colombia-blogg
Konflikten har aldrig känts så nära

I tisdags morse utrymdes gatan där vårt kontor ligger i centrala Quibdó. Någon hade placerat en bomb i den stora mataffären som ligger snett emot där vi sitter och jobbar varje dag. Vi var dock i Bogotá allihop på fortbildningsdagar för Fredsgrupp Colombia. Trots att vi befann oss mil därifrån så har konflikten aldrig känts så nära.

I söndags mördades tre studenter av gerillagruppen FARC, front 34, på floden Atrato i kommunen Medio Atrato. Atratofloden är den största floden som flyter genom Chocó, en huvudled som är hårt bevakad av militären. Kommunen Medio Atrato ligger strax ovanför Quibdó och ingår i organisationen COCOMACIA:s område som de har markrättigheter till. För bara drygt en vecka sedan medföljde vi COCOMACIA:s Genuskommission till ett samhälle som ligger väldigt nära platsen där attentatet skedde. Trots att vi i söndags befann oss mil därifrån så blir det väldigt påtagligt att vi arbetar mitt i en konflikt.

COCOMACIA på floden Atrato

COCOMACIA på floden Atrato

FARC:s front 34 har nu utlyst väpnad strejk i Medio Atrato för att visa sig starka och att de har kontroll över territoriet. Enligt en kommuniké utgiven av COCOMACIA, stiftet i Quibdó och paraplyorganisationen FISCH så är cirka 3000 personer i skottlinjen mellan militär och gerilla. Risken för tvångsförflyttningar är överhängande.

Konflikten känns nära men jag befinner mig som sagt ändå långt därifrån. Det är svårt att få fullständig information. Det finns rykten om flera mördade i andra kommuner i Chocó, om att 120 personer räddats efter att ha varit frihetsberövade av gerillan och att flera hot riktats mot centrala delar av Quibdó. Medierna rapporterar för ovanlighetens skull om situationen i Chocó men informationen känns knapphändig och friserad. Det är svårt att agera. Det blev ett blogginlägg i varje fall och jag hoppas att SweFOR snart kan följa upp genom att medfölja en humanitär mission eller kanske en blixtaktion.

Rebecka Jalvemyr, fredsobservatör i Chocó

(bild: Rebecka Jalvemyr)

Breaking news: Colombia befinner sig i väpnad konflikt.

I förrförra veckan erkände president Juan Manuel Santos att det råder intern väpnad konflikt i Colombia. Det kanske inte är någon nyhet för de flesta, men att en colombiansk regering gör ett sådant uttalande är en stor nyhet. Den förra regeringen som leddes av Álvaro Uribe (2002-2010) menade nämligen att Colombia inte befann sig i väpnad konflikt med motiveringen att ”narkoterrorister” (gerillan) inte bör ses som en aktör i konflikten, utan som vanliga kriminella som förskönar sina handlingar med en politisk diskurs. Uribe har även nu riktat hård kritik mot den nuvarande regeringens erkännande, då han menar att det innebär legitimering av dessa terroristers handlingar.

Men för oss (SweFOR) och för många andra internationella aktörer, det colombianska civila samhället, och andra aktörer i landet som vill se en fredlig lösning på den konflikt som pågår, och har pågått i decennier, har erkännandet en bredare mening. I mina och många andras ögon är erkännandet viktigt för tillämpningen av internationell humanitär rätt, även kallad krigets lagar, som ämnar skydda civilbefolkningen i en konflikt.

I ett land där regeringen inte erkänner att det råder intern väpnad konflikt, utan att det endast sker ”vanliga kriminella handlingar” argumenteras det ibland för att aktörerna inte behöver följa krigets lagar. Det handlar alltså inte om att legitimera ”narkoterroristers” handlingar utan snarare om att vidga begreppen och erkänna konfliktens komplexitet. Just skillnaden mellan paramilitärer och det som kallas kriminella gäng är en politisk gråzon, eftersom många paramiliära grupper officiellt är avmobiliserade, men på många håll har återupstått i ungefär samma form som förut.

Andra illegala väpnade grupper är svårare att definiera. De nya så kallade kriminella grupperna kan ses som allt ifrån kriminella gäng, droghandlare, till grupper som är väldigt lika de gamla paramilitära grupperna (d.v.s. de har både en politisk diskurs och kopplingar till staten).

Under alla år av intern väpnad konflikt i Colombia har civilbefolkningen utsatts för oerhörda övergrepp från samtliga väpnade aktörer. Några av de vanligaste brotten har varit, och är fortfarande; mord, tvångsförsvinnanden eller kidnappningar, hot och tvångsförflyttningar. Det har varit, och är fortfarande, väldigt svårt för dessa offer att få upprättelse och kompensation för sitt lidande då en stor majoritet av dessa handlingar klassificeras som ”vanligt” våld” och inte konfliktrelaterat våld.

Det är ett försök att göra åtskillnad mellan offer för konflikten och offer för ”vanligt” våld som föranlett regeringens ändrade inställning till konfliktens vara eller inte vara. En ny nationell lag (Ley de victimas)som syftar till att ge offer för konflikten upprättelse, är på väg att klubbas igenom i den colombianska senaten efter många år av diskussioner och förhandlingar.

Genom att erkänna den interna väpnade konflikten försöker staten minska den andel offer som man behöver ge upprättelse eller kompensation åt.  Just definitionsfrågan är som sagt  problematisk, av många anledningar, och lagförslaget har med rätta kritiserats hårt av det colombianska civilsamhället, bland annat för att inte erkänna offer för paramilitärer genom att kalla dem för kriminella band.

Det är lång väg kvar till en fredlig lösning på konflikten, och det är lång väg kvar till att alla offer för det konfliktrelaterade våldet kan få upprättelse och kompensation, men det har skett ett litet steg i rätt riktning, åtminstone i teorin. Så här säger Santos om den rådande situationen i landet:

− Den interna väpnade konflikten har pågått länge i detta land. Det är ingen nyhet, det är inget tillägg till något som existerade förr, utan det är en fortsättning, och det är väldigt tydligt att vår militär opererar under internationell humanitär rätt, något som förutsätter en pågående intern väpnad konflikt. (President Juan Manuel Santos i tidningen semana)

Colombias president Juan Manuel Santos

Nu fattas bara att militären (och i och för sig även alla andra väpnade aktörer) börjar följa dessa lagar fullt ut i praktiken. Dessutom vore det bra om Santos tog nästa steg i rätt riktning genom att erkänna att alla människor som fallit offer för praramilitärernas brutala handlingar också bör ses som offer i den interna väpnade konflikten, innan ännu en tandlös nationell lag klubbas igenom.

Ingela Andersson, fredsobservatör i Chocó

(Bild: flickr)

Blixtaktionen för Nancy Fiallo Araque går in i nästa fas

Det kanske kan kännas som om just min underskrift inte har så stor betydelse. Att det inte spelar någon roll om jag skriver på eller ej. Skulle Colombias president verkligen bry sig om vad jag tycker? Men, om min underskrift ramlar in i form av ett mail tillsammans med 279 andra som säger samma sak, då hamnar saken i ett annat läge.

− En underskrift är värd mycket! säger Nancy Fiallo Araque, MR-försvararen som varit föremål för Kristna Fredsrörelsens blixtaktion i mars och april. (Se artikel om Nancy här.)

Hon menar att en blixtaktion inte bara har en effekt i hennes enskilda fall, utan också i förlängningen kan förbättra situationen för MR-försvarare även ute i regionerna, som ofta är ännu mer utsatta.

Nancy Fiallo Araque med fredsobservatörerna Lari Honkanen och Ingela Andersson

− Den har en politisk effekt och är ett stöd, inte bara för mig, utan för alla som arbetar för mänskliga rättigheter i Colombia. Blixtaktionerna synliggör situationen för MR-försvarare och ger ett politiskt försvar som skyddar på ett annat sätt än livvakter, fortsätter hon.

Blixtaktionen är nu stängd på KrF:s hemsida, och slutresultatet är sammanlagt 280 underskrifter. Det betyder att lika många e-mail har skickats till Colombias president, Juan Manuel Santos och andra representanter för staten, med en begäran om att staten ska ta sitt ansvar att skydda Fiallo Araque, utreda hoten och ställa skyldiga till svars.

Inrikesministeriet svarade relativt snabbt på blixtaktionen, i form av ett brev till KrF:s kontor i Bogotá. Där meddelas att man gett i uppgift till polisen att utreda Fiallo Araques skyddsbehov. Man har också delegerat ärendet till Comité de Reglamentación y Evalación de Riesgos (ung. Kommittén för utredning av risker), som ”kommer besluta om vilka åtgärder som ska tas, efter att resultatet från den tekniska utredningen av risknivå och grad av hot är gjord.

Men bara för att blixtaktionen inte längre går att skriva under, innebär det inte att den är helt avslutad. Nu väntar det fortsatta arbetet, som bland annat går ut på att skriva ut blixtaktionsbrevet i fysisk form och skicka det till samtliga mottagare med alla 280 namnunderskrifter bifogade i en lista. Vidare kommer KrF:s fredsobservatörer i Colombia be om möten med berörda myndigheter för att ytterligare lyfta Fiallo Araques fall, bland annat genom att följa upp Inrikesministeriets utlovade åtgärder.

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá

En helt vanlig dag på jobbet

Som jag skrev i mitt förra inlägg är ingen medföljning den andra lik.  onsdags var jag och Nina på äventyr över dagen med organisationen Asfaddes till en by i vad som kändes som långt bortanför vägs ände i departementet Casanare, nordöst om Bogotá. Trots en minst sagt optimistisk tidsplanering från Asfaddes sida anlände vi byn Recetor vid elvasnåret, endast en och en halv timme efter planeringen. Vi flög från Bogotá till Yopal 06.15, vilket betydde att väckarklockan ringde klockan 03.55.  För övrigt en helt okristlig tid att bli väckt på om ni frågar mig.

Från Yopal tog vi oss vidare med buss till Aguazul, och därifrån i hyrd bil till Recetor. Där firade man “Día de la vida y la paz”, och Asfaddes var inbjudna för att ta emot en utmärkelse för sitt arbete. Som väntat kom vi sent till eventet, men Asfaddes ordförande, Gloria Goméz, kunde i alla fall ta emot glasplaketten, diplomet och tacktalet. Därefter väntade någon timmes kultur & underhållning, som bestod i att tonåringar med svårt plågade miner framförde olika danser, och ett par inte lika dit-tvingade mindre barn sjöng och dansade.

Sen var det dags att åka hem igen. Dryga sex timmars resa enkel väg, för ett cirka två timmar långt event alltså. Vi knödde ihop oss i bilen, nu med ett tillskott av tre personer från andra organisationer som deltagit på eventet. Några var med andra ord tvungna att åka på flaket. (Detta med trafiksäkerhet är ett eftersatt område i Colombia.) De behövde dock inte åka på flaket så himla länge. Efter ungefär en kvart kom vi till ett ställe där vägen nyligen rasat till följd av det massiva regnandet. Det fanns i och för sig väg, men den var knölig och stenig. Givetvis körde chauffören på en sten och slog hjulupphängningen ur led på ett bakhjul. Sen var det stopp. Ett par timmar satt vi vid vägkanten och tittade på utsikten, medan chauffören slet med domkraft, pallade upp bilen på stenar, försökte bända hjulupphängningen rätt med en trästock. Flera gånger packade han in oss i bilen, började köra, bara för att konstatera att felet kvarstod. Varpå han sjasade ut oss igen och fortsatte greja.

[slideshow]

Våra liftare gav strax upp och liftade med en förbipasserande minibuss. Vi ringde en ny bil som kom och hämtade upp oss. Till slut hann vi också med flyget hem till Bogotá, och kunde avsluta en drygt 18 timmar lång arbetsdag.

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá