colombia-blogg
Rätt till mat – en grundläggande rättighet som blir allt svårare att uppfylla

Jorden har alltid varit en trygg investering i Latinamerika, men nu köps och säljs jord som aldrig förr. I många fall tas den helt enkelt genom att skrämma i väg de småbönder som bor på fruktbar jord, när de inte velat sälja till många gånger underpriser. Fast det är i och för sig inget nytt.

Samtidigt krävs mer och mer av jorden, man odlar inte längre bara mat. Stora arealer går åt att producera biobränslen. EU-målet är till exempel att tio procent av allt bränsle ska 2010 komma från förnybara källor. Palmolja har blivit världens mest efterfrågade vegetabilisk olja, den används även i hygienprodukter och dessutom i hälften av all den färdiglagade maten som säljs. Palmodlingar kommer att fördubblas på 40 år och beräknas komma att ta upp 24 miljoner hektar, eller mer än halva Sverige, enligt den nykomna rapporten från den brittiska organisationen Oxfam: Jord och makt.

Den typen av produktion höjer trycket på jordbruket och konkurrerar med matproduktionen som dessutom hela tiden behöver öka. Nu är vi 7 000 miljoner personer på jorden, om 40 år förväntas vi bli 2 000 miljoner fler. Samtidigt blir den odlingsbara jorden allt mindre och av sämre kvalitet eftersom vi, de intelligenta mänskliga varelser vi är, inte har varit vettiga nog att behandla den väl, så jordbruket blir alltmer oförutsägbar på grund av de stora klimatförändringarna.

Mindre och sämre jord + brist på vatten = hunger

Oxfams rapport pekar på att jorden har blivit en bristvara, framför allt för småbrukare. Vattnet är lika nödvändigt för jordbruket men på många platser i världen är bristen på vatten redan ännu större än bristen på jord. År 2000 bodde 500 miljoner människor på platser som inte hade tillräckligt stor tillgång på vatten. Tio år senare bor nästan 3 000 miljoner människor, det vill säga sex gånger mer och lite mindre än hälften av världens befolkning, på platser där tillgång till vatten ligger under behoven. Det slutar inte där, studien beräknar att vattenbehovet kommer att öka med 30 procent till 2030.

Vatten- och jordbristen har lett till att de så kallade rika länderna köper eller hyr stora arealer jord i andra länder. På det sättet hoppas de kunna säkra sina medborgares mat och även garantera dem miljövänligt bränsle. Jorden är en säker investering. En stor del av den jord som köps in i dessa länder är i spekulativt syfte. Världsbanken har i år gjort en studie som visar att 80 procent av de 56 miljoner hektar som köpts in av världens stora företag eller rika länders regeringar ligger i träda. Jord som skulle kunna odlas av ländernas bönder för egen konsumtion och för att säkra det egna landets matsuveränitet.

Colombia – paradiset för utländska investerare

FN:s livsmedels och jordbruksorgan har också genomfört en studie kring jordägande. Den är gjord i 17 länder i Latinamerika och Karibien och visar att koncentrationen och ”hamstringen” av jord i Latinamerika, där utländska regeringar är inblandade, drabbar hela regionen. Brasilien och Argentina drabbas värst för närvarande, men intresset ligger på hela Latinamerika.

Colombia hör till de mest intressanta länderna för utländska investerare för att här finns det gott om vatten och gott om frodig jord. Men det som gör Colombia till ett ännu intressantare land för utländska investeringar är att landet, vid sidan av Peru, har regionens mest bristfälliga regelsystem vad gäller utlänningarnas inköp eller försäljning av jord. Det finns inga restriktioner eller reglering för dem. Colombia räknas dessutom i Oxfams studie till ett av världens mest sårbara länder på grund av att man har en av de mest orättvisa jordfördelningarna. En uppgift som man kan ha i minnet när man tittar närmare på den väpnade konflikten som pågår just här.

Alva Azócar, fredsobservatör i Bogotá                                                                              Foto: José Gabriel Cubur

_________________

Tierra y Poder, Oxfams rapport Jord och Makt (på spanska)

Ännu en medföljning

Nu är det dags igen! Första dagen efter min semester blev jag raskt inkastad i förberedelserna inför nästa medföljning som går av stapeln till helgen. Denna petition kom, som så många andra, med kort varsel, vilket innebär att det blir ett par långa och intensiva arbetsdagar innan avresa. Förutom möten med den medföljda organisationen för att få praktiska detaljer och kontextinformation, förbereder vi och skickar fax till colombianska myndigheter om resan, ringer otaliga samtal för att få veta mer om platsen vi ska åka till och skriver ett långt analysdokument som sedan ska diskuteras internt mellan båda teamen innan ett beslut tas om vi kan genomföra medföljningen eller inte.

Men de hektiska dagarna innan medföljning lönar sig. När jag sätter mig i båten med den blågula flytvästen som klibbar mot kroppen i den fuktiga värmen, så är det med ett leende på läpparna. När det sedan bär iväg, norröver mot strömmen eller sydöst med strömmen och vinden i ansiktet förvandlar hettan till en frisk bris, så blir leendet större. Ibland står solen högt på en klarblå himmel och djungeln passerar förbi som den grönaste broccoli. Andra gånger ligger molnen tunga och förvandlar allt till ett grått dis. När Atratofloden, livsnerven och transportledet i Chocós regnskog, för mig allt längre bort från kaoset i Quibdó, andas jag ut, slappnar av. Och jag känner mig oerhört priviligerad. Att jag får sitta i den där lilla plåtbåten på en enkel planka med träsmak i baken, timme efter timme. Att just jag får sitta där med dessa människor som kämpar för sina rättigheter och sitt territorium – en konstant, modig och outtröttlig kamp.

Maria Erlingsson, fredsobservatör i Chocó

Chocoanerna har röstat för ”Radikal förändring”

Sedan början av detta år har en stor del av det dagliga arbetet som en fredsobservatör utför här i Chocó haft stort fokus på lokalvalen som ägde rum denna helg i hela landet. Vi har analyserat den allt mer komplicerade konfliktdynamiken i departementet och tagit del av många berättelser om politiska kandidater som hotas av illegala aktörer eller skapar allians med illegala aktörer som i sin tur hotar lokala ledare och vanliga medborgare till att rösta på en specifik kandidat. Många röster köps genom mutor, och det har talats mycket om att en säck med ris många gånger räcker för att köpa en fattig människas röst här i Chocó. En person landade med 700 miljoner colombianska pesos i väskan (cirka 2,5 miljoner kronor) på Quibdós flygplats i lördags. Han hade troligtvis planer på att köpa betydligt fler röster än så.

En av de allvarligaste våldshandlingarna i Chocó under året som har kopplats till den smutsiga valrörelsen skedde i maj då tre studenter mördades av gerillan när de var på väg från Quibdó (länshuvudstaden) tillbaka till sina samhällen längs Atratofloden. Dessa personer hade varit i Quibdó för att registrera sina id-kort. Efter händelsen utlyste gerillan en väpnad strejk i hela Medio Atrato vilket ledde till en stor humanitär katastrof.

På grund av dessa händelser kände jag mig ganska orolig förra veckan då de flesta medlemmarna från de organisationer vi medföljer här i Chocó berättade att de skulle resa hem till sina respektive samhällen för att rösta i helgen. Jag tänkte tillbaka på vad som hade hänt de tre studenterna och på de hot om fortsatta strejker och attentat som kommit från gerillan de senaste månaderna. Jag funderade också på hur många av de vi medföljer verkligen skulle kunna utöva sin fria rösträtt i helgen, utan att bli hotad eller mutad.

Hur som helst tycks valdagen ha varit relativt lugn, åtminstone enligt nyhetsrapporteringen, men först i slutet på denna vecka kommer vi kunna bilda oss en klar bild över situationen, efter att ha pratat med de medföljda och med andra personer från lokala och internationella organisationer.

Drömmen om en ”radikal förändring”

I många av Quibdós stadsdelar saknas fortfarande adekvat vatten- och sanitetssystem samt elektricitet; de flesta vägar och broar är i farligt dåligt skick, och i resten av länet är situation självklart än mer kritisk. Många chocoaner drömmer därför om en ”radikal förändring” av denna extremt fattiga, isolerade och totalt utelämnade region. Frågan är om chocoanerna lurades av partinamnet när de gick till valurnorna i söndags, om miljontals colombianska pesos spelade ett spel, eller om de faktiskt har valt rätt denna gång.

Till borgmästare i kommunen Quibdó valdes Zulia Mena med 41,62 procent av rösterna. Det finns få frågetecken kring denna kvinnliga politiker med stort stöd bland unga, studenter och kvinnor. Till guvernör i Chocó län valdes Luis Gilberto Murillo Urrutia med lika många röster, men det enda dessa politiker har gemensamt (utifrån vad en svensk har förstått av detta val) är att de representerar partiet Cambio Radical (Radikal förändring). Luis Murillo har nämligen, mot sitt nekande, utretts sedan i somras för någon form av korruption. Frågetecknen kring både hans kampanj och hans förflutna är många, som bland annat innehåller en fyra år lång fängelsedom för förskingring. I Sverige vinner man inget val om det blir känt att man har köpt en Toblerone för mycket med skattebetalarnas pengar, men i Chocó verkar man ha lättare att förlåta och glömma tidigare misstag. Efter valet uttryckte Murillo sin tacksamhet för stödet på sitt Twitterkonto, där han också skrev: ”Detta är inte min seger, det är er, för från och med idag formas Chocós nya framtid. Jag kommer bara att administrera den”.

Chocoanerna har nu valt nya lokalpolitiker som de hoppas ska förbättra infrastrukturen, kvalitén på utbildningen (som är den lägsta i landet) och tillgången på sjukvård. Vi får väl bara hoppas att Zulia Mena och Luis Murillo från och med första januari 2012 kommer att börja administrera Chocós och Quibdós pengar så att en radikalt förändrad framtid blir möjlig.

Ingela Andersson, fredsobservatör i Chocó