colombia-blogg
Atratofloden på liv och död

I februari 2012 står en katolsk präst och en grupp med nio personer på ett torg i Bogotá. De har kommit från Riosucio i Chocó till huvudstaden för att protestera mot colombianska statens ovilja att hantera det gruppen från Riosucio kallar ”en humanitär katastrof i nedre Atrato”. Sedan 2008 har Atratoflodens översvämningar tagit livet av 22 barn, förstört bostäder och orsakat missväxt och undernäring för bönderna som lever utmed floden i Colombias nordvästra delar.

Morgondiset ligger fortfarande kvar över Martyrtorget i centrala Bogotá, när jag möter prästen Milton Velasquez och resten av delegationen.

– Det är inte regnen som orsakar översvämningarna, säger Johnny Milton. Illegal gruvdrift och oansvarigt skogsbruk sedimenterar Atratos floddelta så att vattnet inte kan rinna ut i karibiska havet. Vi kräver att både gruvdrift och skogsbruk regleras, men först och främst vill vi se att två mudderverk börjar gräva bort all lera och ruttna träd som täpper igen flodens utlopp. Annars har vi en ny översvämning och en förvärrad katastrof inom några månader, tillägger Milton Velasquez.

Den idag bruna och trögflytande Atratofloden var en gång aortan i hela nordvästra Colombias näringsliv och samhällsstruktur. Handel blomstrade, slavarna hade nyss frigjort sig och ekonomin spirade. Men när varutransporterna till och från Colombias andra stad Medellín hittade andra, asfalterade lösningar under den första halvan av 1900-talet så försvann intresset för Chocó och dess invånare. Idag flyter bara några bananbåtar ned mot den karibiska kusten.

När Atratofloden i Chocó blev av med sin ställning som huvudtransportled, uteblev också investeringarna i nödvändig infrastruktur. De två riksvägar som förbinder Chocó med resten av Colombia är bara bitvis asfalterade, resten består av gropig grusväg. Den nästan totala frånvaron av avloppssystem i Chocó betyder att avlopp och toalettvatten, med mera, rinner ut i floden utan att passera något reningsverk. Ur samma flod hämtar människor sitt dricksvatten, fiskar och tvättar sig. Nivåerna av skadliga bakterier i Atratofloden är skyhöga. Mag- och tarmsjukdomar är tillsammans med undernäring de vanligaste dödsorsakerna bland barn i flodsamhällena. Bristande sjukvårdsutbud gör att sjukdomarna som normalt sett kan botas, blir dödliga för befolkningen i floddeltat.

– Vi finner oss inte längre i nuvarande situation, ropar Johnny Milton ut över torget. Regering och institutioner är skyldiga att garantera vår rätt till liv. Den här typen av diskriminering och marginalisering har pågått sen kolonialtiden. Då var det slaveri och utrotning av ursprungsfolken som gällde, idag ignorerar politikerna oss, låtsas som om vi inte finns.

Milton Velasquez berättar att de inte fått någon som helst respons från regering, eller internationella organisationer som kallats för att lösa situationen som direkt påverkar 150 000 atratobor.

– Vi har två folkvalda chocoaner i kongressen, men dem har vi inte sett röken av. Det finns inget nationellt, eller internationellt intresse i saker som inte handlar om kokain eller den väpnade konflikten, lägger han uppgivet till.

Kristna Fredsrörelsen har sedan 2006 verkat för fred och utveckling tillsammans med samarbetsorganisationerna Cocomopoca, Cocomacia och AsoOrewa som alla är beroende av Atratofloden för transport, jordbruk och fiske. Översvämningarna begränsar kraftigt människornas möjligheter till utveckling då de odlingar som förstörs är grunden till bärkraftiga samhällen i Chocó.

Matts Olsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá.

Då vänsterparti i Segovia utrotades för gott

Jag tänkte att jag skulle berätta om en massaker. Många finns att välja mellan men jag ska berätta om massakern i Segovia, Antioquia, fredagen den 11 november 1988. Varför just denna? Ett, för att rättegången mot den liberale politikern César Pérez García, som förmodas ligga bakom massakern, inleddes förra veckan och jag var där. Två, för att den kan sägas vara en av de första massakrerna med kopplingar mellan paramilitärer och politiker i Colombia.

Året 1984 bildas vänsterpartiet Unión Patriótica (UP) som ett resultat av den fredsprocess som inletts mellan gerillagruppen FARC och president Belisario Betancurs administration. De vinner politisk mark i valen 1986, och 1988 tar de hem borgmästarposter runt om i landet, bland annat i Segovia med Rita Ivonne Tobón. Med det börjar hetsjakten på partiets medlemmar och sympatisörer, då de anses utgöra ett hot mot det politiska status quo.

I Segovia innan 1985 härskade det liberala partiet enväldigt på den politiska arenan. Med UP:s växande popularitet såg sig dock dessa maktrelationer skifta.

Enligt före detta ledaren för den paramilitära gruppen AUC:s front Gavilanes i Segovia, Alonso de Jesús Baquero, alias ”Vladimir”, ska César Pérez García därför ha vänt sig till en av AUC:s högsta ledare, Fidel Castaño, och framfört sina klagomål på att Vladimir inte gjort tillräckligt för att göra sig av med UP.

Fidel Castaño vänder sig i sin tur till kollegan och paramilitären Henry Pérez och ber denne styra upp i Segovia. Han ska ha låtit meddela Vladimir att ”som César [Pérez] García vill ha det, ska det bli”. Vladimir tycker att kritiken är obefogad då han menar att han visst haft ihjäl UP-medlemmar. Han inser dock att det kan kosta honom hans liv, framförallt då han tidigare varit gerillamedlem själv. Han börjar därför skrida till verket.

En lista på ca 60 personer skrivs. Men inte slumpvis eller ogenomtänkt. Man vill ha ihjäl precis så många att man uppnår sitt mål, det vill säga utrota UP, men ändå inte så många att man skapar sig onödiga fiender, förklarar Vladimir för rätten.

Man författar flygblad och hotbrev där man klargör att man stöttar liberalernas kandidat César Pérez García och att ”kommunister, medlemmar av UP eller andra dumma bönder och gerillasympatisörer” aldrig kommer att accepteras som borgmästare. Dessa undertecknas av MRN, Muerte a Revolucionarios del Nordeste (Död år revolutionärer av Nordöst), en grupp som redan gjort sig kända som antikommunister i nordöstra Antioquia genom mord, hot, flygblad och meddelanden på husväggar.

Klockan 19 på kvällen fredagen den 11 november 1988 inleder paramilitärerna operation utrota UP. Skrik och gråt ackompanjerar deras marsch fram på Segovias gator där de skjuter och kastar granater. De går till parken i centrum där de lyckas lokalisera de flesta, därifrån arbetar de sig vidare under nästan två timmar – ostört. För det vittnas om att just denna dag verkade varken polis eller militär ha kommit till jobbet i ett annars kraftigt militariserat Segovia.

Dock hittar man inte alla 60 på listan, bland annat inte borgmästare Rita Ivonne Tobón, men istället har man ihjäl andra i bara farten. ”Det var ju mörkt och sådant händer i sådana här operationer”, förklarar Vladimir. Segovia liknas vid ett blodbad när man senare konstaterar att sjukhuset är överfullt med sårade. Den slutgiltiga dödsiffran stannar på 43 personer. I lokalvalet som följde i Segovia återtog liberalerna makten. UP förintades för gott i Segovia fredagen den 11 november 1988.

Ana Falk, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá