colombia-blogg
En kvinna värker i hela min kropp

Kristna Fredsrörelsen i Colombia befinner sig för tillfället i startgroparna för att börja medfölja kvinnorättsorganisationer. Trots att exakta siffror är svåra att få tag på finns det en vetskap om att hoten mot kvinnliga människorättsförsvarare och organisationer har ökat.

De siffror jag hittar är från en rapport som handlar om kvinnorättsaktivister som befinner sig i en situation av tvångsförflyttning eller som arbetar för urkrävandet av kvinnliga tvångsförflyttades rättigheter.

Rapporten bekräftar att hoten, attackerna och trakasserierna mot kvinnliga människorättsförsvarare har ökat sedan 2009. 93 kvinnliga ledare och 12 organisationer har mottagit hot i olika former. Den Interamerikanska domstolen utfärdade bara under de första månaderna av 2010 interimsåtgärder för 17 av dessa plus för den feministiska organisationen Sisma Mujer.

Rapporten uppmärksammar framförallt ett fall med en tvångsförflyttad kvinna och aktivist som på väg ut från Inrikes- och säkerhetsdepartementet i Bogotá – som hon hade besökt för att kräva skydd av staten på grund av de konstanta hot hon mottar – tvingades in i en taxi av två maskerade män som våldtog henne. De hotade henne för att hon inte skulle anmäla och sade dessutom att detta skulle ses som en varning för andra kvinnliga ledare.

De colombianska myndigheterna vet vad som försigår men tvår som oftast sina händer, menar rapporten. Straffrihet är ett utbrett problem överlag i Colombia, men i fall gällande kvinnors rättigheter lyser rättsstaten med sin frånvaro.

Att hota eller mörda deras barn

Precis som sina manliga kollegor stämplas kvinnliga människorättsaktivister som terrorister, som hot mot samhället, med syfte att isolera dem från stöd och skydd av sina sociala nätverk. De hotas via mejl, brev och telefonsamtal, och de hotas personligen. Men som i fallet ovan är just våldtäkt eller annan sexuell förnedring en vanlig strategi, och denna är som regel reserverad för kvinnor.

Men det effektivaste sättet att isolera en kvinna och få henne att upphöra med sin kamp är inte att attackera henne personligen, utan att ge sig på hennes familj. Det vet förövarna.  Därför hotar och mördar man hennes barn och hennes partner.

Det är lätt att låta sig nedslås av denna verklighet. Som övertygad feminist värker var oättvisa och våldsaktion som begås mot andra kvinnor som om det vore mot en själv, för att låna den argentinska författaren och poeten Jorge Luis Borges fras En kvinna värker i hela min kropp (Me duele una mujer en todo el cuerpo) och Nicaraguas mest kända feminist och författare Gioconda Bellis andemening.

Men värt då att komma ihåg är:

Ett: hur cyniskt det än låter så är detta ett tecken på att någonting håller på att hända. Det vill säga, krafter som inte utmanar rådande strukturer och maktordningar behövs inte heller bemödas med att hotas, trakasseras och mördas. Kvinnokampen i Colombia är att räkna med!

Två: ett av de mest effektiva sätten att förhindra isolering är just genom solidaritet, skapandet av utrymmen där kvinnor kan känna sig trygga, hämta styrka och där de kan arbeta. Internationell meföljning är ett exempel på just sådan solidaritet som hindrar isolering.

Ana Falk, fredsobservatör i Bogotá

____________________

Rapporten är skriven av Mesa de Seguimiento al Auto 092 de 2008, en arbetsgrupp som består av olika kvinnorättsorganisationer och individer som arbetar med och/eller som själva är offer för tvångsförflyttning. Den bildades i och med att Konstitutionsdomstolen antog beslut 092 och 237 år 2008. Gruppen har som uppgift att följa upp hur myndigheter uppfyller dessa juridiska beslut som reglerar statens ansvar i fall av tvångsförflyttade kvinnor. Rapport är en uppföljning på hur besluten 092 och 237 har uppfyllts sedan de antogs.

Här kan du läsa hela rapporten (på spanska): http://www.casmujer.org/Informe%20de%20la%20Mesa%20de%20seguimiento%20al%20Auto%20092.%202011.pdf

Preventiv närvaro v.s. statliga skyddsåtgärder

En stor del av det arbete en fredsobservatör i Colombia gör är att skriva rapporter; medföljningsrapporter, interna mötesrapporter, externa mötesrapporter, budgetrapport, årsrapport och kvartalsrapporter. Sista dagarna inför min semester har jag ägnat åt att skriva kvartalsrapport. Ibland känns det som om man bara skriver och skriver men till vilken nytta?! Ett syfte med allt detta skrivande är att analysera effekten av preventiv närvaro. Gör vi någon skillnad? Det är minst sagt knepigt. Om man mäter kvantitativt så skulle man kunna titta på hur många hot som INTE inträffade för att vi var med. Det är stört omöjligt, det kan vi ju inte veta. Det är knappast så att förövarna hör av sig till oss och berättar att de hade tänkt att störa X organisations årsmöte men att de lät bli för att vi var där.

Kvalitativa indikatorer är inte heller lätt men är åtminstone mer tillförlitliga. Ett exempel är bekräftelser och uttalanden från de medföljda att de känner sig säkrare och tryggare tack vare vår närvaro. Nancy Fiallo Araque är en hotad MR-försvarare som vi medföljer i Bogotá och som vi gjorde en blixtaktion för tidigare i år (tack till alla som skrev under!). Enligt henne är medföljning av SweFOR en metod att föredra framför livvakter från staten. Anledningen är att de senare ofta begränsar rörligheten för den hotade. En annan anledning är att hon i sitt jobb möter många som blir misstänksamma mot henne om hon har livvakter, för att dessa ofta kommer från säkerhetstjänsten. Denna har nämligen kopplats till tidigare paramilitära grupper samt varit inblandad i illegala avlyssningar. “Det är lättare att jobba med internationell medföljning”, säger Nancy.

Ett annat exempel är nationella och internationella organisationer som uttalar sig om SweFOR eller preventiv närvaro som metod. Härom dagen hade vi ett möte på stiftet i Quibdó med regionala och nationella organisationer som arbetar i Chocó. Det är ett möte som vi har varje vecka och som ibland tar form som ett kafferep men oftast är väldigt värdefullt för att få en uppfattning om konjunkturen i regionen. Mötet kom in på en diskussion om statliga skyddsåtgärder för hotade MR-försvarare. Alla var överens om att skottsäkra bilar inte är något som är användbart i den chocoanska kontexten och det skulle se minst sagt märkligt ut med skottsäkra rutor på en kanot. Skottsäkra västar är inte heller populärt i ett klimat där luftfuktigheten ligger på minst 80 procent och temperaturen på cirka 35 grader. Telefon är bra men många anser att risken är stor att även dessa är avlyssnade. Då säger en kvinna som varit missionär på stiftet i 30 år, att det de behöver är medföljning av organisationer som SweFOR. Hon menade att tack vare SweFOR har de tre organisationer vi medföljer i Chocó fått ett större handlingsutrymme genom det skydd vi ger när vi medföljer på deras resor ut i samhällena. Jag och min kollega Maria sträckte stolt på oss och jag tänkte att det här hamnar i kvartalsrapporten!

Rebecka Jalvemyr, Fredsobservatör i Chocó

Interaktion, tack.

Hörni! Jag vill bara uppmuntra er läsare att kommentera på bloggen. Det blir så mycket roligare att skriva om vi får feedback. Har du önskemål på ämnen? Vill veta vad som hände sen? Komma med bu eller bä? Skriv, vi blir så himla glada. Och, så kan man prenumerera på blogginlägg, så missar man inget.

Ville bara säga det.

Katarina Sandström, fredsobservatör Bogotá

Verkligheten gör sig påmind


I la Sierra Nevada, det heliga berget, hem åt fyra ursprungsfolk, var jag på min senaste medföljning. Där mogen mango kunde plockas överallt, och antalet åsnor per capita vida översteg någon annan plats jag varit på. En vecka där man med samma allvar diskuterade politisk organisering och bad andarna om tillåtelse att få vara där. Kontrasterna som för mig kännetecknar Colombia. Andevärld och världslig politik. De fantastiskt vackra omgivningarna. Och så rapporten om ett mord, samma dag som vi åkte därifrån.

Jag och Ana medföljde Hij@s till byn Atánquez, som hör till folkgruppen Kankuamos område. Kankuamerna har drabbats hårt. Först av kolonisering och ”civilisering” med nästintill utplåning av hela folkgruppen som följd. Deras språk har till exempel helt gått  förlorat. Dock har det sedan 1990-talet pågått en så kallad re-etnifieringsprocess, där man försöker återta sin identitet som ursprungsfolk. Under guidning av andliga ledare från folkgruppen Arhuacos högre upp i la Sierra Nevada håller man på att återerövra sina traditioner. Man fick sina markrättigheter 2003, ett erkännande från staten av folkgruppen och dess traditionella band till området. Men det kostade i form av massakrer och mord. Marken är, som alltid i konfliktens Colombia, en av de största stridsfrågorna.

Under vår vecka i Atánquez firades en av årets största religiösa högtider, Corpus Cristi. Precis som hemma fick de gamla gudarna vika för den kristne, men de gav sig inte utan strid. Corpus Cristi-firandet i Atánquez har sitt ursprung i en gammal solfest, som firas på årets kortaste natt (Hörde jag någon säga midsommar?!). I teorin är Corpus Cristi en katolsk högtid. I praktiken får Jesus och biskopen vackert trängas med de traditionella danserna och dräkterna.

Att kliva upp halv fyra på morgonen före det stora firandet, för att följa en av de tre grupperna av dansare på deras runda runt i en helt mörk by, och därefter klättra en bit högre upp för att se solen gå upp över bergen gav sannerligen en viss känsla av platsens andlighet. Firandet kulminerade på kvällen den 23 juni, och vi såg den sista dansprocessionen nå byns kyrka. Helt uttröttade och lätt maniska efter att ha dansat sedan fyra på morgonen och hållit igång på sprit och vilja i värme och stark sol.

Jag tror att jag har skrivit det förut, om den surrealistiska känsla som kan drabba mig här. Veckan var fin, så fin att vi emellanåt nästan glömde bort varför vi var där. Så när jag pratade med en av de medföljda veckan efter, för utvärdering, får jag höra om mordet på en äldre kvinna i grannbyn, samma dag som vi lämnade Atánquez. Spekulationer cirkulerar i byarna och spär sannolikt på otryggheten. Var det ett familjebråk som gick överstyr? Eller var det utomstående inblandade, och i så fall vilka, och varför?

Verkligheten gör sig påmind, i kontrasternas Colombia.

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá

Obegripligt, banne mig

Surfar nyheter, funderar på vad jag ska blogga om så här strax innan veckan tar slut och jag ska gå hem. Hittar en artikel i el Espectador som behandlar våld mot kvinnor. Jag vet, det är tveksamt nyhetsvärde i det här (fast fan heller att jag begriper varför det inte har krigsrubriker i stor svart fet stil på alla löpsedlar.) Artikeln konstaterar att enligt organisationen Plan, så har 90 % av Latinamerikas kvinnor drabbats av våld, fysiskt eller psykiskt. Längst ner i artikeln, den allra sista raden, nämner liksom i förbigående, att våld mot kvinnor (det som på engelska kallas gender based violence, och betyder att det är våld som drabbar kvinnor och flickor på grund av deras kön) är den vanligaste dödsorsaken för kvinnor mellan 16 och 44 år, sett internationellt.

UN women bekräftar: “… a World Bank study on ten selected risk factors facing girls and women in this age group, found rape and domestic violence more dangerous than cancer, motor vehicle accidents, war and malaria”. Ja, jag vet, det är som sagt inget nytt. Men jag upprepar: intrafamiljärt våld och våldtäkt dödar fler kvinnor än cancer,trafikolyckor, krig och malaria?

Vi gör ett tankeexperiment: “Den vanligaste dödsorsaken för män mellan 16 och 44 år är att bli dödade av sina kvinnliga partners”. Vad tror ni reaktionerna skulle bli? En liten rad sist i en inte särskilt engagerad artikel, sådär i förbigående?

Knappast.

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá