colombia-blogg
“Om inte ockupationen upphör tar vi livet av oss”

I början av juli deltog vi som observatörer i en verifikationsresa i nordvästra Colombia, nära gränsen mot Panamá. Vi åkte med vår medföljda organisation Asorewa  som arbetar för ursprungsfolkens rättigheter i Chocó. Vi vadade genom floder, red på mulor och vandrade genom regnskog för att komma till Emberafolkets samhällen, och det blev en vecka fylld av intryck och möten med inspirerande människor. Resans syfte var att dokumentera situationen i samhällena, där de lokala ledarna hotats till livet av lokala väpnade grupper och personer för att de engagerat sig för sitt folks rättigheter.

Emberafolket har laglig rätt till marken de bor på och lagstadgad rätt att konsulteras innan alla planerade ingrepp på deras territorium sker. Som så ofta annars i Colombia är detta tyvärr bara en rättighet på pappret, då statliga myndigheter inte tar sitt ansvar för att genomdriva rätten i praktiken. I verkligheten har de bara tillgång till en liten del av sin mark. Resten ockuperas av boskapsägare, som hugger ner regnskogen och använder den som betesmark. Deras floder hotas av gruvdrift, och utan att tillfråga befolkningen har man påbörjat byggandet av en motorväg och kraftledningar rakt genom territoriet.  Detta är övergrepp på såväl ursprungsfolkets rätt till självbestämmande som den grundläggande rätten till liv och hälsa, eftersom befolkningen är beroende av att ha rent vatten i floden, och matsäkerheten hotas när marken inte längre räcker till att odla på.

[slideshow]

Förra året beordrade Colombias högsta juridiska domstol, Författningsdomstolen, de berörda myndigheterna att vidta skyndsamma åtgärder för att tillgodose Emberafolkets rättigheter (dom T-129/2011). Fortfarande har nästan ingenting hänt och problemen kvarstår. Därför har Kristna Fredsrörelsen tillsammans med organisationen Advokater utan gränser Kanada skrivit ett öppet brev till Colombias president och till ansvariga colombianska myndigheter där vi påkallar situationens allvar.

Den 24 juli hölls en utfrågning i domstolen här i Quibdó, där ledare från de berörda samhällena fick vittna om situationen.  En av dem sa att människorna i hans samhälle börjar bli desperata och säger att om ingenting görs kan de lika gärna ta livet av sig, eftersom ockupationen ändå dödar dem långsamt. Han försöker uppmana dem att stå på sig och kämpa för sitt territorium. Trots Emberafolkets mod är lösningen på ockupationen inte inom räckhåll utan stöd från omvärlden. De behöver allierade i form av colombianska och internationella organisationer som hjälper till att väcka uppmärksamhet och sätta press på staten att fullfölja sina åtaganden. (Citaten (på spanska) finns att läsa i denna krönika, skriven av den advokat från Colombianska Juristkommissionen som driver fallet).

Det handlar inte om att vara emot utveckling, eller att motorvägar och kraftledningar inte ska få byggas. Domen från Författningsdomstolen slog fast att det finns elva andra möjliga planerade sträckor för den panamerikanska motorvägen, och att det inte är lämpligt att det sker rakt genom ett ursprungsfolks skyddade område. De statliga institutionerna har fortfarande inte kontaktat boskapsägarna, men Emberafolket har trots den hotfulla situationen fört en egen dialog med flera av ockupanterna. Flera av dem säger sig vara villiga att lämna området mot ersättning från staten. Det finns lösningar, det handlar helt enkelt om att de statliga institutionerna måste följa lagen och göra sitt jobb. Där kan internationella organisationer som vår en spela en viktig roll genom att hjälpa till att utöva påtryckningar.  Vi fortsätter att följa och rapportera om processen.

Agnes Berge, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

*Personerna på bild har gett godkännande för publicering

 

 

 

Vem talar om de försvunna?

På flyget mot Cúcuta i norra Colombia är jag i en egen liten bubbla. Jag testar min nya mp3 spelare, saknar den gamla. Funderar på varför vi inte får åka över gränsen till Venezuela och handla billigt. Grannlandet är nämligen numera ett mecka för colombianer som vill köpa allt från billig tandkräm till tv-apparater. Men snart får jag helt andra saker att tänka på. Vi reser nämligen till Cúcuta tillsammans med ASFADDES, en organisation som bildades på 80-talet av familjemedlemmar till tvångsförsvunna personer.

“Vem talar om de försvunna?” – en slogan ASFADDES använde för att få Colombia att skriva under konventionen om skydd mot tvångsförsvinnanden 2010

Enligt statistik från åklagarmyndigheten och Comisión de Búsqueda, (en statlig kommision som bildades år 2000 för att utreda tvångsförsvinnanden) finns det ungefär 30 000 tvångsförsvunna i Colombia, offer för guerillor, paramilitärer och armén. Ju mer man undersöker desto fler gamla fall upptäcker man. Och varje år registreras nya tvångsförsvinnanden.

I Cúcuta har ASFADDES organiserat en workshop för släktingar till tvångsförsvunna som fortfarande letar efter svar. Aktiviteten ska pågå i två dagar och deltagarna ska bland annat få information om olika lagar de har som stöd i sitt letande samt få hjälp med att bearbeta sin sorg. Framförallt kommer de att få chansen att tala om de försvunna och de har mycket att berätta. Under två dagar berättar de om deras talanger, deras drömmar, musiksmak, man talar även om deras dåliga sidor.

Vi får höra historien om konstnären som drömde om ett stipendium till Paris och om social rättvisa. Lastbilschauffören som ville ha råd med ett större hus till sin familj. Motorcykeltaxiföraren som upptäckte att det fanns bra pengar att tjäna inom den branschen och som samtidigt tog hand om sin mamma. En mamma som fortfarande lider av att sonen plötsligt en dag inte dök upp vid lunchtid som han brukade göra. En annan kvinna berättar med skam att hon en dag fick ett anonymt samtal: Bränn upp din mans kläder och ägodelar så kommer han tillbaka till dig inom 7 år. Nu har det har gått mer än sju år och hon skakar bara på huvudet och ångrar att hon har så få minnessaker kvar.

Efter några dagar i Cúcuta flyger vi tillbaka till Bogotá. Mp3-spelaren får ligga kvar i ryggsäcken. Istället skänker jag en tanke till de försvunna människor som jag har fått höra så mycket om. Till deras starka släktingar som varje dag kämpar för att hålla minnet vid liv, som inte ger upp förrän de får svar.

För det är släktingarna som pratar om de försvunna, det är släktingar som håller minnet vid liv, samt hoppet.

David Echeveste, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

Semester för vissa, jobb för andra…

I Sverige har det de senaste månaderna varit sommar med semestrar, picknick och grillning, bad och sol, pocketläsande m.m. Här i Colombia har vi inte alls haft samma rytm då månaderna juni till oktober är de mest hektiska, med flest medföljningar, möten, och andra aktiviteter. Vi har med andra ord jobbat på för fullt medan Sverige laddat batterierna inför hösten 😉 De senaste tiden har vi bland annat medföljt i flera olika regioner av Chocó och varit i de nordliga städerna Cúcuta och Bucaramanga. Samtidigt har rättegångarna i Bogotá fortsatt i vanlig takt.

Centrala Cúcuta i skymning

Centrala Cúcuta kvällstid

Om vi förstått det rätt är det nu dags att återgå till jobbet på andra sidan av Atlanten, och för er som tycker att vårt arbete är intressant och letar efter nya möjligheter så har vi goda nyheter – vi söker fler kollegor! Ansökan är öppen för Mexiko, Guatemala och Colombia!

För att komma till platsannonsen och läsa mer om villkor och jobbeskrivning, surfa in på http://www.krf.se/kristna-freds-soker-fredsobservatorer-till-utresa-i-mars-2013

Välkomna tillbaka!

Bland vapen, militarisering och ett stigande antal döda i strid…

Sedan första dagen har jag förvånats över hur mycket som händer i Colombia. Visst är det ett mycket större land rent yt- och befolkningsmässigt än det jag kommer ifrån, men att se på nyheterna är rent ut sagt dramatiskt – vad har hänt sen jag senast stängde av tv:n?

Varje dag är det något som hänt, vilket förbluffar mig eftersom jag aldrig kunnat föreställa mig det hemifrån. Varje dag får vi på jobbet mejl om situationen för de mänskliga rättigheterna i landet, hot som olika organisationer och människorättsförsvarare mottagit, information om tvångsförsvunna och personer som mördats och hittats döda.

Kriget fortsätter, människor dör, civila tvingas fly från sin jord och kommer till storstäderna med nästan ingenting på fickan och unga tvångsrekryteras till konfliktens stridande parter. De som jobbar för att mänskliga rättigheter skall respekteras och uppfyllas tvingas utstå hot, leva i konstant rädsla, fly landet eller lägga livet som insats och barn blir föräldralösa.

Colombia befinner sig i krig och nyheterna här visar den ena hemskheten och skandalen efter den andra, och med all rätta, värre vore det om nyheterna visade en rofull bild när verkligheten är långt ifrån. Detta år, 2012, har 29 människorättsförsvarare blivit mördade, tre tvångsförsvunna och mer än 31 barn som blivit föräldralösa, enligt statistik från Somos Defensores, en icke-statlig organisation som med olika metoder jobbar för skydd av människorättsförsvarare.

Konflikten och dess följder har fått mig att tänka mycket på framtidsscenarier, finns det ett slut på allt lidande? För en tid sedan var jag på ett seminarium om militarisering i Latinamerika. Trenderna visar att de vägar mot mer fred och säkerhet som regeringarna ser är att introducera mer och mer soldater och poliser, och följaktligen, mer vapen. I juni meddelade den colombianska försvarsministern Pinzón att Bogotá skulle få 3500 nya poliser. Samma månad rapporterades även att tre mobila brigader samt fyra stridsbataljoner skulle förstärka den colombianska militären. Detta samtidigt som grannarna här i vårt kvarter i Bogotá är exalterade över att det snart förmodligen skall installeras ett megalarmsystem i kvarteret med kameror som i realtid överför bilder till närmaste polisstation, larm till allas mobiler och det ena med det femte. Närvaro, kontroll och makt för att sammanfatta. Är detta säkerhet undrar jag?

På seminariet jag var på sade en representant för SERPAJ (Servicio de Paz y Justicia – ung. Tjänst för fred och rättvisa) det väldigt tydligt; vi borde prata om säkerhet i form av rättigheter och inte bara fokusera på vapen och makt, Det är säkerhet att inte svälta, att få utbilda sig, att ha tillgång till hälsotjänster och så vidare.

Budskapet från SERPAJ:s representant på seminariet var att Colombia behöver demilitarisera tankesätt, institutioner och alla delar av samhället. Det behövs fler former av fredligt motstånd, och att kunna ifrågasätta gamla sanningar utan att bli hotade. Det krävs att människorättsförsvarare får uttrycka sig utan att bli hotade eller stigmatiserade som statens fiender bara för att de inte anser att mer vapen kommer leda till ett säkrare samhälle, utan det som behövs är att rättigheter uppfylls genom investeringar i andra sektorer.

Det känns som att antalet döda i detta krig fortsätter att stiga utan att några egentliga steg mot varaktig fred är inom räckhåll. Den röst som jobbar för en annan typ säkerhet, baserat på att staten uppfyller sina skyldigheter mot medborgarna, är den mest attackerade. Det ter sig rätt tydligt att fred inte kommer nås med militarisering och vapen, det krävs mer. Det är absolut inte omöjligt men främst av allt behövs det förrädiska ”du är med oss eller emot oss” utrotas, för det finns flera sätt att lösa problem.

Corinne Johnson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia 

Julafton eller jordens undergång?

Orden yttrades i matbutiken dagarna före den gruvarbetarblockad som utlystes i Chocó förra onsdagen. Den första augusti stängdes affärerna på obestämd tid, taxitrafiken upphörde och barnen fick stanna hemma från skolan. Även vi valde att arbeta hemifrån. En gruvarbetarmobilisering är ingen liten sak i ett län där en majoritet av befolkningen lever på att utvinna guld och platina. Ordet ”gruvarbetare” är dock lite missvisande, eftersom det för tankarna till en person iförd hjälm och pannlampa – i Chocó rör det sig snarare om shorts och gummistövlar.

Grundkonflikten är följande: i hundratals år har befolkningen i Chocó vid sidan av fisket och jordbruket ägnat sig åt mineralutvinning i liten skala. Med den nya gruvlag som kom 2001 blev det plötsligt nödvändigt att skaffa en licens för att ägna sig åt så kallad ”traditionell gruvnäring” – en komplicerad och kostsam process som var utom räckhåll för de flesta landsbygdsbor. Från gruvarbetarnas sida ses lagen som ett led i regeringens strategi för att underlätta för transnationella företag att påbörja storskalig gruvdrift i Chocó. Blockaden är alltså en protest mot de transnationella företagens intåg, och mot kriminaliseringen av den småskaliga gruvdriften.

Men som vanligt i Chocó har myntet (minst) två sidor. De senaste årens ekonomiska kris har gjort att guldpriserna rusat i höjden och ökat lönsamheten i guldutvinningen. I praktiken är det nu inte bara traditionell gruvnäring som bedrivs i Chocó, utan också utvinning med hjälp av grävskopor och kemikalier. Den okontrollerade gruvnäringen medför allvarliga konsekvenser för miljön och för människors hälsa. Dessutom förstör verksamheten förutsättningarna för fisket och jordbruket, de andra två traditionella näringarna. Rovdriften kan fortgå, eftersom staten inte har kontroll över hela Chocós territorium, och därför att lokala politiker ofta väljer att se genom fingrarna eller till och med att själva köpa sig en grävskopa. De illegala grupperna, både gerilla och paramilitärer, har som vanligt ett finger med i spelet – den utpressning som de bedriver mot grävskopornas ägare utgör en av deras allra största inkomstkällor.

Rykten surrar därför överallt. Än sägs det att det var FARC, än att det var paramilitärer som låg bakom den stora gruvarbetarmarschen i Quibdó, där över 10 000 personer deltog. I Chocó utesluter inte den ena saken den andra: här är det i princip omöjligt att genomföra en mobilisering, hur välmotiverad den än är, utan att de lokala illegala aktörerna blandar sig i spelet i de områden där de har inflytande. Detta är ytterligare ett exempel på hur den väpnade konflikten försvårar för det civila samhället, genom att kasta en skugga över alla slags rörelser som försöker åstadkomma förändring.

Resultatet blir istället rädsla och osäkerhet. Affärerna håller stängt – om det verkligen är för att stödja mobiliseringen, eller för att de tvingas till det, vet man inte. De sista dagarna i juli tar vissa produkter slut i affärerna – eftersom ingen vet hur länge blockaden kommer att pågå passar folk på att hamstra livsmedel. Situationen påminner om FARC:s väpnade blockad som pågick hela första veckan i mars i år.  Men den här gången blir det lyckligtvis inte så långvarigt. Gruvministern – ja, i Colombia finns det en sådan! – flyger in från Bogotá för att förhandla med gruvarbetarnas representanter. De lyckas nå en överenskommelse, så att blockaden hävs redan nästa dag. Men problemet är långt större än så. Gruvnäringen har av regeringen Santos utsetts till ett av de fem ”lokomotiv” som skall driva den ekonomiska utvecklingen i Colombia framåt. Förutom de drygt 200 000 hektar som redan getts i koncessioner till transnationella företag i Chocó, befinner sig ytterligare 800 000 hektar under behandling. Gruvnäringens roll i konflikten i Chocó ser ut att bli allt viktigare i framtiden.

På medföljning. För att komma till en av byarna måste vi passera genom denna jättelika gruva.

På medföljning. För att komma till en av byarna måste vi passera genom denna jättelika gruva.

) En stor del av guldutvinningen sker på själva floden. Här är ett av många mudderverk som alltså opererar utan tillstånd.

En stor del av guldutvinningen sker på själva floden. Här är ett av många mudderverk som opererar utan tillstånd.