colombia-blogg
Cocomopocas utmaning – Flytta hem till ett trehövdat monster?

Lördag den 17 september var en historisk dag för den afrocolombianska landrättsorganisationen Cocomopoca (Consejo Comunitario Mayor de la Organización Popular Campesina del Alto Atrato) som Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Colombia medföljer. Efter elva års hårt och riskfyllt arbete gentemot colombianska beslutsfattare så kom äntligen dagen för Cocomopoca att mottaga statens erkännande av äganderätten till den mark organisationens medlemmar och dess förfäder bott på, vårdat och levt av allt sedan denna del av landet koloniserades. Överlämnandet skedde vid en högtidlig ceremoni där institutionen för landsbygdsutveckling INCODER (Instituto Colombiano para el Desarrollo Rural) gav markägarbeviset till Cocomopocas representanter. Oron inför framtiden lade dock sorti på stämningen.

Juan Manuel Ospina, Direktör INCODER och Nicolasa Campaña Machado, före detta ordförande COCOMOPOCA

När den colombianska konflikten rotades i Chocó bodde cirka 30 000 människor i detta naturresursrika område. De senaste femton åren har nästan två tredjedelar av dessa människor tvingats överge sina hemtrakter för att söka skydd i större samhällen då marken i allt större utsträckning domineras av väpnade grupper med tunga ekonomiska och strategiska intressen. Dessa grupper utgörs av gerilla, andra illegala aktörer med guldvittring och beväpnade privata vakter samt en alltmer växande statlig militär styrka för att ”skydda” de gruvföretag den colombianska staten med varm hand lett in i regionen. Den påtvingade förflyttningen av civilbefolkningen i området har gjort att dessa grupper har kunnat etablera sin illegala verksamhet vartefter byar och mark har tömts på folk och motstånd.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer med ordförande Americo Mosquera under ceremonin i Yuto

Att de nu får rätt till sin mark innebär inte att de kan luta sig tillbaka och njuta av framgången. Ordförande Américo Mosquera samt förra ordföranden Nicolasa Campaña Machado gav i sina respektive tal under ceremonin en tydlig bild av framtida utmaningar. Nu gäller det att de människor som tvingats fly sin mark ges möjlighet att flytta tillbaka hem. Den humanitära och rättsliga situationen för Colombias cirka fyra miljoner tvångsförflyttade människor i städerna är mycket svår och många av dessa skulle ha ett bättre liv i sina hembyar.  För att kunna flytta tillbaka behöver dessa människor nu stöd att hantera det ”trehövdade monster” som ordföranden kallar gruvbolagen och dess beväpnade anhang. Stödet är nödvändigt för att medlemmarna ska kunna återta kontroll över marken, antingen genom att reglera gruvnäringen, eller genom att stänga ner de gruvor som idag skapar stora giftiga hål i den annars grönskande regnskogen. Invånarna måste erbjudas alternativ, få hjälp att rehabilitera den utarmade jorden och floderna i området för att åter kunna leva av jordbruk och fiske. Cocomopocas ledare krävde med emfas i sina tal att staten nu ställer sig bakom organisationen i dessa processer och ser till att ägandebeviset blir mer än ett vackert papper att ha på väggen. Det arbete som Cocomopoca har framför sig innebär en stor säkerhetsrisk för ledare och invånare. Hot från de väpnade aktörerna i området gör att fysisk närvaro av internationella organisationer som kan belysa situationen på nationell och internationell nivå är nödvändig. Cocomopoca behöver hjälp med att påminna den glömska colombianska staten om dess ansvar.

Det har tidigare skrivits om Cocomopocas arbete, läs mer här, här, och här.

Ida Löfström, fredsobservatör Chocó

24 års fängelse för Noguera

I våras skrev vi om vår medföljning av organisationen Asamblea permanente de la Sociedad Civil por la Paz på rättegången mot den före detta chefen för säkerhetstjänsten DAS, Jorge Noguera. (läs mer här )

Jorge Noguera dömdes idag av Colombias högsta domstol mot sitt nekande till 24 års fängelse och 6 510 dagsböter för sitt samröre med paramilitärer, och för att ha delgett dessa information som ledde till mord på akademiker och fackföreningsaktiva i norra Colombia.

Han döms också för mordet 2004 på sociologen och universitetsläraren Alfredo Correa D’Andreis. Correa D’Andreis arresterades först av säkerhetstjänsten på anklagelser om kopplingar till gerillan, släpptes sedan och mördades snart därefter av paramilitärer som hade fått information om honom ifrån säkerhetstjänsten. Noguera döms även att betala skadestånd till Correa D’Andreis familj.

Domen kan inte överklagas eftersom den har utfärdats av landets högsta rättsinstans.

Nina Vollmer, fredsobservatör i Bogotá

Läs mer på:

Verdad Abierta (spanska)

BBC (engelska)

Våra frånvarande. Ständigt närvarande.

“Våra frånvarande. Ständigt närvarande. Den verklighet som vi anhöriga lever i. Att vi inte vet var våra nära är, vem som fört bort dem eller varför”. (Luz Esperanza, Asfaddes.)

Cristobal Triana B. Försvunnen. 28 augusti 1987.

I tisdags, den 30 augusti, uppmärksammades den internationella dagen för tvångsförsvunna (Dia internacional de los desaparecidos), av bland annat Asfaddes, en av organisationerna vi medföljer här i Bogotá.

Sedan 1942 har det försvunnit fler än 60 000 personer i Colombia, och man räknar med att knappa 17 000 fall är tvångsförsvinnanden. Internationella konventionen om skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, ICAED, definierar tvångsförsvinnanden som fall där statliga representanter (polis, militär) på något sätt frihetsberövar personer utanför lagens ramar, och sedan mörkar om det. Även illegala aktörer som på ett eller annat sätt åtnjuter statens stöd (i Colombia: paramilitär) kan räknas som skyldiga till tvångsförsvinnanden. (Konventionen i sin helhet samt definitioner, går att läsa här.)

Nästan 17 000 personer har försvunnit i Colombia med statens goda minne. Av dessa har endast 249 återfunnits i livet. Ytterligare 557 har återfunnits döda. Övriga är alltså fortfarande försvunna. Man kan gissa att en stor del står att finna i någon av alla de omärkta gravar som står att finna i Colombia. Kollegan Maria bloggade om detta i våras.

Det är svårt att ta till sig siffror. Hur många är 17 000 personer? 60 000?  Och det är svårt att förstå vad det innebär när ens nära bara försvinner.

Men vid eventet i tisdags ställde Asfaddes upp sina minnestavlor. Rad efter rad, bild efter bild på försvunna. Som alla lämnat hål efter sig, lämnat efter sig barn, föräldrar, syskon och vänner som i de allra flesta fall fortfarande inte fått svar på var de finns, varför de försvann eller vem som förde bort dem.

Omara Montoya Henao. September-9-1977. Barranquilla.

José Octavio Osorio. 18 år, försvunnen. Barrancabermeja. 16 maj 1998.

Och så vidare.

Huvudet kanske har svårt att ta till sig siffrorna. Men hugget i magtrakten är talande.

Katarina Sandström, fredsobservatör i Bogotá