colombia-blogg
Marschen jag alltid kommer att minnas

Det skulle bli en helt vanlig arbetsdag. Vi skulle observera en marsch i de centrala delarna av stan, något som är ett vanligt inslag i en fredsobservatörs vardag i Bogotá. Jag kunde knappast veta, när jag steg upp den där kyliga oktobermorgonen, att jag skulle vara med om en av de mest minnesvärda stunderna under min tid hittills i Colombia.

Mujeres por la Paz (Kvinnor för fred) skulle äntligen ha sin marsch för att lansera sin politiska plattform, visa att de stödjer fredsprocessen och protestera mot avsaknaden av kvinnor i de colombianska fredsförhandlingarna. Vi fredsobservatörer hade varit med sedan rörelsen föddes några månader tidigare och följt när kvinnoorganisationerna bland annat antog sitt namn Mujeres por la Paz, sin logga och konkretiserade planerna för en marsch där kvinnor från hela landet skulle delta.

T-shirts hade tryckts upp och alla kvinnor bar på plakat med texten ”Vi vill ha slut på kriget och skapa fred”. Det var bestämt att marschen skulle göra fyra stopp där kulturella inslag så som dansuppvisning, teaterscener och musikstycken skulle framföras.

När jag står och observerar marschdeltagarna som visar upp en av sina danser, ställer sig en man bredvid mig och säger försiktigt: ”En liten observation. Att stanna trafiken i en av Bogotas mest trafikerade korsningar kan lätt upplevas som irriterande. Ert budskap kommer inte nå fram”.

Innan jag hinner välja mina ord, säger en kvinna i elegant affärsdräkt bredvid mig som också står och tittar på marschen: ”Det är precis så vi ska göra. Som vi måste göra. Vi får inget utrymme automatiskt och just därför måste vi ta för oss och skapa det utrymmet.” Mannen som inlett diskussionen ger svar på tal och en intensiv ordväxling utbyts emellan dem. Till sist avlägsnar sig mannen.

Kvinnan står kvar bredvid mig, tittar rakt fram med tom blick och säger: ”Det är precis på grund av personer som honom som initiativ som dessa behövs. Hade jag vetat om den här marschen tidigare skulle jag själv ha deltagit. Jag är själv offer i konflikten”. De tårfyllda ögonen blir överfyllda och tårarna börjar falla nedför hennes kinder.

Jag hade inte riktigt förväntat mig en sådan känslosam reaktion och försöker lite nervöst att muntra upp henne och säga att än är det inte är försent. Hon kan fortfarande delta i marschen, som bara nått halvvägs. Jag springer snabbt iväg till en av koordinatörerna och frågar om de har en T-shirt över. Hon ger mig en som jag sedan ger till kvinnan som stått vid min sida.

”Jag är egentligen bara på lunchrast” säger hon samtidigt som hon tar av sig sin kavaj, ger den till mig för att hålla i, och tar på sig T-shirten. Hon ger sig snabbt in i folkhavet av kvinnor som fortsatt att marschera längt gatan. Hon ser tagen ut av situationen och tårarna rinner fortfarande längst hennes kinder när hon går bredvid de andra. En stund senare skymtar jag henne i vimlet igen. Hennes rörda ansikte är som utbytt, hon utstrålar styrka och stämmer nu in i de övriga kvinnornas rop om fred och rättigheter.

Kvinnorna har nått marschens slutdestination och precis innan deltagarna skiljs åt, får jag ögonkontakt med henne i vimlet. Hon tittar rakt på mig, sätter sin hand mot bröstet och mimar ”tack” med läpparna. Sedan vänder hon på de höga klackarna och tar fart mot den trafikerade gatan där vi först träffades.

Jag står orörlig kvar på gatan och försöker samla mig. Denna kvinna gick från att vara åskådare till deltagare i marschen. Jag vet inte ens vad hon heter och ändå har hon fått mig att se saker från ett nytt perspektiv.

Jag inser att Mujeres por la Paz inte handlar om de kvinnoorganisationer som utgör rörelsen. Det handlar om kvinnorna runt omkring oss; i hemmen, på jobben, i städerna, i regionerna. Kvinnorna som är på lunchrast. Som väljer att inte stå bredvid och titta på, utan att delta. Som går från att vara offer, till aktörer. Som förändrar världen lite grann – ett marschsteg efter ett annat.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Läs mer om Mujeres por la Paz här:

http://sweforcolombia.wordpress.com/2012/09/28/kvinnor-for-fred/

Vad gör dina pensionspengar i Colombia?

Att den öppna gruvdriften i Chocó påverkar miljön märker vi ofta med blotta ögat, när vattnet i floderna luktar illa eller är rödfärgat på grund av utsläpp. Hur det påverkar civilbefolkningen, sociala nätverk och konflikten är inte lika synligt. Där det finns gruvor finns det oftast väpnade aktörer, som vill ha sin del av vinsten genom en ”beskyddaravgift” eller andel av förtjänsten. Om civil-befolkningen motsätter sig gruvdrift i sina samhällen kan gruvägarna anlita de väpnade grupperna för att sätta press på befolkningen. Detta gäller såväl gerilla som paramilitärer. Det är känt sedan länge att de väpnade aktörerna i Colombia har kokaodling och smuggling som en av sina stora inkomstkällor, men faktum är att gruvdriften faktiskt har ersatt koka som en av de främsta inkomsterna för de colombianska väpnade grupperna. I den här kontexten arbetar också multinationella gruvföretag. Ett av dem är AngloGold Ashanti, ett av världens största guldutvinningsföretag, som kritiserats för brott mot mänskliga rättigheter i bland annat konfliktdrabbade Demokratiska republiken Kongo.  Svenska pensionspengar är investerade i AngloGold Ashanti via Första AP-fonden, men AP-fonderna har för närvarande ingen dialog med företaget angående mänskliga rättigheter.

Ett bekant svenskt märke vid en gruva i Chocó, augusti 2012

Ett bekant svenskt märke på en grävskopa vid en gruva i Chocó, augusti 2012

Tycker du också att regelverket för AP-fonderna borde inkludera social- och miljömässig hållbarhet? Just nu har Kristna Fredsrörelsen en vykortskampanj tillsammans med flera andra organisationer (Fair Trade Center, Framtidsjorden, Jordens vänner, FIAN Sverige, Latinamerikagrupperna, Klimataktion och Ecpat) för att kräva etiskt hanterande av våra pensionspengar av regeringen. Du kan beställa vykort ritade av Sara Granér genom att mejla aron.lindblom@krf.se.

Kampanjvykortet ritat av Sara Granér

För vidare läsning och gruvnäring och AP-fonder, kolla in våra kollegor i Centralamerika som skriver  om Marlingruvan i Guatemala där AP-fonderna också har investeringar.

Latinamerikagrupperna och Swedwatch skrev 2011 en rapport om AP-fondernas investeringar i guldgruvor i fyra andra latinamerikanska länder.

Agnes Berge, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

Gemensamt pressmeddelande för fred

Stockholm, 15 oktober 2012

Den här veckan inleds i Oslo enligt parterna officiellt fredsförhandlingarna mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan.

Vi som arbetar för mänskliga rättigheter, utveckling och fred i Colombia välkomnar samtalen. Vi hoppas att det colombianska civilsamhället – särskilt kvinnor, afrocolombianer och ursprungsfolk  – ges utrymme att delta, och att dialogen leder till en oinskränkt respekt för mänskliga rättigheter, att militära operationer upphör och att de väpnade grupperna avvecklas.

Ett slut på landets väpnade konflikt kräver även att fredssamtal inleds mellan president Juan Manuel Santos regering och den mindre gerillagruppen ELN.

Vi uppmanar parterna att behålla viljan till dialog och att helhjärtat satsa på freden. Vi är övertygande om att fred är det colombianska folkets högsta önskan och nödvändigt för att framtida generationer ska kunna leva i värdighet och rättvisa. Vi uppmanar Sveriges regering och det internationella samfundet att både inom och utom Colombias gränser stödja ansträngningarna för dialog och fred.

Diakonia

Fonden för mänskliga rättigheter

Forum Syd

Föreningen Civis

Kristna Fredsrörelsen / SweFOR

PeaceWorks Sweden

Svenska kyrkan / Lutherska världsförbundet, Colombiaprogrammet

Upplysta måndagar – för att vi vill ha fred!

Tror du de har ett eget jetplan..? …kommer de bo på Hilton som vilka rockstjärnor som helst? Jag håller på att somna efter en lång arbetsdag när min kollega Maria klarvaket frågar. Hon funderar på hur Farcs ledare rent praktiskt ska ta sig ut ur djungeln, kasta uniformen i tvättkorgen, raka av skägget och klä på sig vanliga blåjeans och flyga till Oslo för att inleda de historiska fredssamtalen som väntade den 8 oktober 2012. Vi ser framför oss hur civilisationssvultna gerillaledare beställer rysk kaviar från room service och kastar tv-apparater genom fönstret från 20:e våningen i den norska huvudstaden, internationellt känd för sina fredsinitiativ.

Den omtvistade fredsprocessen har skjutits upp och ska nu inledas den 17 oktober i Oslo med Norge, Cuba och Venezuela som diplomatiska garanter. Processen har brett stöd i Colombia, men den har också kritiserats för att inte involvera civilsamhällets organisationer, och för att inte en enda kvinna återfinns i den centrala förhandlingsgruppen.

I Chocó i nordvästra Colombia där jag och mina kollegor arbetar som observatörer mitt i konflikten, är invånarna ordentligt trötta på kriget. Gerillans närvaro har i årtionden hindrat tusentals människor i att leva sina liv som de önskar. Tvångsrekrytering, hot, utpressning, våld och död är vardagsmat för många colombianer idag och nästan alla känner någon som mördats eller ”försvunnit”.

Men så finns det också många människor som trotsar hoten och bara agerar, som struntar i att inte vara formellt inbjudna till det colombianska fredsarbetet. En sådan är den unga läkaren Luisa Garcés Murillo som helt ideellt har öppnat sitt hus för lokala fredsaktiviteter. I måndags var hon värd för ”Lunes de Velas” (ung. Upplysta måndagar). Initiativet har sprungit ur andra populära fredsaktioner där förändring uppnåtts, som murens fall i Berlin eller den nutida studentrevolutionen i Chile. Idén med Upplysta måndagar är att släcka lamporna och tända ett stearinljus varje måndag klockan 20.00 tills dess att konflikten i Colombia upphör – gärna utomhus så att folk blir nyfikna på vad som händer. Luisa planerar att besöka flera av de fattiga och våldshärjade stadsdelarna i Quibdó och tända ljus. Det kraftfulla finns ibland i det enkla, och hon säger övertygat:

“Vi kan åtminstone göra något, vi behöver inte bara sitta och vänta på att något ska hända, vi kan få folk att vilja tänka på fred på ett enkelt sätt. Istället för att titta på tv en kväll kan vi tända ljus och prata med varandra”

Så i måndags tände vi det första ljuset för fred i Colombia. Nästa måndag tänder vi nästa, och sedan nästa…

 

Ida Löfström, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

Är det farligt?

De flesta av mina släktingar och vänner undrar konstant hur farligt det är här i Colombia, och hur farligt det är att jobba som fredsobservatör? Svaret jag ofta ger, ”inte alls så farligt”, låter kanske lite nonchalant men låt mig förklara:

Stirrar man sig blind på statistik och medias ofta ensidiga skildringar verkar Colombia väldigt farligt för varje levande varelse, men det är inte verkligheten för alla. I Bogotá bor vi i en lugn del av staden, vi rör oss inte i problemfyllda kvarter för där har vi inget att göra, kvällstid får man vidta samma åtgärder som i princip alla storstäder i världen – inte gå omkring ensam på mörka gator, höra av sig till vänner, inte bära värdesaker synligt som exempelvis bärbara datorer, se efter sina tillhörigheter på folktrånga platser som på bussen för att undvika snatteri. Alla dessa exempel på sunt bondförnuft helt enkelt.

Vårt jobb innehåller också en stor måtta säkerhetstänk, allt ifrån analyser vi gör gällande säkerhet på kontoret och bostaden, till kontextanalyser inför, under och efter våra medföljningar. Vi bygger analyserna på information från olika källor, information som för utomstående kanske verkar obetydlig, men tack vare detta kan vi utföra vårt jobb på ett säkrare sätt. Därutöver har vi olika kommunikationsrutiner både inom teamet och utåt till colombianska myndigheter och andra organisationer, och sist men inte minst har vi ett av våra viktigaste hjälpmedel – vår väst! Det vill säga, synliggörandet av internationell medföljning. Vi har flera olika sätt att synliggöra vår närvaro förutom västen; keps, t-shirts, flagga och flytvästar. Den andra delen av synliggörandet är att utföra möten med olika aktörer, både statliga och civila, och förklara vår närvaro och vårt uppdrag i landet.

Det sägs ofta i Sverige att den största risken utomlands är trafiken, där mopeder rankas som den farligaste faktorn. I Colombia är vägunderlaget hyfsat bra på de största vägarna men olyckor sker, precis som på alla andra ställen. Det gäller att se upp i trafiken, men ibland hjälper inte ens det – man kan inte styra allt i denna värld. Då känns det väldigt tryggt att veta att vi har en av de bästa sjukförsäkringarna som finns, allt från ersättning för utlägg till hemtransport till Sverige för vidare vård ifall det skulle behövas. Men den vanligaste säkerhetsrisken mot vår hälsa här måste ändå vara infektioner och parasiter, sådant som rätt smärtfritt behandlas på närmaste klinik.

Vi jobbar i ett land med pågående konflikt, med många olika beväpnade grupper och något jag personligen tycker är essentiellt är att inte glömma bort detta faktum, utan att fortsätta utveckla vårt säkerhetstänk och säkerhetsrutiner i denna kontext. Jag ska inte prata för mina kollegor men jag kan säga som så att jag mår bra, jag går inte på spänn hela tiden, jag är inte rädd för olyckor eller säkerhetsproblem, men behåller ett sunt tänk kring säkerhet och allt det kan betyda. Hittar man inte den balansen vore det svårt att jobba i ett land som Colombia.

Corinne Johnson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá