colombia-blogg
Nytt land – nya utmaningar

På ett ögonblick byttes min sopa azteca ut mot ajiaco. Den mexikanske smörsångaren Cristian Castros ljuva stämma ersättes av rockigare toner signerat Juanes och Carlos Vives. Mina frekventa besök på Oxxo, mexikanska svaret på 7-Eleven, fick ett drastiskt slut och jag har sakteligen vant mig vid att storhandla i colombianska mataffärer som Exito och Carulla.

Bogotá - rättigheternas stad

Bogotá - rättigheternas stad

Nya bekantskaper på Plaza Simón Bolivar

Efter 11 månader som fredsobservatör i södra Mexiko, där vi medföljer organiserade familjer på landsbygden som på grund av sina politiska sympatier fått utstå våld och hot, har det nu blivit dags att medfölja utsatta människorättsförsvarare och människorättsorganisationer i Colombia. Stor del av min mexikanska vardag har bestått av nätter i hängmatta, matlagning över öppen eld, diverse kryp inuti och utanpå magen vilken är stor kontrast till hektiska Bogotá som erbjuder både varmvatten och en loppfri säng. 

Ju mer jag sätter mig in i den colombianska människorättskontexten desto tydligare blir det vilken liknande situation vi arbetat med i Mexiko. Människorättssituationen i de båda länderna är högst alarmerande. Flera organisationer, där bland den amerikanska icke-statliga organisationen Solidarity Center utnämner Colombia till världens farligaste land för fackligt organiserade. Mexiko intar första platsen när det gäller det farligaste landet för journalister. 

Även statistiken talar sitt tydliga språk: Enligt den colombianska paraplyorganisationen Vi är försvarare (Somos Defensores) dödades 49 människorättsaktivister i Colombia under förra året. Det är en ökning med 36% sedan 2010. När det gäller mord på fackligt organiserade ligger straffriheten i landet på hela 98%.

Mexiko är inte bättre. En våg av våld och attacker mot människorättsförsvarare och journalister har lamslagit landet och enligt Amnesty har över 60 journalister mördats i Mexiko under det senaste decenniet, varav nio under 2011. Detta utgör ett allvarligt hot mot yttrande- och pressfriheten i landet eftersom journalister inte vågar utföra sitt arbete. Internationella människorättsorganisationer kräver nu att den mexikanska senaten antar det lagförslag som tagits fram av mexikanska lagstiftare, representanter från det civila samhället och utsatta personer för att ge människorättsförsvarare och journalister ett ökat skydd.

När jag sitter och reflekterar över skillnader mellan Mexiko och Colombia kan jag inte hjälpa att undra hur tiden i Colombia kommer att påverka mig. Kanske anpassar jag mig snabbt? Kanske utvecklar jag bättre musiksmak? Kanske förälskar jag mig i Colombia på samma sätt som jag gjort i Mexiko? Kanske fortsätter jag att känna att vårt arbete för människorättsförsvarare och organiserad civilbefolkning är något av det roligaste och mest givande jag gjort hittills?

Framtiden i mitt nya hemland kommer att ge mig svaren.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

För att följa KrFs fredsobservatörer i Mexiko och Guatemala, kolla gärna in deras blogg

Livsfarligt att försvara de mänskliga rättigheterna

Att försvara de mänskliga rättigheterna är förenat med livsfara. Begreppet människorättsförsvarare är kanske inte glasklart för alla, men egentligen är det ganska enkelt. En människorättsförsvarare är enligt FN en term som används för att beskriva en person som enskilt, eller tillsammans med andra, agerar för att främja eller skydda de mänskliga rättigheterna. En människorättsförsvarare söker alltså främja och skydda medborgerliga och politiska rättigheter, samt främja, skydda och förverkliga ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Många människorättsförsvarare har själva fått sina mänskliga rättigheter kränkta.

Männisorättsförsvarare finns överallt i världen; i demokratier och diktaturer, i fred och konflikt. De kan arbeta inom en rad teman, exempelvis mot tortyr eller godtyckliga arresteringar, mot diskriminering eller tvångsförflyttningar, för tillgång till hälsovård och skolgång, för rätten till liv och rätten till mat och vatten, för kvinnors- och barns rättigheter, eller ursprungsbefolknings- eller flyktingars rättigheter. Vissa är människorättsförsvarare till yrket, exempelvis advokater som jobbar för människor vars rättigheter kränkts, medan andra gör det ideellt i sitt lokalsamhälle.

Men att arbeta för de mänskliga rättigheterna är som sagt på många platser förenat med stort mod, då hot, förföljelser, trakasserier och till och med mord inte är ovanligt. Det finns tyvärr alltför många runtom i världen som tjänar på att de mänskliga rättigheterna inte uppfylls.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter menar att statliga aktörer är de vanligaste förövarna av kränkningar mot människorättsförsvarare, trots att de också har det primära ansvaret för att säkerställa människorättsförsvarares skydd. Beroende på kontext finns också en rad icke-statliga aktörer som utgör ett hot mot människorättsförsvarare. I Colombia kan både gerilla, paramilitära grupper och företag nämnas som exempel.

Att vara människorättsförsvarare i Colombia är ett farligt jobb, framförallt när det gäller landrättsfrågor – ett tema som blivit än mer aktuellt med den nya Lagen för offer och jordåterlämning (Ley de víctimas och restitución de Tierras) från 2011.

Den 23 mars i år blev Manuel Ruíz Torrelosa, 55 år gammal, och hans son, Samir de Jesús Ruíz Gallo, 15 år gammal, bortförda i norra Chocó. Några dagar senare hittades deras döda kroppar. Misshandlade och skjutna, båda två. Manuel Ruíz var afro-ledare och var starkt engagerad i återlämningsprocessen av land i Curvaradó och Jiguamiandó. Land som fråntogs tusentals människor i slutet av 90-talet av paramilitärer, och som nu i en trög och tungrodd process ska återlämnas till dess rättmätiga ägare – lokalbefolkningen i området som har kollektiv äganderätt över marken i enlighet med lag 70. Före detta paramilitära ledare har vittnat i högsta domstolen om att de samarbetade med den colombianska militären i fördrivningen av befolkningen. Nationella och internationella företag som ockuperade området efter tvångs-förflyttningarna jämnade allt vid marken och började odla afrikansk palm. Även storskalig boskapsskötsel och massiv skogsavverkning har pågått på den jord som tillhör Manuel Ruíz Torrelosa och andra tvångsförflyttade.

De paramilitära grupperna ska officiellt vara avmobiliserade sedan många år tillbaka, en process som i sig varit starkt ifrågasatt och det är välkänt att dessa strukturer fortfarande finns var under liknande former. En av dessa grupper, de Svarta Örnarna (Águilas Negras), tros stå bakom morden på Manuel och hans son Samir de Jesús.

Att försvara de mänskliga rättigheterna kan vara ett livsfarligt arbete. ProtectionOnline har startat en blixtaktion (på engelska) efter morden på Manuel Ruíz Torrelosa och Samir de Jesús Ruíz Gallo. De kräver en fullständig och opartisk utredning och att de skyldiga ställs inför rätta, samt uppmanar myndigheterna att garantera säkerheten för de mördades familj och övriga medlemmar i samhällena i Curvaradó och Jiguamiandó.

Maria Erlingsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

Att skaffa ett colombianskt ID-kort

Det första vi nya fredsobservatörer gör då vi landar i Bogotá är att skaffa oss ett colombianskt ID-kort. Det är en hel procedur: ett formulär skall fyllas i utan några misstag eller ändringar, det behövs två fotografier, kvitto från banken på att avgiften på närmare femhundra kronor är betald, ett blodprov för att fastställa blodgrupp och avtryck av samtliga tio fingrar. Jag försöker att inte tänka på varför de anser sig behöva de sista två uppgifterna.

Fotografierna var det smidigaste: strax utanför myndighetens kontor sköter en kvinna sin micronegocio (miniaffärsverksamhet) från en parkbänk: en digitalkamera, en fotoskrivare, ett blått skynke som hon hänger upp på närmaste busskur för att använda som bakgrund och – förstås – ett paraply. Det är klart på en halv minut. Själva ID-kortet skall däremot ta 20 dagar att färdigställa. ”Hur kan det ta 20 dagar?” frågar jag misstroget. Som svar visar kvinnan i luckan på sin t-shirt. Registreringen av utlänningar sköts av underrättelsetjänsten DAS som befinner sig ”under rekonstruktion” efter en jätteskandal som rullades upp under 2009, då det visade sig att man avlyssnat såväl aktivister som journalister och domare i högsta domstolen, samt i vissa fall läckt informationen vidare till paramilitärer. Personalen på den nya myndigheten är densamma, men de har fått nya t-shirts. Och att få ett ID-kort tar alltså 20 dagar, istället för som tidigare en arbetsvecka.

Då jag äntligen får mitt ID-kort blir jag besviken: en dubbelvikt papperslapp med fotografiet fastklistrat och ett sotigt fingeravtryck som kommer att rinna bort vid nästa regnskur (och tro mig, i Bogotá är den aldrig långt borta). Plasta in dokumentet får man göra själv. Ändå känner jag mig rätt stolt: det känns som beviset på att jag bor och – i alla fall nästan – hör hemma här.

Om du är intresserad av att läsa mer om avlyssningsskandalen se tidigare artikel på Kristna Fredsrörelsens hemsida.

Ida Asplund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó