Genom att läsa våra bloggtexter hoppas och tror jag att du som läsare fått en bild hur varierat vårt jobb är i Colombia. Jag ska försöka spetsa till det med att berätta om hur de senaste månaderna varit för mig i jobbets tecken:
Detta år har för mig varit en väldigt omväxlande och lärorik tid, aningen kaotisk också får jag väl erkänna men faktumet är att jag på den tiden hunnit se de flesta hörn av vårt arbete i Colombia.
Året började med flera medföljningar till nordöstra delen av landet, årsrapportskrivande och annat administrativt arbete. Mars och april spenderade jag på vårt kontor i Quibdó där jag lärde känna våra medföljda organisationer i regionen och var på flera medföljningar, en med ursprungsfolk och en till ett afro-colombianskt samhälle. Skillnaderna är stora, både i resväg där ursprungsreservat ofta är mer svårtillgängliga, men också i kultur, hur samhällena organiserar sig och vilka frågorna som diskuteras, även om en stor del av samtalsämnena hamnar under skyddet av territoriet.
Vår medföljda organisation Cocomopoca är en drivande part i en process på nationell nivå som försöker lyfta fram de negativa konsekvenserna av gruvnäringen och vilka effekter gruvnäringen får för samhällena. Det handlar däremot inte om att vara emot gruvnäringen för sakens skull, utan som ett steg i ledet att skydda sitt territorium, något som de enligt lag har rätt till eftersom de blivit beviljade kollektiv titulering av markområde. Det är rättare sagt en skyldighet för dem att agera eftersom tituleringen betyder att de måste värna om territoriet. Att lyfta ett så aktuellt och vinstdrivande ämne som gruvnäring och vara kritisk är inget lätt jobb. Anklagelserna haglar från alla olika håll om hur organisationen är emot utveckling eftersom gruvnäringen är den colombianska statens hjärtebarn. Konsekvensen för Cocomopoca blir en vardag fylld av hot och konstant motvind.
I veckan hölls en debatt i kongressen kring detta tema, en debatt som blivit framflyttad så många gånger att det till slut inte kom en inbjudan när den väl skulle hållas. Cocomopocas ledare fick två minuter när han egentligen skulle haft en timme, men ska vi se lite positivt på det fick processen lite medvind när en av de största dagstidningarna uppmärksammade debatten och skrev om problematiken. Mer kan du läsa här på spanska.
Ursprungsfolken i Chocó har det inte heller lätt. På grund av stridigheter mellan olika väpnade grupper har flera hundra tvingats fly till huvudstaden Bogotá, där många väntat i åratal på att få kunna återvända till sin mark. Staten har vid tre olika tillfällen satt upp en plan för hur återvändandet skall ske men varje gång har det dragits tillbaka för att man inte kan garantera säkerheten. Många är de som väntar på att få återvända till mark, sin kultur och traditioner, något som kan vara svårt att upprätthålla i en miljonstad. Vår medföljda organisation AsOrewa har skickat ut flera brev och kommunikéer till presidenten och till den som är ansvarig för tvångsförflyttades återvändande. De kräver i breven att få veta varför säkerheten inte kan garanteras och vad det är som står i vägen men i nuläget kan inga konkreta svar fås.
Under min tid på kontoret i Quibdó fick jag också en inblick i de olika nätverk vi tillhör på lokal nivå vilket gjorde att min förståelse för den specifika kontexten i Chocó fördjupades. För några månader sedan hade hela teamet, inklusive vår programsekreterare från Sverige, planeringsdagar där vi gick igenom arbetet från förra året och hur vi tänker inför detta år.
Under april och nu i början av maj fick jag också vara med och planera och utföra möten med myndigheter både med lokala aktörer som militären men också med FN organ. En otroligt viktig del av vårt arbete är just dessa möten, där vi får en chans att förklara vem vi är och vad vi gör samt utbyta analyser. Vi var i Colombias näst största stad Medellin en vecka där vi träffade bl.a militären och FNs organ för mänskliga rättigheter. Även om mötena inte alltid ger konkreta svar så är de lärorika, intressanta och ger alltid nya insikter.
Så har jag varit med om att säga hejdå till tre kollegor som återvänder till Sverige, samt hittills hunnit hälsa fem nya välkomna i projektet. Nu är det början av juni och jag är tillbaka på kontoret i Bogotá med en vardag fylld av möten, uppföljning av det som bestämdes under planeringsdagarna samt koordinering med våra medfölja organisationer här i Bogotá, som för var dag som går känner sig mer pressade av hot och andra incidenter.
Det största för mig personligen de senaste veckorna har dock varit att jobba med överlämning med min kollega Ida som ger över sin post som ansvarig för politisk medföljning.
En dag är inte den andra lik i vårt jobb som fredsobservatör och för mig har de senaste månaderna varit nästan extrema i den bemärkelsen. Nu är jag tillbaka i miljonstaden Bogotá, även om båda kontoren framöver kommer vara en stor del av mitt jobb i min nya roll inom organisationen.
Lämnar er med lite bilder från de senaste månaderna som bevis på min uppfattning.
Vandring i ett ursprungssamhälle i Chocó
En stund för skratt med kollegorna under planeringsdagarna
Koncentrerade kollegor under planeringsdagarna
Längs floden
Med kollegorna
På gatorna i Quibdó
Med AsOrewa på medföljning
Med Cocomopoca längs floden
Så kan det se ut när vi ska iväg
Corinne Johnson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia
