Colombia är ett land i pågående väpnad konflikt, med ett virrvarr av aktörer med olika intressen och mer eller mindre rumsrena metoder. Colombia ligger dåligt till på de flesta internationella listor när det gäller korruption och straffrihet, enligt bland annat Human Rights Watch (HRW) och Grupo Interdisciplinario por los Derechos Humanos (ung. Interdisciplinära gruppen för mänskliga rättigheter). Colombia är också ett lagarnas och konventionernas land. Det finns inte många internationella konventioner som colombianska ledare inte skrivit på, men efterlevnaden är det sisådär med. Människor som arbetar inom det civila samhället har ofta imponerande god kunskap och starka juridiska argument för att hävda rättigheter men det betyder inte att de uppfylls. De senaste månaderna har fokus legat än mer på lagar, närmare bestämt på Regelverket för fred (Marco Jurídico para la Paz), som presenterades i colombianska kongressen första gången i september 2011. Lagförslaget innebär ändringar i grundlagen och har kritiserats av nationella och internationella människorättsorganisationer på flera punkter.
I stora drag handlar den nya reformen om att möjliggöra en fredlig avmobilisering av gerillan och att de högsta ansvariga inom gerillans struktur kan åtalas för de brott som begåtts i den colombianska konflikten. Reformen skulle även möjliggöra att avmobiliserade gerillamedlemmar får möjlighet att engagera sig politiskt. Justitieminister Juan Carlos Esguerra har framhävt att det viktigaste denna lag kan bidra till är upprättelse och sanning för konfliktens offer. Förre presidenten Álvaro Uribe (2002-2010) bedrev, med USA i ryggen, en kompromisslös nationell säkerhetspolitik där de militära insatserna mot den terroristklassade colombianska gerillan varit omfattande och krävt många liv. Nuvarande president Juan Manuel Santos har fortsatt i samma linje, och i regeringens ordförråd har begrepp som “fred” och “dialog” inte varit särskilt välanvända. Istället är det civilsamhället som enträget försökt visa på alternativa vägar ut ur konflikten. Mot den bakgrunden kan den nya reformen ses som en konstruktiv öppning för fred.
Men internationella organisationer som International Centre for Transitional Justice och Human Rights Watch varnar för att reformen öppnar för ännu större straffrihet och att den urholkar den internationella humanitära rätten (IHR) i och med möjligheten att ge lättare, eller inga, straff för enskilda åtalade i utbyte mot att de lämnar uppgifter som kan leda till att högre ansvariga kan ställas till svars. På detta sätt kan många skyldiga i praktiken komma att gå fria. Human Rights Watch poängterar också att det i en sådan urvalsprocess är upp till kongressen och den colombianska rättsapparaten att bestämma vem som ska frias och vem som ska fällas, något som det finns skäl att vara tveksam mot med tanke på korruptionsstatistiken. Även det akademiska analysprojektet Congreso Visible (ung. Synlig Kongress) har uttryckt stark kritik, och menar att lagförslaget ignorerar att landet befinner sig i konflikt och att man försöker ändra grundlagen för att fungera i konflikten istället för att på allvar fokusera på att försöka lösa konflikten efter den gällande grundlagen.
Debatten är snårig och lämnar fler frågor än klarheter och många aspekter har inte ens kommit upp till diskussion än. Det senaste decenniets avmobilisering av colombiansk paramilitär har skapat en stor grupp yrkessoldater som sällat sig till mer eller mindre organiserade illegala grupper som skapar en än mer komplex blid av aktörer med intressen i den colombianska konflikten (se bland annat denna rapport från Human Rights Watch). Ett nytt försök till fredsprocess med gerillan (de förra förhandlingarna föll samman för 10 år sedan) förutsätter att staten tar sitt ansvar och förbereder en miljö där tusentals krigstränade individer ska återanpassas in i ett demokratiskt samhälle.
Ida Löfström, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó
