colombia-blogg
Nätverkande för långsiktig förändring

Förra veckan var jag och kollegan Ingela i Medellín på ”myndighetsrunda” inom ramen för vår politiska medföljning. Vi hade bokat möten för att låta högt uppsatta chefer och generaler veta att vi är väl informerade om vilket ansvar de har och att vi följer deras arbete på nära håll ute i fält. Genom vårt aktionsnätverk i Sverige kan vi uppmärksamma fall där staten inte tar sitt ansvar. Internationell uppmärksamhet innebär en politisk kostnad som de flesta institutioner inte har råd att utsättas för.

Vi hade även möten med representanter från FN:s olika regionkontor. Syftet är att öka deras intresse att stötta de medföljda organisationerna och att få viktig kontextinformation för att förbättra vårt eget arbete. En annan viktig aspekt är att vi som arbetar i fält får ta del av andras perspektiv, bland annat gällande mänskliga rättigheter.

På alla möten tog vi upp den aktuella situationen för de organisationer vi medföljer i Chocó, och händelser som vi i vissa fall skrivit om här tidigare: problematiken för Cocomacias medlemmar i Medio Atrato, Cocomopocas utmaningar efter att de mottagit markägarbeviset, den svåra situationen för ursprungsfolk i departementet utifrån information från AsOrewa, kemikalie-besprutningarna av kokaodlingar, samt det stundande valet.

En vän till mig frågade; gör våra ansträngningar någon skillnad för civilbefolkningen, och i så fall på vilket sätt? I ärlighetens namn fick jag för en liten stund känslan av att jag var en pytteliten betydelselös människa där jag satt i militärhögkvarterets största mötessal, med tre uniformklädda män som spände ögonen i mig och frågade: ”vadå sexuella övergrepp mot ursprungs-kvinnor? Har du bevis för vem som har begått dem? Vad har det med oss att göra??”. Men faktum är att jag och mina kollegor efter nästan varje medföljning i fält får höra från våra medföljda att vår närvaro gjorde att de kunde utföra sitt arbete utan problem, att soldater fanns i närheten men att de höll sig på avstånd, förmodligen just tack vare vårt enträgna nätverkande gentemot höga befäl inom militären. Vi har också fått en institution att mer eller mindre lova att de ska stötta en av de medföljda organisationerna och utbilda medlemmarna i de lagar som kan hjälpa dem att utöva självbestämmande över sin egen mark.

Trots dessa resultat är det lätt att bli uppgiven när problemen vi ser är så överväldigande. Då  hjälper det att påminna sig om att den här sortens arbete tar lång tid. Man ändrar inte attityder eller politisk riktning över en natt, och man gör det heller inte ensam. Den internationella närvaron i Colombia är nödvändig för att just detta ska kunna växa: förändrade attityder som möjliggör ett rättvisare samhälle där alla aktörer tar sitt ansvar.

Ida Löfström, fredsobservatör Chocó

Tack för hjälpen!

I slutet av september och början av oktober, publicerade vi ett upprop på Kristna Fredsrörelsens hemsida i samband med den Nationella kongressen för jord, territorium och suveränitet som hölls av stora delar av det colombianska civila samhället i staden Cali i slutet av september.

Uppropets syfte var att visa stöd för och solidaritet med de personer och organisationer som arbetar med jordfrågor, något som ofta är förenat med livsfara i Colombia, eftersom det utmanar de rådande maktstrukturerna att kräva till exempel en jordreform eller återkräva mark som har stulits eller tvingats av en som ett led i konflikten. Ytterligare ett syfte var att uppmärksamma den colombianska regeringen på problematiken och kräva att de stöttar processerna och skyddar de personer som är i fara.

Som en del av uppropet ombads de som skrev under att skicka med en bild på jorden som de älskar. Fotona publicerades i form av en plansch som visades på kongressen.  Vi fick många fina foton som vi skulle vilja dela med oss av till er också! I bildspelet här nedan kan du se ett urval av dem – bilder ifrån Danmark, Österrike, Colombia, Schweiz, USA, Venezuela, Sverige, Spanien och Storbritannien:

[slideshow]

“Jorden som jag älskar”

Tack igen för ert stöd! Om du vill få information om våra aktioner och kampanjer i fortsättningen, anmäl dig till vårt aktionsnätverk så får du ett mejl när vi har något på gång!

Nina Vollmer, Fredsobservatör i Bogotá

Ett par penseldrag från Bogotá

Jag har sedan jag kom hit känt och tänkt att människorna i Bogotá är extremt vänliga. Jag fortsätter att förvånas över den vänlighet som jag möter när jag tänker på hur stort Bogotá är och hur hårt och riskfyllt det kan vara att leva och bo här. Igår fick jag se några penseldrag från den andra sidan av den här staden med en befolkning på, snålt räknat, tio miljoner invånare, som stannat kvar i mig som små tavlor.

Penseldrag 1:

Det var helgdag igår i Colombia, och eftersom jag hade en kompis på besök åkte vi in till centrum. Vi blev törstiga och det regnade så vi ville gå in någonstans för att dricka något medan regnet drog förbi. På söndagar och helgdagar är det få kaféer som har öppet, men vi hittade ett. Det såg lite dyrt ut, men min kompis ville inte bli blöt och vi hade inte så mycket att välja emellan.

Vi hade druckit färdigt våra mangojuicer, regnet var över, och min kompis passade på att gå på toaletten innan vi skulle gå ut. När jag väntade på henne började en av gästerna plötsligt deklamera högt och med stark röst. Dikten handlade om hästar, det var det enda jag kunde höra för han satt ganska långt bort och var lite berusad. Men jag tittade just åt hans bord när en lång och ljus man som satt vid bordet bakom honom ställer sig upp, tittar ilsket (och lite nedlåtande) på honom, och med stark amerikansk brytning ryter:

– Ni störrr mig, varpå han flyttade till ett annat bord en bit bort.

Mannen som deklamerade svarade raskt:

– Gringo vara[1] i Colombia. I Colombia först hälsa, sedan behandla illa. I Colombia alla prata vänligt mot folk. Ni vet inte, ingen vet något, men ni kommer alla att försvinna när jag har försvunnit. Ingen är här för evigt.

Det blev knäpptyst i kaféet. Sedan kom två ordningspoliser in genom en sidodörr.

– Gå före mig ni, jag kommer ut men efter er, sa mannen när poliserna ställt sig bredvid honom och bett honom lämna stället. När han gick ut genom dörren, skrek han:

– I det här landet är det en synd att vara fattig och tro att man har rätt att vara lycklig.

Det var lunchdags, kaféet var halvfullt. Alla satt knäpptysta en bra stund efteråt. Min kompis kunde känna den tryckta stämningen när hon kom från toaletten.

Ni får tolka incidenten som ni vill. Mina fördomar drog iväg till anledningen till att det var helg i Colombia igår: dagen[2] när européerna anlände för första gången till Amerika. Min kompis är spanjorska. Mina tankar drog även iväg till det, av den amerikanska kongressen, ny godkända frihandelsavtalet mellan Colombia och USA. Jag kunde inte låta bli: den besvärade mannen var amerikan. Långsökta associationer, men de var så nära.

Penseldrag 2:

När vi åkte hem, ställde sig en man bak i bussen och berättade högt om att han hade behövt lämna sitt hem i någon region, som jag inte hörde, och att han inte hade kunnat hitta ett arbete i Bogotá. Ganska vanligt i ett land med drygt fem miljoner internflyktingar på grund av den väpnade konflikten.

Så fort vi närmade oss nästa busshållplats började chauffören tuta; han gjorde det flera gånger tills en av poliserna vid stationen såg ut att ha uppmärksammat det. Polisen pratade med chauffören, sedan gick han in i bussen och hämtade ut mannen som tiggde pengar.

Här lämnar jag plats för egna associationer. Du får gärna skriva ner dem under ”Lämna en kommentar”. Dem är vi inte bortskämda med.

Alva Azócar, fredsobservatör i Bogotá.


[1] Mannen försökte låta som en utlänning som pratar spanska dåligt.

[2] Datum för européernas ankomst till den amerikanska kontinenten är 12 oktober, men i Colombia flyttar man de allra flesta helgdagar till kommande måndag, därför blev det i år den 17 oktober.

