colombia-blogg
Första intrycken från Quibdó

För snart två månader sedan flög jag till Bogotá från Sverige och en vecka senare fortsatte jag till Quibdó. Det slog mig att den senare resan, trots att den var betydligt kortare, ändå innebar en större omställning. I Quibdó är det varmt, just sådär varmt som man gärna i Sverige inbillar sig att det skall vara ”i södern”, men som det så sällan är – under det år jag arbetade som fredsobservatör i Mexiko, svettades jag i fem veckor och frös i 45.  I Quibdó regnar det i genomsnitt 10 meter om året – mer än fyra gånger så mycket som i norska Bergen, som annars är ökänt för att vara regnigt. I Quibdó möglar dina tofflor. I Quibdó ser du män och kvinnor i gummistövlar, leriga från topp till tå, parkera sina spadar utanför gulduppköparnas kontor. I Quibdó kan gatorna tömmas på människor på grund av ett rykte.

”Vad skall du köpa med dig till Quibdó?” frågade kollegorna i Bogotá när jag kom dit. Inte vet jag, tänkte jag, vad är det som inte finns? Av alla mina små vanor har jag svårt att se vilka jag kan avvara och vilka jag inte skulle klara mig utan. Rätt vad det är, och utan att tänka på det, har du skapat dig nya. Som att varje dag vrida ur fyra liter vatten ur handduken under takdroppet i hallen och hänga ut den till tork på balkongen. Att kväsa impulsen att slå efter insekter på väggen, för att det i de flesta fall i själva verket är en pytteliten ödla. Att aldrig gå över gatan i en korsning, eftersom du då riskerar att bli överkörd från fyra håll. Eller att ligga och lyssna till åskan en stund varje natt innan du somnar.

Ida Asplund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Quibdó

Paralyserat Chocó i blickfånget

Chocó, Colombias glömda region; geografiskt avskild och kulturellt annorlunda, där 70 procent av befolkningen lever i fattigdom och 41 procent i extrem fattigdom. Chocó, övergivet men strategiskt placerat, med kust mot både Stilla havet och Karibiska havet som lockar de illegala väpnade grupperna, såväl gerilla som paramilitär. Chocó, med naturresurserna: guldet, marken, skogen, där hektaren kokaodlingarna bara ökar och konflikten ständigt intensifieras. Chocó, där civilbefolkningen hamnar i kläm mellan de stridande aktörerna, där människor varje vecka tvingas fly sina hem och bli flyktingar i sitt eget land. Chocó, som ingen bryr sig om. Som ingen hör om. Som ingen talar om. Förrän i början på mars.

Den 29 februari började flygblad cirkulera i regionen. Avsändare – gerillagruppen Farc:s 57 front. De meddelade att de under en veckas tid förbjuder all rörlighet i hela Chocó, en så kallad ”väpnad blockad”. Ingen får resa på varken floderna, i luften eller på de få vägar som finns. Och från en dag till en annan avstannade allt. Människor blev instängda i sina byar, ingen vågade sig ut för att vare sig fiska, jaga eller skörda. Ingen tordes gå till sina arbeten. Inga flodtransporter med matvaror avgick. Sjuka människor kunde inte få vård, och barn kunde inte ta sig till skolan.

Allteftersom dagarna gick blev den humanitära situationen värre. På den chocoanska landsbygden, som saknar elektricitet, rinnande vatten och avlopp, lever man dag för dag utan möjlighet att förvara matvaror, så matbristen blev akut. Flera trotsade förbudet och förflyttade sig ändå, och ett antal människor fick betala med sina liv. Strider mellan de militära styrkorna och gerillagrupper uppstod, och hundratals människor tvingades hals över huvud att fly sina hem vid floden Arquía. Trots att den väpnande blockaden nu är över har dessa tvångsförflyttade inte vågat återvända då det fortfarande ligger krigsmateriel, som inte exploderat, på deras mark, och då man inte vet om de väpnade aktörerna finns kvar eller ej.

Under den vecka som regionen var paralyserad, hamnade Chocó på tidningarnas förstasidor och var huvudnyhet på tv. Ministrar uttalade sig på rad. På Twitter skapades flera hashtaggs på temat, bland annat ”#Chocó behöver fred” (#EL_CHOCÓ_NECESITA_PAZ) med tiotusentals tweets. Och som att det inte vore nog med uppmärksamhet besökte Colombias president, Juan Manuel Santos, Quibdó i måndags tillsammans med försvarministern, inrikesministern och jordbruksministern för att hålla samtal med militären, polisen, guvernören och borgmästaren. Nu har man annonserat vad staten ska göra för Chocó, för att öka säkerheten och utvecklingen i regionen.

För det första lovar man 300 extra poliser. Man ska bygga ytterligare en militärbataljon, i kommunen Riosucio i norra Chocó. Man ska bygga nya polisstationer och öka antalet flodspärrar på Atratofloden. Man försäkrar att man ska fortsätta de avstannade vägbyggena som förbinder Quibdó med de två städerna, Pereira och Medellín, och dessutom öka säkerheten vid dessa vägar med fler bevakningspatruller. Man lovar också att man ska utvidga elnätet och att 30 000 personer som aldrig haft elektricitet nu ska få det. Man ger löfte om att utöka budgeten för utbildning med 150 procent för Chocó. Dessutom ska man investera ett x antal miljoner i vatten och avlopp. Och 19 av de 31 kommunerna är lovade fiberoptik. Presidenten lyckades också lova att han ska jobba för att Chocó ska få hålla i de ”Nationella Idrottsspelen” år 2018.

Chocó, som ingen bryr sig om. Som ingen hör om. Som ingen talar om. Chocó som nu hamnat i blickfånget och fått löften om ”säkerhet” och ”utveckling”. Löften som så många gånger förr. Frågan är om det blir någon skillnad denna gång.

Maria Erlingsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

En människorättsförsvarare mördas var åttonde dag

Det är inte längre en nyhet. I flera år i rad har man konstaterat att Colombia är ett farligt land för människorättsförsvarare. Detta har bekräftats nu så väl av officiella organ som FN och Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som av icke-statliga organisationer i sina årsrapporter.

Det som kanske är nytt, eller rättare sagt motsägelsefullt, är att samtidigt som man erkänner att människorättsförsvarare har fått mer utrymme att agera, har aggressionerna mot dem ökat betydligt. Man får en känsla av att president Santos’ retorik har lite att göra med det som sker i verkligheten. I FN:s senaste säkerhetsanalys, som utkom i slutet av januari, pekas fortfarande statliga aktörer ut som ansvariga för brott mot de mänskliga rättigheterna. Bara fram till augusti förra året hade åklagarmyndigheterna registrerat drygt 1 600 fall av utomrättsliga avrättningar, där nästan 4 000 poliser och militärer var inblandade; 148 av dem har blivit dömda. FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter (HCHR) påminner i sin årsrapport om att det militära rättssystemet inte har jurisdiktion när det handlar om brott mot mänskliga rättigheter eller internationell humanitär rätt.

Enligt en ny rapport från den icke-statliga organisationen Progam Vi är försvarare (Programa Somos Defensores) mördades 49 människorättsförsvarare i Colombia under 2011. Totalt skedde 239 aggressioner mot människorättsförsvarare, jämfört med 174 året innan. FN:s säkerhetsanalys visar att mord på ursprungsfolk ökade med 8 procent under 2011, medan mord på lokala ledare ökade med hela med 144 procent. Mord på borgmästare och före detta borgmästare steg dramatiskt med 250 procent. Detta berodde på att man höll lokalval under hösten 2011. Även fackanslutna, fortsätter att vara högrepresenterade när det gäller hot och mord, även om antalet sjönk. En klar tendens är att människor som leder processer om återlämnande av jord samt lärare har blivit mycket mer utsatta för både hot och mord. Journalister fortsätter att leva farligt i Colombia, drygt 100 tog emot hot och en mördades förra året.

Ojämnvikt i rättsprocesser

En annan klar tendens, enligt de olika rapporterna, är att framför allt ledare för återlämnande av jord blir indragna i rättsprocesser på falska grunder. FN är speciellt bekymrade för rättsprocesserna mot människorättsförsvarare, särskilt för att undersökningarna sker väldigt snabbt då människorättsförsvarare står anklagade, medan undersökningar där de är offer går långsamt eller inte alls framåt.

– Regeringen har i slutändan ansvar för allas säkerhet, konstaterade både FN:s säkerhetsenhet och representanten för FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter i Colombia vid respektive rapportpresentationer.

Både FN och Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter ser denna utveckling som speciellt bekymmersam. De har uppmanat staten att ta människorättsförvarares säkerhetssituation på allvar och att förbättra den. Representanten i Colombia för FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter planerar även ha möten med människorättsförsvarare och organisationer från civilsamhället.

Gerillan fortsatte att begå brott mot Internationell humanitär rätt

Trots att ELN ratificerade reglerna kring humanitär rätt, fortsatte både gerillagrupperna ELN och Farc med tvångsrekrytering av barn, attacker mot civilbefolkning, kidnappningar och begränsning av civilbefolkningens rörelsefrihet. Medan Farc:s kidnappningar ökade med nästan 80 procent, minskade ELN:s med nästan 40 procent under året, enligt FN:s säkerhetsenhet.

Bägge gerillagrupperna fortsatte att mörda bönder som inte vill samarbeta med dem, att placera personminor (med en ökning av drygt 30 procent) och tvinga människor att lämna sina hem och marker.

Hotbreven fortsätter att komma

Alla årsrapporter tar upp att de nya kriminella grupperna, som den colombianska staten valt att kalla dem, består mestadels av avmobiliserade paramilitärer, och utgör ett fortsatt hot. Enligt HCHR:s rapport finns dessa nya paramilitära grupper i stort sett i hela landet. De har framgång i att rekrytera, inklusive barn, använder sig av lönnmördare och finansieras med pengar från knarkhandel och andra illegala aktiviteter. Enligt FN:s säkerhetsenhet finansieras de även av gruvnäringen, som också används för att tvätta pengar.  De kan fortsätta med sin kriminella verksamhet, enligt HCHR:s rapport, tack vare att de behållit de marker som tidigare paramilitärer har tvingat sina ägare att lämna, och som mest troligt kommer att vara mål för Lagen för offren och jordåterlämning. Av den anledning har våldet i de regionerna ökat, så som morden och hoten mot ledare i processer av jordåterlämning.

De senaste hotbreven adresserade till människorättsförsvarare, ledare för processer för jordåterlämning, ickestatliga och internationella organisationer inkom för en vecka sedan, en av dem var speciellt riktade mot kvinnor. De var undertecknade av statskommandona för Aguilas Negras och Rastrojos, två gamla och välkända paramilitära grupper.

Tyvärr, förutspår alla organ och organisationer ett ännu hårdare år för människorättsförsvarare 2012, i synnerhet för de som vill få tillbaka, och återvända till, sin jord.

Alva Azócar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá