Colombia. Ett land som för många väcker associationer relaterade till kokain, FARC och Shakira. Under de närmare två åren som vi fyra nytillkomna fredsobservatörer kommer arbeta i landet kommer dessa teman också med all säkerhet behandlas här på bloggen, även om rapportering om Shakira redan nu kan sägas bli sparsam. Men FARC och kokain är bara en del av den komplexa situationen i Colombia.
Under vår introduktionstid på Kristna Fredsrörelsens kontor i Bogotá har vi genom våra kollegor och gästföreläsare fått väldigt mycket initierad information om den interna väpnade konflikten i Colombia, och jag inser att det kommer att ta tid att kunna skapa sig en helhetsbild. Desto fler personer man träffar desto fler olika bilder och större polariseringar framträder.
Nya och gamla fredsobservatörer i Bogotá
Gruvdriften är ett tydligt exempel på detta. Under en konferens där vi nya fredsobservatörer närvarade, menade förespråkare för gruvnäringen, till vilka bl.a. den brittiska ambassadören uttalat sällar sig, att gruvdrift är, och i än högre grad kommer bli, en viktig motor i den colombianska ekonomin. Kritiska till detta står många sociala rörelser, som inte nödvändigtvis är emot gruvdrift i sig, men som har upplevt att gruvutvinning många gånger har skapat ökad grad av konflikt och brott mot mänskliga rättigheter i och runt deras samhällen. Vad man än har för önskan om gruvdriftens framtid är det tydligt under vår första tid här att offrens perspektiv ofta inte ges det utrymme som de borde få. Detta gäller inte bara övergrepp som skett i gruvdriftens spår, utan även personer som drabbats av den interna väpnade konflikten upplever sig många gånger ignorerade av myndigheterna.
Gloria Gomez leder organisationen Asfaddes som arbetar för att familjer till tvångsförsvunna ska få upprättelse. När vi träffar henne på KrF:s kontor i Bogotá uttrycker hon ilska över hur myndigheterna behandlar dem och menar att myndigheterna är ignoranta och oförstående för familjers svåra erfarenheter när de kräver att deras familjemedlemmars tvångsförsvinnanden utreds. Både under utbildningen i Sverige och under introduktionen i Bogotá har vi blivit införstådda med att en viktig komponent i att vara fredsobservatör är att fungera som moraliskt stöd till de vi medföljer, vilket känns som en mer självklar del i arbetet efter Glorias berättelse. Men även om man rent rationellt kan förstå vikten av att ge moraliskt stöd, upplever jag att det svåraste i den väpnade konflikten är att förstå den emotionella last som de anhöriga bär på – vars familjemedlemmar har blivit mördade, tvångsförsvunna eller torterade.
Nancy Fiallo, en högprofilerad människorättsförvarare vars bror är tvångsförsvunnen, berättade under ett annat möte med oss om en rättsprocess där KrF:s fredsobservatörer medföljde de anhöriga. Under rättegången hade detaljer om övergrepp som handlade om alltifrån tortyr, våldtäkter och mord beskrivits ingående. Det innebar självklart en oerhörd smärta för de anhöriga att behöva ta del av detaljerna från övergreppen, men på kvällarna var de ute och dansade och festade.
– Vi gjorde det för att överleva. Det är inget som låter rationellt eller logiskt, men det var så vi gjorde för att orka, förklarar Nancy.
Att förstå den smärta och sorg som de anhöriga känner är kanske omöjligt, och frågan är om man skulle orka det helt och hållet. Vissa KrF:s observatörer blev enligt Nancy så påverkade att de inte orkade sitta med under vissa delar av rättegången. Så även om FARC och kokainproblematiken för konflikten inte får förringas så har min första tid som fredsobservatör kretsat kring att förstå hur viktiga de emotionella aspekterna är i konflikten.
Joel Pousette Lilljeqvist, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó