colombia-blogg
Medföljning av COCOMACIA till Medio Atrato

Som vår kollega Rebecka berättade i förra blogginlägget uppstod en humanitär kris i kommunen Medio Atrato i Chocó efter att FARC utlyst en väpnad strejk vilken förhindrade all rörelse på Atratofloden och dess bifloder. Strejken började den 22 maj, den sista dagen för att registrera sig för att rösta i det kommande lokalvalet. Många människor hade varit i Quibdó för att registrera sig och när de var på väg tillbaka till sina samhällen och nåddes av nyheten om att FARC hade skjutit ihjäl tre civila på Atratofloden, uppstod panik. All rörelse på floden stoppades, civilbefolkningen blev helt instängda sina samhällen, eller i de samhällen de tillfälligt kunde ta skydd på sin väg hem. Cirka 3000 personer hamnade i skottlinjen mellan gerillan och militären. När militären gick till motangrepp för att bekämpa gerillans kontroll över floden ökade rädslan bland civilbefolkningen. Militärhelikoptrar cirkulerade på extremt nära avstånd och vid minst två tillfällen bombade militären väldigt nära dessa samhällen. Befolkningen var under många dagar nästan helt utan mat, och hade inte möjlighet att gå till sina arbeten i guldgruvorna. En ung man föll också offer för en landmina och fortfarande är det mycket oklart hur många minor som placerades ut och var.

När läget bedömdes vara något mer stabilt gav vi oss ut tillsammans med COCOMACIA för att observera och lindra den kris som uppstått. Organisationen som har 124 samhällen i det drabbade området bestämde sig för att skicka ut sex olika båtar för att kunna besöka samtliga dessa. Vi medföljde den båt som gav sig av till zon ett; floderna Negua, Nauritá och Ichó där skyddbehovet bedömdes vara allra störst. Befolkningen i ett av dessa samhällen, Las Brisas, hade redan tvångsförflyttats till Quibdó och nu var ytterligare ett nära att ta samma flykt. Men detta och alla andra samhällen vi besökte lyckades kämpa emot och är kvar i sina byar för att fortsätta försvara den mark som de historisk har befolkat och har kollektiv äganderätt till.

Nedan följer bilder från vår resa.

[slideshow]

Ingela Andersson och Ida Löfström, fredsobservatörer i Chocó

Humanitär mission efter väpnad blockad

Det blev en hektisk tid när jag kom tillbaka till Quibdó. Stämningen i staden var minst sagt tryckt och militärer stod i vart enda gathörn. Människor jag träffade gick på helspänn av rädsla för nya attacker från gerillan och den colombianska armens gensvar på dessa. Jag sprang på möten flera gånger om dagen för att vara med och planera den humanitära missionen som skulle gå ut till de samhällen som drabbats värst av den väpnade blockaden.

Med tiden ebbade oron ut. Människor fortsätter som vanligt, de är luttrade vid det här laget. Nu har blockaden släppt och COCOMACIA har gett sig ut på en tio dagar lång resa. SweFOR är med till det område där COCOMACIA bedömde att det fanns störst behov av internationell närvaro.

Det blev som sagt hektiska dagar med möten, skriva riskanalys och faxa till så många som möjligt för att meddela vår närvaro i området. Så i tisdags åkte de iväg, mina kollegor Ingela och Ida. Jag stannar på hemmaplan och gör så kallad monitoring. Några gånger om dagen ringer dem och rapporterar till mig; talar om hur de mår, vad de gjort och vad som händer härnäst men framför allt om det inträffar något allvarligt så att vi kan agera härifrån. Jag har också kontakt med COCOMACIA för att höra hur det går för den övriga missionen. Jag kan meddela att allt är bra. Ingela och Ida beräknas komma tillbaka i mitten av nästa vecka.

Rebecka Jalvemyr, fredsobservatör i Chocó

Jag tar inte farväl

Jag är min tid i Chocó evigt tacksam. Tacksam för de vänner jag fann och tacksam för allt jag lärde mig. Men när jag nu reser tar jag inte på något sätt farväl. Människorna bär jag med mig och kunskapen för jag vidare.

Fredsobservatörerna Ana och Bibi på medföljningsresa med As.Orewa i norra Chocó

I Chocó är den legala och illegala gruvnäringen, det vill säga utvinningen av guld, silver och andra mineraler, ett centralt tema. Krf:s tre  samarbetsorganisationer konfronteras alla med gruvnäringen på sina territorium, och de sitter på outömlig information om de förödande konsekvenser det innebär för människorna.

Kampen mot gruvnäringen förs dock sällan utifrån kvinnors perspektiv, utifrån de problem och negativa konsekvenser det innebär för Chocós afro- och urfolkskvinnor. Kunskapen finns givetvis där, var kvinna har sin egen personliga berättelse. Men varken inom organisationerna eller inom den nationella feministiska rörelsen inkluderas dessa berättelser. Och kvinnors rätt
till jord ses generellt inte som en viktigt rättighet av ens många övertygande feminister.

Viktigt att förstå är dock att detta sker mycket (men inte enbart) på grund av den tragiska konsekvensen av Chocós socioekonomiska, politiska och geografiska marginalisering. Det vill säga, varken kvinnorna eller deras historierna når den centraliserade feministiska rörelsen.  Exkluderingen sker alltså inte av illvilja utan av okunskap.

Jag fick inte riktigt så mycket tid jag hade velat för att lära av dessa kvinnor. Beskedet om förflyttning kom för tidigt. Men jag har lärt mig så pass mycket att jag inser vikten av att belysa kvinnors landrättigheter, tillsammans med deras socioekonomiska, politiska och sexuella och reproduktiva rättigheter.

Alltså, må vara att jag nu i all hast lämnar Chocó. Och trots att jag sörjer i denna stund vet jag att det inte är något som tar slut här, varken vänskap eller kampen.

Jag torkar tårarna och blickar framåt. Med en övertygelse och en kärlek om möjligt än starkare.

Kampen fortsätter!

Ana Falk, fd fredsobservatör i Chocó, nuvarande i Bogotá

Världsbäst på konventioner?

I maj ratificerade Colombia FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I och med det blev Colombia land 100 i världen som inte bara skrivit på, men som nu också förbinder sig att följa konventionen. Colombia, ett land i konflikt, har många funktionsnedsatta invånare som skadats under det mer än 40-åriga kriget.

“Vi välkomnar ratificering av konventionen i Colombia och vi hoppas att regeringen kommer prioritera genomförandet av skydd för, och främjande av, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, inklusive minoffer”, sa Christian Salazar Volkmann, representant i Colombia för FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter (UNHCHR) i ett pressmeddelande.

Den colombianska staten har skrivit på i stort sett alla internationella konventioner, men är mindre bra på att faktiskt följa dem. Mycket snack och lite verkstad helt enkelt. Efter att jag sökt på de största nyhetstidningarna verkar det heller inte som om media uppmärksammat konventionen som Colombia nu förpliktigar sig att införa och fullfölja. Än mindre har befolkningen fått information om konventionen och vilka rättigheter personer med funktionsmedsättning har, och vilka skyldigheter staten har för att människor ska kunna realisera sina rättigheter.

I ett land som Colombia är konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning extra betydelsefull eftersom man i över 40 år befunnit sig i en intern väpnad konflikt med tiotusentals skadade som följd. När det gäller offer för landminor ligger Colombia fortfarande i toppskiktet i världen, tillsammans med bland annat Afghanistan, Kambodja och Angola. Ingen lista man bör vara stolt över att ligga i topp på alltså.

Presidentprogrammet för åtgärder mot personminor (Programa Presidencial para la Acción Integral contra Minas Antipersonal) rapporterar att från 1990 fram till april i år har nära 9300 personer fallit offer för personminor i Colombia. Av dem skadades nästan 80 procent och drygt 20 procent, d.v.s. nära 2000 personer, dödades. Cirka 40 procent av offren är civila, och av dessa är en fjärdedel barn.

Jag läser på FN:s barnfonds (Unicef) hemsida, om personminor och dess förödande konsekvenser. “Med hjälp av landminor förstörs civilbefolkningens hemmiljö systematiskt för att skapa terror och utlösa flyktingströmmar […] Förutom de direkta fysiska och psykiska skadorna som minor ger, blockerar ofta minor vägar. Detta innebär ett stort hinder, både för flyktingar som vill återvända till sina hem och för livsnödvändiga leveranser av vatten och mat. Bönderna kan inte ta sig fram för att bruka sin jord och hjälpsändningar stoppas” skriver Unicef. Detta är precis vad som händer i Colombia.

Och trots att befolkningen många gånger vet att området där de bor är minerad tvingar fattigdomen dem ändå att gå ut i skogen eller ut på fälten för att att odla, hämta vatten eller vakta boskap. De tvingas att utsätta sig för risken att bli dödad eller skadad för livet av personminor.

Dessutom är diskrimineringen av personer som stympats av minor stor. De ”betraktas ofta som mindervärdiga, och måste leva ett liv i skam över sin skada. De kan inte bidra till det egna uppehället och många tvingas till ett liv som utstötta tiggare på gatan”, förklarar Unicef. Och vandrar man gatorna i Bogotá så märker man detta. Den hemlösa mannen eller kvinnan som saknar både ett och två ben. De är offer för konflikten. Offer för personminor. Men också individer med rättigheter som den colombianska staten nu förbundit sig att uppfylla: respekt, icke-diskriminering, delaktighet och inkludering i samhället, lika möjligheter, tillgänglighet (ex. tillgång till transport, platser, information, och att inte vägrats tillträde på grund av funktionshinder).

Vi får se om detta blir ytterligare en fin underskrift av en fin konvention, utan förankring. Eller om den colombianska staten förvånar den här gången genom att faktiskt göra något åt saken.

  • Mer information om FN:s arbete för rättigheter för personer med fuktionsmedsättning finns att läsa här (på engelska).
  • Mer information om Unicef och minor finns här (på svenska).

Maria Erlingsson, fredsobservatör i Bogotá