4) Våldet som de väpnade aktörerna utövar mot kvinnor som inte respekterar de sociala koder och regler (t ex klädkoder och inskränkning av rörelsefrihet) som de inför över de territorium de kontrollerar.

För att förtydliga: Att till exempel bli tvångsförflyttad som kvinna i ett land där kvinnor och män generellt tillskrivs (inte helt ovanligen genom våld) oerhört rigida stereotypa könsroller är den förändring som en tvångsförflyttning innebär radikal och ibland förödande. Mycket troligt är att hon nu måste anta rollen som familjeöverhuvud (över 30 procent av alla kvinnor som är interflyktingar förlorar sina manliga partners som de tidigare har varit socioekonomiskt och politiskt beroende av) och försörja familjen. Hon tvingas ut i det offentliga utrymme som tidigare varit stängt för henne och som hon därför inte känner till. Dessutom diskrimineras hon systematiskt när hon försöker utkräva sina rättigheter inom detta utrymme, och mycket troligt är att hon dessutom på grund av sin sårbarhet fortsätter att utsättas för olika typer av våld. Som fattig, ursprungs- eller afrocolombiansk kvinna från landsbygden (läs: djungeln) som vi arbetar med i Chocó blir förändringen än mer omvälvande.

Men typiskt för ett land i konflikt är också att det generella våldet även eskalerar, och att både kvinnor och män tvingas in i stereotypa könsroller på ett än mer våldsamt sätt än ett land som inte lever en konflikt. Men trots att detta också är en produkt av konflikten erkänns det inte som sådant, eftersom denna typ av våld oftast ses uttryckas i hemmet.

Att sexualiserat våld i dag är ett erkänt brott inom internationell humanitär rätt ska och måste ses som ett framsteg. Även säkerhetsrådets Resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet kan användas som ett otroligt effektivt verktyg, framförallt eftersom den erkänner kvinnor som aktörer och inte enbart som offer. Likväl konfronterar man inte grundorsakerna till våldet mot och diskrimineringen av kvinnor, vilket även har påpekats av CEDAW-kommittén (Committee on the Elimination of Discrimination against Women). Och så länge vi inte börjar rucka på det system som håller kvinnor underordnade män världen över kommer dagens verklighet att fortsätta (åter)reproduceras.

Colombia har ratificerat och inkorporerat det internationella regelverk som finns för kvinnors rättigheter i både fred och konflikt. Men brister kraftigt i sin implementering. Lösningen på detta ligger i den feministiska revolutionen. Däri ligger också svaret på den straffrihet som diskrimineringen och våldsbrott mot kvinnor åtnjuter. Däri ligger svaret på trivialiseringen och osynliggörandet av kvinnors unika erfarenheter i Colombias konflikt.

Ana Falk, Fredsobservatör i Chocó.

Arvet från slaveriet

Idag firas Internationella dagen till minne för slaveriets offer och därför skulle jag återigen vilja uppmärksamma afrocolombianernas situation i Colombia.

Afrocolombianers historia i landet börjar med slavhandeln och grova brott mot deras mänskliga rättigheter. De som lyckades fly från slaveriet tvingades söka skydd i avlägsna och obebodda områden vid Atlant- och Stillahavskusten. Där lyckades de överleva, skapa samhällen och försörja sig under mycket svåra förhållanden. Förutom närliggande ursprungssamhällen har dessa områden alltså befolkats av människor med afrikanskt ursprung under många sekel och den colombianska staten har erkänt deras rätt dessa marker genom lag 70 från 1993 som jag skrev om i förra inlägget. Men det har varit en lång kamp som är långt ifrån över.

FN:s oberoende expert för minoritetsrättigheter, Gay McDougall, besökte Colombia 1-12 februari 2010. I mars i år under FN:s råd för mänskliga rättigheters sextonde session (United Nations Human Rights Council) kommer den slutgiltiga rapporten samt rekommendationer att presenteras. I denna beskriver den McDougall situationen för afrocolombianer som ”det uppenbara arvet från slaveriet”. Hon menar att främst tre saker utmärker denna situation: allvarlig och utbredd fattigdom inom den svarta befolkningens samhällen, oproportionerligt våld mot afrocolombianer och ett systematiskt misslyckande från statens sida att vidta åtgärder för att motverka denna diskriminering.

Det paradoxala är att de “fattigaste departementen” (Bolívar, Cauca, Cordoba, Chocó och Nariño) har enorma naturrikedomar med vilka afrocolombianerna skulle kunna ta sig ur fattigdomsfällan, och utvecklas till ekonomiskt och socialt starka områden. Den väpnade konflikten och de så kallade nationella och internationella megaprojekten sätter dock stopp för detta. På grund av ekonomiska intressen bland statliga aktörer, illegala väpnade aktörer, samt nationella och internationella företag hamnar afrocolombianer och deras mark i centrum för den interna konflikten. Detta har bland annat lett till att denna grupp är överrepresenterad bland landets tvångsförflyttade. Dessutom blir ett stort antal afrocolombianska kvinnor och ledare för sociala rörelser mördade i Colombia varje år. Många riskerar alltså livet i sin kamp för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. (Det är dessa rättighetsförsvarare och organisationer som SweFOR ämnar öka skyddet för genom projektet Preventiv Närvaro.)

Vidare riktade McDougall kritik mot straffriheten när det gäller majoriteten av de MR-kränkningar och brott mot internationell humanitär rätt som afrocolombianer utsätts för. Mindre än en procent av fallen av tvångsförflyttande leder till rättslig prövning. Dessutom måste den colombianska staten fokusera mer på att förhindra fortsatta tvångsförflyttningar och möjliggöra ett säkert återvändande till sin ursprungliga mark enligt regleringarna i den colombianska konstitutionen, lag 70, och FN:s principer om bostäder och återlämnande av egendom till flyktingar och fördrivna/tvångsförflyttade.

Den slutliga uppmaningen från McDougall är att FN:s råd för mänskliga rättigheter bör uppmana den colombianska regeringen under sitt nästa möte i mars (alltså nu!) att stärka och implementera nationella lagar som lever upp till FN-stadgar samt regelverk inom det interamerikanska systemet för mänskliga rättigheter, för att en gång för alla ”frigöra sig från arvet från slaveriet” i Colombia.

Ingela Andersson, fredsobservatör i Chocó

Internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering

Den 21 mars firas varje år den internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering till minne för offren i Sharpvillemassakern 1960, där fredliga demonstranter sköts till döds av poliser under apartheid i Sydafrika.

Idag, 2011, uppmanar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon FN:s medlemsländer, internationella och icke-statliga organisationer, media, det civila samhället och alla människor, att arbeta tillsammans mot rasism när och där det sker, och att särskilt uppmärksamma det Internationella året för människor med afrikanskt ursprung.

Ett land där diskriminering fortfarande är omfattande är Colombia. Här har afrocolombianer diskriminerats och marginaliserats under hela landets historia. Detta avspeglas bland annat i att fattigdomen i Colombia är väldigt koncentrerad till de 5 departementen med den största andelen afrocolombianer (Bolívar, Cauca, Cordoba, Chocó och Nariño). I dessa departement saknar 80 procent av befolkningen tillgång till många av de mest fundamentala mänskliga rättigheterna såsom sjukvård, tillgång till mat vatten och sanitet och utbildning. Dessutom kränks deras grundläggande civila och politisk rättigheter såsom rätten till liv, mark och rörelsefrihet  kontinuerligt.

För att förändra denna situation måste den systematiska diskrimineringen erkännas och uppmärksammas nationellt och internationellt. Afrocolombianers rättigheter har stärkts, nationellt genom till exempel Lag 70, och regionalt inom det interamerikanska systemet där en särskild rapportör för rättigheter för människor med afrikanskt ursprung utsågs 2005. Trots detta är situationen för denna grupp fortfarande oacceptabel i det colombianska samhället.

På fredag uppmärksammas den Internationella dagen till minne av slaveriets offer. Då tänkte jag skriva vidare på detta tema angående en rapport från FN:s oberoende expert för minoritetsrättigheter, Gay McDougall, där hon beskriver situationen för afrocolombianer som ”det uppenbara arvet från slaveriet”.

