colombia-blogg
Kvinnor för fred

Fredsprocessen i Colombia ligger i startgroparna och hittills har responsen varit väldigt positiv. Opinionsmätningar visar att 77 procent av colombianerna stödjer processen och att den sittande president Santos popularitet har ökat.

Däremot finns det också saker som ifrågasätts. En solig onsdagsförmiddag samlas representanter för olika kvinnoorganisationer för att diskutera vad som blivit en viktig invändning för många inom det civila samhället: i fredsförhandlingarna som snart börjar i Norge kommer inga kvinnor att delta. Regeringen och Farc-gerillan namngav nyligen sina representanter och samtliga var män. Först på listan över ersättare, hittar man kvinnliga representanter.

Kvinnonätverk för fred

Dagens möte mellan de olika kvinnoorganisationerna handlar om att bilda ett nytt nätverk som både kan kritisera avsaknaden av kvinnliga förhandlare men också gemensamt jobba för att stödja fredsprocessen. Detta är deras andra möte och första frågan för dagen är vad de ska kalla sig. Förslagen är många men till slut enas man om Mujeres por la paz (Kvinnor för fred), enkelt och slagkraftigt. Kvinnor för fred kommer att stödja fredsförhandlingarna på alla sätt de kan. Även om man inte sitter med och förhandlar vill de bilda opinion och lyfta fram kvinnoperspektiv. En stor demonstration planeras äga rum samtidigt som förhandlingarna kommer igång i oktober och man kommer även att kontakta förhandlingsdelegationerna med krav på att kvinnliga förhandlare blir en del av processen.

Kvinnors röster om förhandlingarna

Shaira Rivera från organisationen Hij@s por la memoria y contra la impunidad (Söner och döttrar för minnet och mot straffrihet) som vi på Kristna Fredsrörelsen medföljer säger:

– Det är viktigt att kvinnliga röster hörs i förhandlingarna eftersom de colombianska kvinnorna har mycket att bidra med när det gäller att få slut på den väpnade konflikten. De har en annan position i kontexten, andra upplevelser, och de har drabbats annorlunda av våldet.

Sexuellt våld mot kvinnor har enligt Shaira Rivera använts systematiskt under hela konflikten, av alla väpnade aktörer, men det är inget man diskuterar när konflikten analyseras. Skammen och okunskapen är stor men frågan måste upp på agendan om en riktig fred ska uppnås, fastslår Shaira.

Shaira Rivera från Hij@s

Andra områden där kvinnor drabbats av konflikten är till exempel jordfrågan. Många colombianska kvinnor har blivit starka människorättsaktivister som driver frågan om en rättvis fördelning av mark. Alltför många har blivit fråntagna sin jord eller tvingats lämna sin hembygd för att komma undan hot och förföljningar.

Kvinnliga människorättsförsvarare har dessutom under flera decennier engagerat sig och drivit organisationer som kräver rättvisa för alla tvångsförsvunna colombianer. Många kvinnor vars män blivit offer för tvångs-försvinnanden, har vaknat upp till en helt ny värld där grannar och släktingar vänt dem ryggen och ingen straffar de ansvariga. Samtidigt är det också viktigt att komma ihåg att många tvångsförsvunna är kvinnor. Siffrorna varierar, men man räknar med att ungefär en femtedel är kvinnor.

Nancy Fiallo, advokat och människorättsförsvarare som Kristna Fredsrörelsen medföljer, minns när de förra fredsförhandlingarna i Caguán pågick 1998-2002:

– Inte heller då var kvinnor en del av processen, många ansåg att de inte hade något där att göra. Gerillan kallade kvinnor för “lloronas”, gråterskor.

Många av dagens starka kvinnoorganisationer som nu tagit initiativet till att bilda Kvinnor för fred startades under de förra fredsförhandlingarna som ett svar på att ingen ville lyssna på deras åsikter. År 2012 är de en viktig del av det civila samhället och nu kan deras frustration bli till ett starkt engagemang. Kvinnor för fred stödjer helhjärtat fredsprocessen, men de tänker inte blunda för bristerna de ser med den.

David Echeveste, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Hopp om fred i Colombia

De senaste månaderna här i Colombia, har ett av de största samtalsämnena varit att Colombias regering bekräftat att fredssamtal skall påbörjas med Farc-gerillan. Startdatumet är satt till den 8:e oktober i Oslo, Norge.

Konflikten har pågått i över 50 år och det finns både misstro och hopp inför de kommande fredssamtalen. Läs mer om vilka framsteg som gjorts och vilka “spöken från det förflutna” som närvarar, i artikeln “Alla talar om fred” på Latinamerika.nu, en artikel skriven av vår kollega Ida Asplund.

Gruvhotet – lika stort som hela Sverige

Halva Sverige yta. Så mycket mark har den colombianska staten just nu märkt som strategiska gruvområden (Áreas Estratégicas Minerias – AEM) för storskalig gruvutvinning till nationella och multinationella företag. Till detta kan man lägga redan existerande gruvor samt drygt 13 000 ansökningar om gruvkoncessioner, och vi är då uppe i arealer som täcker drygt hela Sverige yta (!), eller omkring 40 procent av Colombias.

Det fick jag veta i veckan, då jag tillsammans med flera lokala afro-colombianska organisationer och andra civilsamhällesorganisationer i Chocó samlats för att lyssa på en jurist från Tierra Digna (Värdig Mark), experter på landfrågor i Colombia. Juristen lade fram en skrämmande bild som få av oss hade förstått vidden av innan mötet – gruvnäringens expansiva frammarch. Och dess brutala följder.

I enkla termer, regeringen har benämnt gruvnäringen som ett av landets ekonomiska lokomotiv som ska föra ”utvecklingen” framåt. Två steg i det har tagits i år genom två resolutioner som delat upp landet i 515 gruvutvinningsblock. 28 av dessa ligger i Chocó. Och varför då en så luddig term som resolution, och inte en ny lag? Jo, får jag förklarat för mig, för att en lag måste gå genom flera granskande instanser innan den godkänns och det leder till uppmärksamhet. Men en resolution kan skapas enkelt och rätt osynligt.

Efter mötet sitter jag och bläddrar igenom dessa två dokument som jag laddat ner som pdf-filer från nätet. 25 sidor kort, juridikt termer och hänvisningar till lagtexter, och en magnitud som är omöjligt att förstå. Medan jag skummar igenom listan över de kommuner som ingår i utvinningsblockan slutar jag nästan andas; Bagadó, Lloró, Medio Atrato, Acandí, Unguía, Carmen de Atrato, Carmen del Darién… Listan bara fortsätter. Alla dessa platser har jag besökt; här har våra medfölja organisationer, afrocolombianer och ursprungsfolk, levt i hundratals år. Hotet från multinationella företag har länge legat i bakgrunden, men det har aldrig varit så påtagligt som nu.

Colombianska regeringen presenterade dessa resolutioner som framgång-historier på Rio+20-mötet i somras, FN:s konferens om hållbar utveckling. Regeringen klappar sig själv på axeln och menar bland annat den värnar om miljön för att man inte innefattat landets nationalparker i något av gruvutvinningsblocken. Juristen från Tierra Digna berättar sedan att endast geologiska och tekniska studier har gjorts för att hitta de mest mineralrika markerna i landet, medan man helt struntat i studier om miljöpåverkan (flera av gruvutvinningsblocken ligger Amazonas, jordens lunga) eller studier om sociala, ekonomiska och produktiva konsekvenser.

Det verkar nästan som att man valt att glömma bort att det faktiskt bor människor på den mark som staten nu vill sälja bort till multinationella gruvföretag till bästa möjliga pris.

Maria Erlingsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

Kom och lyssna till colombianska fredsaktivister!

Om du befinner dig i Stockholm nästa vecka har du möjlighet att lyssna till personer som arbetar för fred i detta ett av världens mest krigsdrabbade länder – särskilt aktuellt just nu, eftersom fredssamtal mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan kommer att påbörjas i oktober.

Forum Syd och Colombianätverket: ”Fredssamhällen och humanitära områden – erfarenheter i civilt motstånd och kamp för sina rättigheter”

I Colombia finns närmare fem miljoner internflyktingar, efter Sudan flest i världen. Ändå är det först på senare år som det på allvar har börjat talas om dem och deras rätt att återvända hem och ta sin jord i anspråk. En bidragande orsak till ointresset kan vara att de flesta internflyktingar kommer från avlägsna och ekonomiskt eftersatta regioner, och att en oproportionerligt stor del av dem tillhör diskriminerade etniska minoriteter som urfolk och afrocolombianer.

Ett av de mest kända och allvarligaste fallen rör floderna Curbaradó och Jiguamiandó i Nedre Atrato, norra Chocó (nordvästra Colombia). Närmare 3000 personer, afrocolombianer och mestiser, tvingades lämna sin mark under åren 1996-1997 på grund av den väpnade konflikten. Ett par år senare började människor återvända till området, men möttes av upptäckten att deras mark nu täcktes av oljepalmsodlingar. Då började en långdragen kamp för att få tillbaka marken, ett område som är erkänt som kollektivt territorium enligt Lag 70 från 1993, vilket betyder att den inte hade kunnat säljas eller överlåtas ens frivilligt. De väpnade aktörer som en gång fördrev befolkningen finns fortfarande kvar i området, vilket har gjort kampen för marken livsfarlig.

För att markera sitt avståndstagande till den väpnade konflikten har de återvändande skapat ”fredsbyar” eller ”humanitära zoner”, dit de förbjuder samtliga väpnade aktörer tillträde, både legala och illegala. Den Interamerikanska domstolen har erkänt de humanitära zonerna som ett legitimt försök att skydda civilbefolkningen under pågående konflikt och menar att de bör respekteras. Den har också gett befolkningen i Curbaradó och Jiguamiandó så kallade kollektiva skyddsåtgärder. Ändå fortsätter ledarna för jordåterlämningen att utsättas för mord och hot. Så sent som i mars i år mördades den lokale ledaren Manuel Ruíz och hans femtonårige son Samir av paramilitärer.

Raúl Palacios Salas är representant för den humanitära zonen Caracolí i Curbaradó. Den 18 september kl 9-12 kan du träffa honom i Forum Syd Tanzanias lokaler på Katarinavägen 20 i Stockholm.

Föranmälan: claudiapolo(at)colombianatverket.se

Riksdagsseminarium: Vägen till en hållbar fred i Colombia

Torsdagen 20/9 kl 13-15, Riksdagen, Mittpoolen, ingång från Riksgatan 2.

Föranmälan: francisco.contreras(at)latinamerikgrupperna.se

13.00–13.30: Vägen till en hållbar fred. Piedad Córdoba

13.30 – 14.20: Hur kan Sverige bidra i fredsprocessen. Piedad Córdoba, Elisabeth Björnsdotter Rahm (m) och Jens Holm (v)

14.20 – 15.00: Det civila samhällets bidrag till en hållbar fred. Ulrika Strand från MR-fonden, Raul Palacios från samfälligheten i Caracolí och Mauricio Ramos från colombianska bondeorganisationen ACVC

Paneldeltagare:

Piedad Córdoba tidigare senator (1994 – 2010) för Partido Liberal och idag en av de starka rösterna för en fredlig lösning av den väpnade konflikten. Córdoba är talesperson för Colombianer för fred och aktiv i den nybildade folkrörelsen Marcha Patriótica.

Elisabeth Björnsdotter Rahm, riksdagsledamot (m), sitter i utrikesutskottet.

Jens Holm, riksdagsledamot (v), sitter i miljö och jordbruksutskottet.

Ulrika Strand är ansvarig för den internationella verksamheten på MR-Fonden. Har tidigare arbetat som fälthandläggare för UNHCR i Colombia.

Raul Palacios från den colombianska samfälligheten i Curbaradó, ett område med afrocolombiansk befolkning som upprättas som en sk humanitär zon för att hjälpa fördrivna personer att återvända hem och gradvis komma tillbaka till det liv de levde före kriget.

Mauricio Ramos är ledare för bondeorganisationen Asociación Campesina del Valle de Cimitarra (ACVC) som samlar 25 000 bönder och fiskare i regionen Magdalena Medio, Colombia. ACVC fick år 2010 UNDP:s och stiftelsen Friedrich Ebert Stiftung:s Nationella fredspris.

Då den väpnade konflikten gjorde sig påmind

”Hörde du vad som hände i natt?” frågar Alejandro när vi träffas på morgonen. Jag skakar på huvudet och frågar vad som skett. ”En sprängladdning detonerade utanför en statlig byggnad 15 kvarter härifrån strax före klockan ett i natt”. Två minuter senare ringer kollegan Corinne från kontoret i Bogotá och säger att hon hört nyheterna och frågar om vi är okej. Jag svarar att vi inte hört någon smäll och att vi alla mår bra.