Global politik, lokala konsekvenser – kemikaliebesprutningar har inletts i Chocó

Sista helgen i september intogs den lilla byn Las Ánimas i södra Chocó av upprörda demonstranter. Tusentals människor stoppade all genomfartstrafik, de intog kyrkan och byns enda bensinpump. Under nästkommande dagar slöt allt fler personer upp i den sociala mobiliseringen, och tillsammans krävde de att den colombianska staten skulle stoppa flygplanen som under en veckas tid släppt ut gift över tusentals hektar regnskog kring San Juan och Baudó.

Detta är en historia som började långt tidigare och som tar internationella proportioner. I över ett decennium har den colombianska staten kemikaliebesprutat landets regnskog med det växtdödande medlet glyfosat i ett försök att utrota de illegala kokaodlingarna. Det gör man efter påtryckningar från USA och det avtal som skrevs på i början av 2000-talet, Plan Colombia. Planen är en del av USA:s krig mot knarket, War on Drugs, som inleddes redan på 1970-talet. Överenskommelsen har inneburit att Colombia mottagit miljontals dollar i militärt bistånd från stormakten för att utrota kokaproduktionen och bekämpa den så kallade terrorismen i landet.

Besprutningarna har under årens lopp fått häftig kritik av såväl lokalbefolkning som internationella människorätts- och miljöorganisationer. De ekologiska och sociala konsekvenserna med massiva tvångsförflyttningar som följd har varit förödande. När besprutningsflygplanen började cirkla över regionen Chocó för ett par veckor sedan kom reaktionerna snabbt – något måste göras! Paraplyorganisationen FISCH (Foro Interetnico Solidaridad Chocó) som samlar 58 gräsrotsorganisationer i Chocó publicerade raskt flera kommunikéer. De menar att ”flygbesprutningar för att utrota olagliga grödor i Chocó är ett överlagt folkmord (genocidio) och miljömord (ecocidio)”. Det statliga miljöforskningsinstitutet för Stilla Havet (Instituto de Investigaciones Ambientales del Pacífico) opponerade sig också och skrev att ”besprutningarna hotar Chocós unika natur- och kulturarv”.

Med enkel logik inser man att växtgifterna som dumpas över regnskogen dödar långt mer än de illegala kokaodlingarna. De fördärvar människors försörjningsmöjligheter då odlingar av majs, potatis och andra basgrödor utrotas. I de hundratals floder som ringlar i den chocoanska regnskogen förs gifterna vidare och dödar både fisk och andra djur. Erfarenheter från kemikaliebesprutningar i andra delar av landet visar att människors hälsa skadas allvarligt och att många familjer tvingas på flykt från sina hem då alla försörjningsmöjligheter tillintetgjorts.

Den ständiga statliga frånvaron gör det möjligt för de illegala väpnade grupperna, gerillan och paramilitären, att styra över alla led i koka- och kokainproduktionen. I flera år har lokala organisationer i Chocó försökt uppmärksamma staten på att illegal kokaodling är ett problem som måste bekämpas – men med andra, mer effektiva metoder. Magnus Linton (2010) beskriver i sin bok Cocaína – en bok om dom som gör det ifrågasättandet av Plan Colombias strategi. ”Manuell eliminering – att soldater går ut bland odlingarna och rycker upp plantorna – hade sedan länge, räknat i hållbart utrotade hektar, visat sig vara en överlägsen strategi och därtill bara en fjärdedel så dyr som de luftburna kampanjerna” skriver Linton (sid 96). Ändå fortsätter Colombia att bespruta hundratusentals hektar regnskog. I Chocó är det ett övertramp på afro-colombianers och ursprungsfolks autonomi över sitt territorium. Exempelvis, enligt lag 70 från 1993 ska alla projekt, aktiviteter eller insatser som planeras på afro-colombianers kollektiva mark göras i samråd med lokalsamhällena. Men ingen har tillfrågats och ingen har gett sitt samtyckte till kemikaliebesprutningarna.

Hur gick det då för demonstranterna i Las Ánimas? Den sociala mobilisering och den uppmärksamhet som protesterna genererade, gav resultat. Efter förhandlingar med bland annat MR-ombudsmannakontoret, guvernören i Chocó, anti-narkotikapolisen och militären finns nu ett muntligt löfte att flygbesprutningarna över San Juan och Baudó ska upphöra och att manuell utrotning av kokan ska inledas i samarbete med lokalsamhällena. Men oron över fortsatta kemikaliebesprutningar i resten av Chocó är stor. Precis som Linton beskriver i sin bok verkar kvantitet väga tyngre än kvalitet när det gäller kokabekämpning i Colombia. ”Dagens antidrogkrig är helt styrt av siffror: antal sprängda labb, besprutade hektar, beslagtagna kilon, patrullerade sjömil eller dödade gerillakrigare” (2010 sid 197), menar han.

Historien fortsätter.

Maria Erlingsson, fredsobservatör Chocó

Nödvändig maktanalys för fredsbyggande

Den traditionella uppfattningen av säkerhet är djupt förankrad i militära koncept av krig och konflikt, det vill säga i tron att säkerhet bäst garanteras med vapen och väpnat våld. Denna uppfattning delas även av Colombias president Juan Manuel Santos, som under sin första period har spenderat mycket av den colombianska budgeten till ökad militarisering. Historien talar dock om att denna typ av strategi istället för att stoppa våld istället generar mer våld. Liksaså i fallet Colombia.

Till exempel i rapporten +Allá de las Cifras (Mer än bara siffror) som gavs ut i augusti av El Programa Somos Defensores (Programmet vi är försvarare) vittnar siffror om att antalet mördade människorättsaktivister och trakasserier mot dessa under de sex första månaderna av 2011 har ökat. Alva har bloggat om detta här.

Trots den mildare diskurs som Santos fört mot människorättsförsvarare och konfliktens miljontals offer, hans erkännande av den väpnade konflikten och godkännandet av lagen som säger sig ska ge upprättesle åt offrena är fred alltså inte i sikte.

Vad kan man dra för slutsater?

Anta att den väpnade konflikten i Colombia existerar på grund av en historisk verklighet präglad av maktstrukturer som tagit sitt uttryck i sociala, ekonomiska och politiska orättvisor och inte vice versa, alltså att orättvisorna skulle vara en konsekvens av konflikten. Då kan man dra slutsatsen att sannolikheten att hitta en fredlig lösning med en strategi som förstärker detta (den militära) inte är så värst stor.

Colombianska röster som påpekar just detta och som istället framför alternativa lösningar har länge höjts, dock har de inte getts särskilt mycket gehör. Härmed önskar jag göra det.

Feministiska fredsbyggare

I en intervju i den alternativa nättidningen Otramérica förklarar colombianska kvinnorättsförsvararen och chefen för den feministiska organisationen Corporación Humanas (Förening mänsklighet), Cecilia Barraza det paradoxala i denna (inte enbart av Santos) förespråkade lösning på väpnat våld.  Hon för fram den feministiska analysen att krig och militärt våld enbart reproducerar patriarkala strukturer, det vill säga samma maktstrukturer som upprätthåller kriget. Därför utan en förändring i grunden av detta system kommer en hållbar fred inte vara möjlig.

Krig, menar även organisationen Paz con Mujeres (Fred med Kvinnor), utövas alltid utifrån en logik vars mål inte är att omstörta en maktstruktur definierad av dominans-underordning, utan enbart att skifta den. Därför menar denna organisation liksom andra feministiska organisationer i Colombia, att en förändring av patriarkatet är fundamentalt. Dock inte enbart för att kunna skapa en hållbar fred, utan även för att detta skulle tillåta oss dekonstruera könsroller som i sin tur skulle leda till ett strukturellt inkluderande av kvinnor och uppfyllande av deras rättigheter.

El Colectivo Hombres de Masculinidades (Kollektivet män och maskuliniteter) arbetar på gräsrotsnivå i Colombia för att skapa en sådan fredskultur genom att dekonstruera nutida maskuliniteter. I praktiken innebär detta att uppmuntra pojkar och unga män till att bryta med beteenden av dominans som människor med penis uppmuntras anamma för att kunna kategorisera sig och bli kategoriserade som män. På så sätt menar de, lägger man grunden för ett framtida samhälle i fred.

Det finns många olika analyser av krig och makt, och feminister är inte unika med att förespråka fredliga och mer inkluderande lösningar till konflikt. Dock utmärker vi oss med att hävda att en analys av patriarkatet och dess inverkan på oss är essentiellt. Både för att bryta våldskulturer och för att skapa samhällen där även människor som avviker från den vita, heterosexuella, manliga normen inkluderas, till exempel vid fredsförhandlingar.

Ana Falk, Fredsobservatör i Bogotá