Ingela Andersson, fredsobservatör i Chocó

Fakta lag 70:
Lag 70 antogs 1993 och ger afrocolombianer juridisk rätt till den mark som de historiskt har befolkat i Colombia. Lagen var ett resultat av en lång kamp där afrocolombianer engagerade sig tillsammans för sina rättigheter. Men trots lagen fortsätter multinationella företag med att illegalt utvinna naturresurser och de väpnade grupperna: militär, gerilla och paramilitär, fortsätter att hota lokala ledare för att stärka olika positioner i den ekonomiska kampen.

Det här med normer

Ibland, eller ganska ofta, blir jag så arg och så ledsen över hur mycket vi styrs och påverkas av normer och könsroller. Jag kan inte göra så mycket åt att jag är lång och stor (180 cm med matchande kroppshydda) och det är något jag här får höra allt som oftast. För det mesta är det med ett “skämtsamt ” tonfall, och jag är helt säker på att det inte är något illa menat. Men det spelar liksom ingen roll, för jag blir trött på att höra det ändå.

Att jag till råga på min storlek väldigt sällan använder smink, och dessutom har kort hår i en “konstig” frisyr gör att jag på allvar får frågan om jag är man eller kvinna ofta och regelbundet. Nåväl, jag försöker att inte låta det komma åt mig. Kläder, hår och smink väljer jag ju själv, och jag trivs rätt bra med mig själv såhär.

Men i fredags var en sån där dag. Jag och kollegan (och vännen) Ana skulle på en lansering av en stor och viktig rapport om demografi och hälsa, med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa. (Profamilias femårsrapporter, för er som är bekanta med Colombia). Vad vi inte fattat var att eventet skulle hållas på ett snobbigt ställe, och i inbjudan stod det heller inget om formell klädsel. Så väl på plats blir vi först anvisade en plats i kön. Sen kommer en vakt i kostym och skitviktig min och säger “Tyvärr tyvärr. På åttonde våningen kommer man inte in med jeans och gympaskor.”

Medans vi väntade på att få hjälp att lösa problemet väntade vi nere i foajén. Under tiden kommer en strid ström av människor med det tjusiga inbjudningskortet, de flesta i kostym eller liknande, men en inte helt liten skara människor i jeans och/eller gympaskor passerar vakterna utan problem.

Problemet var ju förstås inte att vi hade jeans på oss. Utan att jag helt enkelt ser för konstig ut. När en av arrangörerna till slut kommer ner, också i skitviktig min förklarar hon att de inte skrivit på inbjudningarna att det var formell klädsel, eftersom det “kändes lite aggressivt. Och de flesta visste ju ändå vad el Club Nogal var för ett ställe, såååå….”

Underförstått: jag borde ha förstått att jag ju inte kunde komma i jeans. Jag borde ha anpassat mig. Jag frågade varför jag sett så många komma in i jeans. På det svarade hon undvikande att nu kunde vi ju i alla fall gå in, och en del undantag hade gjorts tack vara arrangörerna.

Och aggressivt förresten. Ja, det är ju så mycket bättre att låta de inbjudna gästerna gå igenom en förnedrande process och till slut komma in på nåder. (Och detta endast genom att ha rätt kontakter, som kunde ringa till arrangörerna. Utan dessa kontakter skulle vi helt enkelt inte ha kommit in.)

Vid registreringsdisken tjafsar dom om våra jeans ytterligare ett varv. Och när vaktsnubben nådigt gett sitt godkännande, räcker den välmejkade kvinnan bakom disken över mitt id-kort och avslutar med “Okej, det är lugnt. Herrn.”

Det sista blev droppen. Efter att ha torkat ilsketårarna inne på toaletten ägnade jag hela eventet åt att vara förbannad. Och ledsen. För tydligen är det sjukt viktigt att man har tillräckligt tydliga könsmarkörer på sig, annars blir folk förvirrade och aggressiva och man får inte tillträde. Det suger.

Jag tittar mig i spegeln och ser inte vad det är som är så provocerande. Jag kan helt enkelt inte se det de ser. Men. Om jag trivs såhär, även om det kostar mig både tårar och ilska emellanåt, så tänker jag nog faktiskt inte anpassa mig. (Okej, jag kanske låter bli att ha jeans på mig nästa gång jag ska till el Club Nogal, men ah, ni fattar.)

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá

 

förklarar h