Min kollega David och jag är på medföljning i södra delen av landet, i Cauca, en av de mest konfliktfyllda regionerna i Colombia. Vi medföljer Alejandro och hans organisation Avre som erbjuder psyko-socialt stöd till personer som drabbats av den väpnade konflikten. Just nu befinner vi oss i Caucas regionshuvudstad, Popayán, där Avre ska medverka och bidra med terapeutiskt stöd till deltagarna under en workshop.

Centrala Popayán

Centrala Popayán

Utsikt över Popayán

Utsikt över Popayán

Popayán är en populär turiststad men samtidigt säte för flera av Colombias illegala väpnade grupper. Cauca har under de senaste månaderna varit i blickfånget sedan ursprungsfolket Nasa tröttnat på att militärer och gerilla olovligt gjort intrång på deras mark och tagit saken i egna händer och fört bort de väpnade aktörerna. I tumultet skadades ett 20-tal personer av Nasafolket.

En ny rapport från den colombianska parapyorganisationen Somos Defensores (Vi är försvarare) visar att Cauca är den region i Colombia där flest människorättsförsvarare mördats hittills i år. Totalt har 25 människorättsförsvarare mördats, hotats eller utsatts för våld i Cauca under årets första sex månader. Det är en ökning med 150% sedan förra året under samma period.

Bilder på mördade ursprungsfolksledare

Bilder på mördade ursprungsfolk i Cauca

"och kampen fortsätter..."

“Och kampen fortsätter…”

Samma dag sitter vi och äter lunch tillsammans med workshop-deltagarna och småpratar om allt ifrån transporter på landsbygden till kylan i Bogotá. Plötsligt får en av samordnarna för workshopen ett samtal. Det verkar viktigt. Hon böjer sig ner och sätter ena fingret vid örat för att höra bättre. Hennes ansiktsuttryck avslöjar att det inte är bra nyheter hon precis fått.

”Det har skett ett attentat i Cali och sex personer är skadade. En av dem är en journalist från El Tiempo (en av Colombias största tidningar)”, säger hon. En påtaglig tystnad sprider sig runt bordet. Några skruvar på sig i stolen. Ögon tittar ner i bordet. Munnar tuggar långsammare i takt med beskedet. Sex personer sitter med oss runt bordet. Samtliga är journalister. De tillhör olika ursprungsfolk och kommer från oroliga områden i Cauca vilket är anledningen till att de är inbjudna in till workshopen som handlar om hur de kan förbättra sin egen säkerhet som journalister.

Plötsligt kommer verkligheten i kapp. Smygande uppför bordet där vi sitter och äter, ändrar den tonläget på den resterande lunchen. På ett ögonblick påminns vi om varför workshops som dessa är viktiga och kanske till och med livsavgörande. Samtliga sex journalister som deltar i workshopen har utsatts för hot eller våld till följd av sitt arbete. De är med andra ord medvetna om sin utsatthet och därför blir nyheten om den skadade journalistkollega en påminnelse om riskerna yrket för med sig.

Attacker mot ursprungsfolk har blivit en strategi och lokala ledare och ursprungsfolk är enligt rapporten från Somos Defensores två av de mest utsatta grupperna i det colombianska samhället. Under årets sex första månader mördades 29 människorättsförsvarare i Colombia. Av dem var 13 ursprungsfolk.

Medföljningen börjar nära sig sitt slut och vi gör en säkerhetsanalys för att försäkra oss om att vägen mellan städerna Popayán och Cali är säker nog att färdas på. När jag i bilen blickar ut över landskapet och känner hur klimatet blir varmare ju närmare Cali vi kommer, så reflekterar jag över om chaufförens non-stop pratande är ett sätt att avdramatisera situationen eller om det helt enkelt är del av hans personlighet. Jag lär aldrig få ett svar för innan jag vet ordet av det är vi i Cali och på väg tillbaks till Bogotá.

För att få en överskådlig bild över människorättssituationen i Colombia under de första sex månaderna av 2012, rekommenderas varmt Somos Defensores rapport som finns tillgänglig på spanska såväl som på engelska.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá