colombia-blogg
Medföljning och muralmålning

Dottern Shaira framför minnesmålningen av Guillermo Rivera


Klockan 6 på morgonen den 22 april 2008 lämnade Guillermo Rivera, fackföreningsaktiv, sitt hem i stadsdelen Tunal, Bogotá,  för att följa sin yngsta dotter till skolan. En halvtimme senare under sin joggingtur blev han bortförd av polisen, enligt vittnesmål från en granne. Sex dagar senare hittades hans kropp med tydliga spår av tortyr, utanför staden Ibague. Det vill säga nästan 20 mil hemifrån.

I fredags, den 22 april 2011, medföljde vi Hijos e Hijas por la memoria, contra la impunidad. Där representerade av Guillermos döttrar, fru och deras vänner, vid ett minnesevent för att uppmärksamma hans fall som fortfarande inte är varken utrett eller löst. Riveras mördare är efter tre år ännu inte hittade eller ställda till svars. Ett resultat alltför vanligt i Colombia.

I god Hij@s-anda var minneseventet samtidigt en protest mot straffriheten, och något av en folkfest. Det spelades musik. Det spelades fotboll. Det målades. Framförallt så målades det.

[slideshow]

Våra medföljningar kan se otroligt olika ut. Minneseventet för Guillermo Rivera är årligt återkommande, och tyvärr inföll det i år på långfredagen, en dag då människor i Bogotá antingen har flytt staden för några dagars ledighet (de inte så religiösa) eller är i kyrkan (de lite mer religiösa). Så eventet blev inte så stort eller så högljutt som det brukar. Men en otroligt snygg väggmålning blev det, och polisen höll sig på avstånd.

I och för sig efter att först ha bemödat sig med att leta fram adressen till Riveras änka, och ringt på hennes lägenhet på morgonen för att fråga vad som skulle hända under dagen. Det är oklart om de har lagt dagen på minnet, reagerat på det obligatoriska fax vi alltid skickar  med info om var vi kommer vara och med vilka, eller om de på annat sätt kommit på att det var en bra idé att skicka fyra uniformerade polismän till änkan till en man som senast sågs i livet då han fördes bort av en polispatrull.

Nåväl, Hij@s fick måla relativt ifred. Deras kamp mot straffriheten och sökandet efter svar fortsätter.

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá

Hundarna i Bogotá

På sistone har jag börjat tvivla på icke-våldsprinciper i praktiken. Missförstå mig inte. Som god fredsobservatör är jag mot våldsanvändning och för fredliga lösningar på konflikter. Men tro mig, det är skillnad på teori och praktik. Det är också skillnad mellan människor och hundar. Det fick jag lära mig en söndagskväll i en mörk gränd i Bogotá.

Jag var på väg att hälsa på en bekant och promenerade genom kvarteret La Soledad mot närmaste busstation. När jag hade gått en stund, såg jag silhuetterna av tre män i mörkret, en sådär 100 meter längre fram. Efter några år i Latinamerika har jag lärt mig att undvika skumma människor på gatan efter mörkrets inbrott. Det sägs att erfarenheten är en bra lärare. Jag vill tillägga att dåliga erfarenheter är desto bättre.

Alltså, van att undvika faror vek jag av på en sidogata istället för att gå rakt mot det presumtiva överfallshotet. Men den här gången visade det sig vara ett fatalt felsteg. Kanske mitt sista …

Jag hinner inte gå många meter in på gränden förrän jag börjar höra kraftiga hundskall. Ur mörkret på andra sidan gatan uppenbarar sig en ilsken hund. Den åtföljs av en till, och en till och sedan ytterligare två.

De fem gathundar springer skällande mot mig. Jag inser att jag har gått över en osynlig gräns för hundarnas revir, så jag börjar backa i hopp om att de skall inse sitt misstag och lämna mig ifred. ”En icke-våldshandling som bara inte kan slå fel”, tänker jag. Fel – de fortsätter att springa emot mig.

Dags att ta till ett trick mellan våld och ickevåld. Från Guatemalas landsbygd har jag lärt mig att deträcker med att böja sig ned på marken och låtsas lyfta upp en sten, för att en hund skall springa iväg i skräck. Jag prövar det, ty att fejka våld är inte det samma som att använda våld. Men gathundarna i Bogotá visar sig smartare än sina landsbygdskusiner i Guatemala. De synar min bluff genom att fortsätta avancera.

Vid det här laget lämnar jag alla ickevåldsprinciper bakom mig. När den första besten kommer inom räckhåll svingar jag min tomma tygväska mot dess huvud. Jag tänker att hundarna kommer att inse att jag inte är att leka med. Men effekten blir motsatt. Hundarna ilsknar till än mer.

Ungefär då kommer dödsångesten som ett brev på posten. ”De kommer att bita mig i stycken”, tänker jag. ”Och de har säkert rabies! Jag kommer att dö en neslig död, tuggandes fradga fastspänd på en brits på ett fallfärdigt sjukhus i Soacha med underbetald personal.”

– ¡Socorro!

Mitt hjälprop ekar lika tomt i gränden som vore jag ensam ute i världsrymden. Och vad hade jag förväntat mig? Att en polishelikopter skulle dyka fram lika plötsligt som mina angripare?

Hundarna omringar mig och börjar hugga mot mina ben. ”Bättre fly än illa fäkta”, tänker jag och lägger benen på ryggen. En nackdel när man försöker springa ifrån hundar, är att de är snabbare. Och mycket riktigt, jag hinner inte pinna många meter förrän jag känner den ene hundens käkar snudda vid min högra häl.

Jag fortsätter att rusa med hundarna hack i häl.

Men plötsligt är det som om försynen har förbarmande med mig. En efter en ger hundarna upp jakten. Tillslut vänder den sista hunden om.

Vid det laget har jag kommit fram till de skumma männen i mörkret.

– Arga hundar, kommenterar jag skamset.

– Haha, skrockar männen. Vilken lustig syn. En gringo springande med ett gäng hundar i efter sig.

Männen förklarar att hundarna vaktar en sovande hemlös. Att många hemlösa förser sig med ett gäng hundar som skydd. Och att det värsta man kan göra är springa, då tänds deras jaktinstinkt.

Männen visar sig vara trevliga. Att det var för att undvika dem som jag blev anfallen av hundarna känns dumt. Vad drar jag för slutsats av denna erfarenhet? Att inte hänga upp sig vid gamla lärdomar? Att vare sig våld eller ickevåld fungerar på hundar? Jag vet inte. Men när jag kommer hem till huvudkontoret i Sverige ska jag att rekommendera dem att lägga in ett utbildningspass om aggressiva hundar i utresekursen.

Lari Honkanen, fredsobservatör i Bogotá

(Bilden lånad från flickr)

En bild av Chocó

Kristna Fredsrörelsen har kontor i Bogotá, Colombias stora, livfulla, urbana huvudstad, samt i Quibdó, departementshuvudstad i regionen Chocó vid Stillahavskusten. Quibdó ligger mitt i djungeln vid floden Atrato och har drygt hundra tusen invånare.  En stor del är av dessa är ”desplazados”; människor som tvingats bort av väpnade grupper som har intresse av marken och av de resurser (guld!) som ännu ej utvunnits ur den Chocoanska jorden.  De resurser som denna region har finns inte bara inbäddade under jord, utan även själva marken, ytan är fokus för frågor som är centrala för hela den amerikanska delen av världen.

Colombia är med norra Chocó det enda landet som i söder delar gräns med Panamá. Denna del av regionen är alltså flaskhalsen människor och varor måste gå igenom vidare upp mot Centralamerika och USA landvägen. Eftersom det saknas en bit väg just där alla dessa varor färdas planeras storslagna projekt för att binda samman stumparna av motorväg som kommer söder – och norrifrån till en enda fulländad panamerikansk motorväg.  Även planer på att gräva en andra ”Panamákanal” i norra Chocó finns då den första börjar bli för liten för alla transporter mellan Atlanten och Stilla havet.  Dessa projekt förutsätter naturligtvis att många ursprungssamhällen och människor snällt flyttar på sig från byar där de bott i generationer. De varor som är mindre legala lastas på båtar i olika former längs Stillahavskusten i en ständig katt och råtta- lek med den nationella marina militären.  På grund av alla dessa intressen är närvaron av legala och illegala väpnade grupper relativt hög i hela Chocó, längs alla transportvägar, kuster, gränser och floder. Det rekommenderas inte att man som turist åker ut och vandrar några dagar i djungeln här med ryggsäck och tält.

Mitt i denna konflikthärd ligger alltså regionhuvudstaden Quibdó.  Omgivningen består av djungel och floder. Transport av varor sker med flyg eller längs den enda ”stora” vägen ut mot resten av landet som går mellan Quibdó och Medellín, en resa som med buss kan ta 12 timmar i bästa fall; om det inte är översvämning, om vägen inte har rasat ihop och om bussen inte blir stoppad på vägen. Man kan ta sig till Bogotá eller till Calí med flyg. Man kan dock inte räkna med att flygen går, är det dåligt väder eller mycket vatten på landningsbanan händer det att plan från Bogotá får återvända till huvudstaden och göra ett nytt försök nästa dag. Det händer även att planen går tidigare (!) än annonserat, så det gäller att vara vaksam om man vill ta sig härifrån ett visst datum.

Eftersom Quibdó är den största staden i regionen med mest utvecklad infrastruktur finns naturligtvis många av de väpnade grupper som opererar ute i regionen även här. De har inte namnbrickor eller uniform på sig, de ser ut som vem som helst och gör vanliga saker, äter lunch på samma restauranger som vi, dansar på diskoteken, eller handlar mat i samma affär. Konflikten är på så sätt konkret integrerad i samhället och för en nyanländ internationell observatör är detta något att hela tiden ha i åtanke när man träffar nya människor.

[slideshow]

Vad handlar då vårt arbete om i praktiken? För de flesta ”desplazados”, ursprungsfolk och afrocolombianer, handlar livet nu om att samlas i olika landrättsorganisationer för att med hjälp av nya lagar driva processer mot staten för att återta den jord man berövats under årtionden av konflikt. Att jorden innehåller guld och andra värdefulla resurser gör att det är många som vill åt marken, allt från små lokala företag med en privatägd grävskopa, till multinationella svåridentifierade aktörer. Organisationerna har nyligen mottagit flertalet dödshot och krav på att kampen för jorden ska upphöra och företrädare för liknande organisationer har mördats. Trots dödshoten fortsätter organisationerna att kämpa, de säger själva att de inte har något val, att bruka jorden och utveckla sina lokalsamhällen är deras liv.

Det vi gör är därför att medfölja organisationerna vi samarbetar med till projekt eller möten med byledare ute i regionerna, interna möten, samt till möten med nationella institutioner i kampen för jorden. Detta arbete ger organisationerna ett visst fysiskt skydd och moraliskt stöd och håller förhoppningsvis motståndare till processen på avstånd. Den colombianska konflikten har åtskilliga parallella frågor, behov och aktörer och Kristna Fredsrörelsen har inte kapacitet att arbeta med alla, men utan internationell närvaro är dessa lokala organisationer extremt utsatta och så länge de ber om vårt stöd hoppas jag att vi bidrar till att de på sikt kommer att få rätt och att tusentals människor kommer att få vara jordägare och lantbrukare på sin egen jord, istället för att vara ”desplazados” i Quibdós kåkstäder.

Här kan du med egna ögon få en bild av Quibdó:

Flygbild Quibdó

Hängflyg över Quibdó

Ida Löfström, fredsobsrvatör i Chocó

(Foto: Katarina Sandström)

Ny på jobbet

Nu är jag inne på min tredje vecka som fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, och snart är jag på väg på min första medföljning! De senaste veckorna har varit fyllda med föreläsningar, datatrubbel, möten och underlagsskrivande. Och även om jag vet att det är så vardagen ser ut på kontoret, längtar jag efter guldkornen i form av medföljningar – att få komma ut på fältet, lära känna våra medföljda organisationer bättre, träffa människor och få en större insikt i konfliktens Colombia. Och imorgon bär det alltså av för första gången, jag och en kollega ska åka till Buenaventura vid Colombias Stillahavskust med en av våra medföljda organisationer.

Buenaventura, det ”goda äventyret”, har Colombias största och viktigaste hamn. Samtidigt är det ett fattigt och eftersatt område och den humanitära situationen för människorna som bor där är oerhört svår; 81 procent av befolkningen lever i fattigdom och 44 procent lever i extrem fattigdom. Egentligen är Buenaventura ett område rikt på naturresurser (bl.a. guld, olja), som så många andra delar av Colombia, men detta kommer inte lokalbefolkningen till del. Istället hamnar människor i kläm mellan de som har starka intressen i området; nationella så väl som internationella aktörer, den offentliga sektorn liksom privata företag, och legala (militär, polis) och illegala (gerilla, paramilitärer, narkotikasmugglare) väpnade grupper. Tvångsförflyttningar, tvångsförsvinnanden, hot och mord fortsätter systematiskt.

Jag läste i en av dagstidningarna i veckan att FN:s flyktingorgan (UNHCR) rapporterat att ytterligare över 800 personer i Buenaventura kommun har tvångsförflyttats från sina hem bara i mars månad. Sedan år 2000 har nära 70.000 personer registrerats som tvångsförflyttande i Buenaventura kommun. Det är svårt att relatera till. Det är svårt att förstå. Hur det är att tvingas fly från sitt hem, att förlora sina rötter, att bli flykting i sitt eget land, att ens nära och kära ”försvinner” eller blir mördade. Jag kan inte föreställa mig.

Men så var jag på teater i helgen. Kilele på Teatro Varasanta. Det var föreställning 114 av 119, var och en till minne av de 119 dödsoffren i tragedin i Bojayá (Chocó) år 2002. Kyrkan där lokalbefolkningen tagit sin tillflykt bombades av Farc-gerillan under en strid med paramilitärer, och därefter tvingades resterade bybor att fly, tvångsförflyttade på grund av våldet och rädslan. Jag har aldrig sett en starkare föreställning. Jag har aldrig blivit så berörd. Det var våldsamt, visuellt, genomträngande, intensivt! Och för första gången tror jag att jag kände, åtminstone en liten liten del av, all den smärta och de tårar som konfliktens offer bär på. Och samtidigt deras mod och viljan att inte glömma, att hedra dödsoffren och att nå rättvisa.

Jag är glad att jag är här i Colombia. Jag är glad att min och mina kollegors närvaro ändå kan hjälpa våra medföljda organisationer att känna sig tryggare och starkare i sitt arbete för mänskliga rättigheter och rättvisa, och mot den straffrihet som råder.

Maria Erlingsson, fredsobservatör i Bogotá