colombia-blogg
Ett decennium av kamp ger resultat

Colombias minoritetsgrupper har enligt den colombianska konstitutionen från 1991 kollektiv äganderätt till sitt traditionella territorium. Men när de olika väpnade aktörerna i konflikten har gjort anspråk på dessa territorier, som ofta är väldigt rika på guld och andra naturresurser, har det juridiska skyddet i verkligheten varit mycket svagt. En stor del av minoritetsbefolkningen har tvångsförflyttats från sina hem, och de som lever kvar på sin ursprungliga mark utsätts för hot och våld.

Detta beskriver verkligheten för alla våra tre medföljda organisationer i Chocó, men för en av dessa; COCOMOPOCA (Consejo Comunitario Mayor de la Organización Popular Campesina del Alto Atrato), har processen för att få sina kollektiva markrättigheter erkända varit särskilt komplicerad.

År 1999, för mer än 11 år sedan, lämnade COCOMOPOCA in en ansökan till den colombianska staten om att få rätten till sitt traditionella territorium garanterad. Men i början skedde få framsteg i denna process som i normala fall ska ta ett till två år. Det saknades både politisk vilja och internationellt stöd för att pressa lama politiker till att agera. År 2008 avslog institutionen för rural utveckling, INCODER (Instituto Colombiano por el Desarrollo Rural), denna ansökan men COCOMOPOCA gav inte upp. Genom fortsatt politisk påverkan från COCOMOPOCA och Stiftet i Quibdó, samt genom internationellt stöd, har det politiska intresset för fallet ökat de senaste åren. Förra året gjorde INCODER för första gången uttalanden som tydde på att organisationen äntligen var på väg att få äganderätt till sin mark.

Sedan dess har INCODER gett löften och specifika datum för slutförandet av denna process, men nya hinder har dykt upp i sista stund, och hopp har övergått i förtvivlan vid mer än ett tillfälle. Men nu är det nära, nu är det mycket nära. Aldrig tidigare har INCODER gett så starka löften som nu. Man har till och med förberett inbjudningskort till en högtidlig ceremoni för överlämnandet av marken. Enligt INCODER ska denna ske den 17 september i Yuto i Chocó där COCOMOPOCA har sin bas. Det ryktas att till och med president Juan Manuel Santos ska närvara vid ceremonin. SweFOR och Sveriges Ambassad kommer självklart inte heller att missa denna höjdpunkt i organisationens historia.

Trots framgången, kvarstår en rad problem som COCOMOPOCA kommer behöva fortsatt internationellt stöd för att lösa. 6 500 hektar av det ursprungliga territoriet har tillfälligt exkluderats då området enligt INCODER är multietniskt och de menar därför att det krävs vidare utredningar om hur denna mark ska fördelas. Men enligt de afrocolombianer och ursprungsfolk som bor i området råder ingen konflikt mellan dessa grupper. Enligt dem är det väldigt tydligt var gränserna går. Förutom denna del, som utgör nästan en tredjedel av den ursprungliga marken, har staten byggt en polisskola och universitet i Quibdó har byggt en fotbollsarena inom COCOMOPOCA:s territorium. Dessa områden exkluderas också från den mark som organisationen nu ges äganderätt till.

Men den största problematiken rör gruvnäringen där en rad nationella och internationella företag har visat stort intresse för att utvinna guld och andra mineraler i området. I Chocó är gruvnäringen mycket svagt reglerad. En stor del av verksamheten som inleds är illegal och kontrolleras i många områden av de illegala väpnade aktörerna; gerillan och nya paramilitära grupper. Efter att COCOMOPOCA har fått sin mark kommer de att kunna kräva mer makt och administration över de företag som verkar inom deras område, men hoten och våldet från de väpnade aktörerna kommer inte att upphöra. Dessa aktörer har under de senaste 15 åren redan tvingat 70 procent av COCOMOPOCA:s befolkning på flykt från sina hem. Kampen kommer att fortsätta.

Ingela Andersson, fredsobservatör i Chocó

Om att svälja elefanter och sila mygg

Som Alva skrev tidigare i veckan, är straffriheten i Colombia cirka 90 procent. Det vill säga, bara ett av tio brott klaras upp. Tur då att det colombianska rättsväsendet vet var man ska lägga krutet. Idag kunde man läsa i dagstidningen El Espectador om mannen som dömdes till tre års fängelse för att han betalade sin potatis med en falsk 50 000-pesossedel (ca 180 SEK).

I en annan artikel berättas det om frikännandet av tio militärer, tidigare dömda till vardera 30 års fängelse för “falsos positivos”, (när militärer mördat civila men presenterat dem som gerillasoldater dödade i strid) nu frikänns. De var dömda i enlighet med Internationell humanitär rätt (IHR), för brottet “mord på skyddade personer”, efter vittnesmål som berättade att den mördade inte alls dött i strid, utan hämtats från en biljardhall av militären. Men nu upphävs alltså domarna, enligt den andra stora dagstidningen El Tiempo för felaktigheter i den juridiska proceduren, och underkännande av vittnesmålen.

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá

Solglimtar på en annars molnig himmel

Vi blir i stort sett varje dag påminda om att man i Colombia lever mitt i en väpnad konflikt. Medierna rapporterar ingående om militära och polisiära insatser mot väpnade grupper och hur nära de ligger ”strax bakom” Farcs ledare; eller om antalet döda i en gerillaattack. De rapporterar mindre om alla de fredsinitiativ som tas och det fredsarbete som faktiskt pågår i Colombia.

Åtskilliga är de organisationer som vill ha, och söker, en fredlig lösning på detta vansinniga krig (kan krig vara annat än vansinniga?) som dödar och skadar människor, förstör byar och sociala nätverk och som tvingar människorna att lämna sina hem och odlingar.

För två veckor sedan lyssnade jag på kvinnor från Mexiko, El Salvador, Argentina, Honduras. De pratade om sina länders erfarenheter och hur förhandlingar hade tagit form och fredsavtal hade rotts i land, med allt vad det innebär. De ville visa sina colombianska systrar att freden är möjlig. Colombianska kvinnor som på ett eller annat sätt har erfarenhet av kriget och arbetar för freden deltog också. Arrangör var Colombianos y Colombianas por la Paz (Colombianer för fred).

Förra veckan avslutades en stor event i Barrancabermeja, i Santander län, i norr: Encuentro Nacional de Comunidades Campesinas, Afrodescendientes e Indígenas por la Tierra y la Paz de Colombia (Afrocolombianska, ursprungs- och bondesamhällenas nationella konferens för jorden och freden i Colombia). Där möttes tusentals personer, från organisationer som bland annat samlar konfliktens offer, för att diskutera om konfliktens nuvarande läge och komma fram till ett fredsförslag.

De som drabbas vill ha en fredlig lösning

Det eventet föregicks av Caravana Internacional por la Vida y Contra el Despojo en el Sur de Bolívar (Internationella karavanen för livet och mot den vräkning som pågår i södra Bolívar). Spanien, Frankrike, England, Holland, Canada, USA, Japan och flera sydamerikanska länder deltog. De pratade med folk i byarna om de MR-brott och övergrepp mot IHR som de väpnade aktörerna i regionen begått och fortfarande begår. Karavanens deltagare ville också se och analysera vilken påverkan gruv- och jordbruksindustrin har på lokalbefolkningen.

Listan kan göras lång. Jag tar bara upp två till, som ägde rum i förra helgen: en internationell kvinnokonferens för att uppmärksamma våldet mot just kvinnor i väpnade konflikter, som hölls i Bogotá, och demonstrationer i ett 20-tal städer, mot korruptionen i landet. Och så en som kommer: Congreso Nacional de Tierras, Territorios y Soberanías (Konferensen för jorden, territoriet och suveräniteten). Den kommer att äga rum i Cali, en stad mitt i ett av de värst drabbade länen i denna väpnade konflikt.

Alla är initiativ från det civila samhället, som inte syns i de ”stora” medierna -med ett undantag: när man speciellt vänder sig till någon av gerillagrupperna för att be dem lägga ner vapnen eller frige de kidnappade, ett villkor som regeringen ställt för en förhandling. Man får söka sig till alternativa informationskanaler om man vill ta del av de små, fast många, solglimtarna på den annars så molniga himlen.

Alva Azócar, fredsobservatör i Bogotá.

Hårdnande klimat för MR-försvarare

Min tidigare vistelse som fredsobservatör i Guatemala, och de speciella känslor jag (från det att jag för första gången satte min fot – och mitt hjärta – där) hyst för det lilla centralamerikanska landet, leder mig alltid till att dra paralleller mellan det landet och mitt nya: Colombia. Kanske har det att göra med hjärnans behov att ”hänga upp” ny kunskap på gammal, kanske med att Colombia råkar likna i många aspekter just Guatemala; i en del fall till det bättre, i en del till det sämre.

Angående straffrihet, till exempel, ligger Colombia ett snäpp bättre än Guatemala: närmare 90 procent, år 2009, medan i Guatemala, enligt en studie från 2010, låg på 98 procent. Det var alltså två per 100 anmälda brott som uppklarades. I Colombia var det nästan tio av 100.

En sak måste jag säga: trots att straffriheten inte ligger lika illa till här i Colombia, är klimatet för människorättsförsvarare mycket hårdare. Bara för att ge ett exempel: av de 90 fackföreningsledare som mördades i världen år 2010, var 49 från Colombia (mer än hälften alltså) och tio var från Guatemala. I rättvisans namn måste jag kanske sätta detta i sitt sammanhang. I Colombia bor nästan fyra gånger så många som i Guatemala, och till ytan är Colombia minst tio gånger så stor som Guatemala. Om det ska spela någon roll.

Brott mot MR-försvarare i Colombia har mer än fördubblats

Det ickestatliga programmet Somos Defensores (Vi är försvarare) för statistik över brott mot MR-försvarare och har nyligen publicerat första halvårsrapporten för i år. Den visar att aggressionerna mot MR-försvarare har ökat med 126 procent jämfört med samma period förra året. För i år handlar det om 145 aggressioner, som inkluderar 29 mord och tre påtvingade försvinnanden, ett brott som inte registrerats de senaste två åren. Alla de 145 aggressionerna är direkt relaterade till offrens arbete som MR-försvarare, och de flesta förknippade med försvaret av jorden och territoriet. De mördade var ledare för gruvarbetare, bönder, ursprungsfolk, afrocolombianer, miljörörelsen, tvångsförflyttade, studenter, försvarsadvokater och HBT-organisationer. De mördade kvinnorna utgör tio procent.

Samma rapport visar att 59 procent av aggressionerna misstänks ha begåtts av paramilitärer, tio procent av polis och militär, två procent av gerillan, och i nästan 30 procent av fallen var förövaren okänd. Det mest förekommande sättet att skrämma MR-försvarare är, enligt rapporten, fortfarande hot. Det gör man via flygblad, mejl, sms och telefonsamtal, och avsändarna för dessa är bland andra Aguilas Negras, Comandos Urbanos Rastrojos, Autodefensas Unidas de Colombia, alla namn på tidigare demobiliserade paramilitära grupper. Det i sig betyder inte att det är just de som genomför dessa hot, det kan lika gärna vara andra paramilitära eller kriminella grupper som agerar i deras namn.

Antalet brott kan vara fem gånger så många

De 145 aggressionerna är troligen bara en bråkdel av alla MR-brott som begåtts i Colombia under första halvåret. En av följderna av straffriheten är nämligen att människorna slutar tro på rättssystemet och därför inte anmäler brott. Studien från 2009 räknar att bara 20 av 100 brott anmäls, antingen för att man inte tror att anmälan ska leda till någon utredning, ännu mindre till att de ansvariga döms, eller för att man är rädd. Ett av fem brott mot MR-försvarare är ändå mord. I Guatemala är det ett av 20.

Alva Azócar, fredsobservatör i Bogotá.

Här kan du läsa hela halvårsrapporten från Somos Defensores: på spanska, på engelska

Valupptakt med hot om våld

Gigantiska reklamskyltar börjar nu täcka Quibdós fasader. De dök mer eller mindre upp från en dag till en annan, och lokaltidningen Chocó 7 días (Chocó 7 dagar) såg förra veckan mer ut som en reklambilaga än en nyhetstidning.  Anledningen – valupptakten till Colombias lokalval som äger rum i slutet på oktober har kommit igång ordentligt. Registreringen av kandidater har nu stängts och totalt har 98 000 kandidater registrerats till kommunfullmäktige, borgmästarposter och guvernörsposter i landets olika län.

Att ställa upp i lokalval i Colombia skiljer sig starkt från att göra detsamma i Sverige. Organisationen MOE, Misión de Observación Electoral (Valobservationsmissionen), skriver i sin senaste rapport från slutet av juli att de hittills fått in 153 anmälningar om våld mot kandidater i valet: nära hundra har hotats, 39 har mördats, 15 har utsatts för attentat och fem kandidater har kidnappats. Hittills. Än är det två och en halv månad kvar till valdagen.

Att vara medborgare och utöva sin demokratiska rättighet att rösta är inte heller riskfritt. Tre personer blev skjutna till döds av Farc-gerillan på Atratofloden i Chocó i maj efter att de rest till sina hembyar för att registrera sig (i Colombia måste man registrera sitt id-nummer för att senare kunna rösta).

Risknivå i 356 kommuner i Colombia inför valet i år: • 199 kommuner anses vara i hög risk (orange). • 157 kommuner anses vara i mellan risk (grön). (Klicka på kartan för att se den större och i ett annat fönster)

MR-ombudsmannakontoret (Defensoría del Pueblo) släppte nyligen en rapport om risker inför valet i oktober. I flera av kommunerna i Chocó anses det vara risk för att valet inte ska kunna genomföras på ett korrekt sätt utan hot, fusk och andra oegentligheter. Farc-gerillan utgör ett hot i 15 kommuner, ELN-gerillan i sju kommuner, paramilitära grupper hotar valen i tio kommuner och övriga illegala väpnade grupper i sju kommuner. Tidigare valår har dessa illegala väpnade grupper fysiskt hotat och hindrat befolkningen från att rösta, andra gånger har man stulit röstsedlar och valurnor så att valet inte kunnat genomföras. Röstköp och trakasserier är andra metoder som använts.

Val i Colombia. Val i Sverige. Olika verkligheter.

Maria Erlingsson, fredsobservatör i Chocó.

__________________________________________________________

Här kan du läsa hela rapporten från MR-ombudsmannakontoret (på spanska): http://www.defensoria.org.co/red/anexos/pdf/11/sat/publicaciones/riesgoElectoral2011.pdf