Förra veckan var jag och kollegan Ingela i Medellín på ”myndighetsrunda” inom ramen för vår politiska medföljning. Vi hade bokat möten för att låta högt uppsatta chefer och generaler veta att vi är väl informerade om vilket ansvar de har och att vi följer deras arbete på nära håll ute i fält. Genom vårt aktionsnätverk i Sverige kan vi uppmärksamma fall där staten inte tar sitt ansvar. Internationell uppmärksamhet innebär en politisk kostnad som de flesta institutioner inte har råd att utsättas för.
Vi hade även möten med representanter från FN:s olika regionkontor. Syftet är att öka deras intresse att stötta de medföljda organisationerna och att få viktig kontextinformation för att förbättra vårt eget arbete. En annan viktig aspekt är att vi som arbetar i fält får ta del av andras perspektiv, bland annat gällande mänskliga rättigheter.
På alla möten tog vi upp den aktuella situationen för de organisationer vi medföljer i Chocó, och händelser som vi i vissa fall skrivit om här tidigare: problematiken för Cocomacias medlemmar i Medio Atrato, Cocomopocas utmaningar efter att de mottagit markägarbeviset, den svåra situationen för ursprungsfolk i departementet utifrån information från AsOrewa, kemikalie-besprutningarna av kokaodlingar, samt det stundande valet.
En vän till mig frågade; gör våra ansträngningar någon skillnad för civilbefolkningen, och i så fall på vilket sätt? I ärlighetens namn fick jag för en liten stund känslan av att jag var en pytteliten betydelselös människa där jag satt i militärhögkvarterets största mötessal, med tre uniformklädda män som spände ögonen i mig och frågade: ”vadå sexuella övergrepp mot ursprungs-kvinnor? Har du bevis för vem som har begått dem? Vad har det med oss att göra??”. Men faktum är att jag och mina kollegor efter nästan varje medföljning i fält får höra från våra medföljda att vår närvaro gjorde att de kunde utföra sitt arbete utan problem, att soldater fanns i närheten men att de höll sig på avstånd, förmodligen just tack vare vårt enträgna nätverkande gentemot höga befäl inom militären. Vi har också fått en institution att mer eller mindre lova att de ska stötta en av de medföljda organisationerna och utbilda medlemmarna i de lagar som kan hjälpa dem att utöva självbestämmande över sin egen mark.
Trots dessa resultat är det lätt att bli uppgiven när problemen vi ser är så överväldigande. Då hjälper det att påminna sig om att den här sortens arbete tar lång tid. Man ändrar inte attityder eller politisk riktning över en natt, och man gör det heller inte ensam. Den internationella närvaron i Colombia är nödvändig för att just detta ska kunna växa: förändrade attityder som möjliggör ett rättvisare samhälle där alla aktörer tar sitt ansvar.
Ida Löfström, fredsobservatör Chocó