colombia-blogg
Bildserie från fältresa i Chocó

Välkommen till den nya Colombiabloggen som vi inleder med en bildserie från en fältresa med organisationen Cocomacia. Deras arbete för landrättigheter hindras av hot och övergrepp från olika väpnade aktörer. Vi följde med för att minska riskerna för övergrepp och för att öka organisationens handlingutrymme.

 Samhället Pogue tar emot oss efter tio timmar resa, med övernattning på floderna Atrato och Bojayá

Samhället Pogue tar emot oss efter tio timmars resa på floderna Atrato och Bojayá.

Nära 200 familjer bor i Pogue och lever i huvudsak på jord och skogsbruk.

Nära 200 familjer bor i Pogue och lever i huvudsak på jord- och skogsbruk.

En kopp kaffe och en bok: En bra start på en lång dag.

En kopp kaffe och en bok: en bra start på en lång dag.

De tropiska regnet gör de leriga kullarna i byn Pogue svårbestigna.

De tropiska regnet gör de leriga kullarna i byn Pogue svårbestigna.

Vi närvarar under ett möte där civilbefolkningens rättigheter i konflikten diskuteras

Vi närvarar under ett möte där civilbefolkningens rättigheter i konflikten diskuteras.

Cocomacias styrelse består till hälften av kvinnor, vilket är ovanligt samt ett föredöme för andra organisationer. Chepa i styrelsen har länge kämpat för erkännande av afrocolombianers  kollektiva markrätigheter

Cocomacias styrelse består till hälften av kvinnor, vilket är ovanligt och ett föredöme för andra organisationer. Chepa sitter med i styrelsen och har länge kämpat för erkännande av afrocolombianers kollektiva markrättigheter.

Pogue, ett av 122 samhällen, vars markrättigheter administeras av Cocomacia.

Pogue, ett av 122 samhällen, vars markrättigheter administeras av Cocomacia.

Floden fungerar som enda transportled för de flesta samhällena i Chocó. Längs floden hoppar folk ständigt i och ur båten.

Floden fungerar som enda transportled för de flesta samhällena i Chocó. Längs floden hoppar folk ständigt i och ur båten.

Kristna Fredsrörelsen har arbetat tillsammans med Cocomacia sen 200?.

Kristna Fredsrörelsen har arbetat tillsammans med Cocomacia sedan 2007.

Pogue11

Vi får ösa på för att hålla oss flytande.

Efter fyra dagar kommer vi hem till Quibdó och kan vila ut.

Efter fyra dagar kommer vi hem till Quibdó och kan vila ut.

Matts Olsson och Joel Pousette Lilljeqvist, fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

 

Oro för ökat våld mot journalister

Den 29 juli i år blev José Naudín Gómez, chef för Radio Guadalajara i departementet Valle de Cauca i Colombia, mördad av två män utanför porten till sitt arbete. Förra året drabbades 141 journalister av våld, hot och förföljelser och hittills i år har över 95 brott mot journalister rapporterats. Den dystra statistiken visar att Colombia fortsätter att vara ett av de farligaste länderna i världen för journalister. Staten erbjuder skyddsåtgärder åt hotade journalister men tiden från våld och hot tills att dessa åtgärder sätts i verket är ofta lång.

I mitten av maj i år avslöjades att illegala grupper planerade att mörda reportern Gonzalo Guillén och två analytiker, León Valencia och Ariel Ávila, från den colombianska icke-statliga organisationen Corporación Nuevo Arco Iris. Enligt Valencia var det en publikation som avslöjade samröre mellan 127 colombianska politiker och väpnade illegala grupper som gjorde att han fick ett pris på sitt huvud. Någon vecka efter att den makabra planen avslöjats, flydde Valencia till Europa och Ávila till Centralamerika.

Spektrumet av brott mot journalister i Colombia är brett. Från mord, kidnappningar och dödshot till mer lågintensiva men i längden tärande handlingar som stöld av material och utrustning samt olagliga arresteringar.

Mauricio och Zofie

Mauricio Castilla Castro, journalist och medföljd av Kristna Fredsrörelsen, arbetar för en radiostation i Montería i departamentet Córdoba. Han har vid flera tillfällen fått motta allvarliga hot men har nekats statliga skyddsåtgärder

Långa väntetider för beslut om skyddsåtgärder

Den hotfulla vardagen för journalister har fått många att vända sig till de colombianska myndigheterna för att ansöka om statliga skyddsåtgärder. Beroende på hotbild kan journalister erbjudas beväpnade livvakter, telefon, skottsäker transport eller skottsäker väst. Flera colombianska organisationer är dock kritiska till hur de colombianska myndigheterna hanterar anmälningarna och menar att det är en alltför utdragen process.

– Det kan dröja upp till 6 månader innan Unidad Nacional de Protección (myndighet tillhörande inrikesministeriet som ansvarar för skyddsåtgärder) beslutat om en journalist är tillräckligt hotad för att få skyddsåtgärder av staten. Om det sedan beslutas att journalisten har rätt till åtgärder, dröjer det många gånger ytterligare månader innan skyddsåtgärderna implementeras. Under den långa väntetiden hinner journalisten exponeras för ytterligare hotfulla situationer, säger Adriana Hurtado ordförande för den colombianska paraplyorganisationen för journalister, Federación Colombiana de Periodistas (Fecolper).

För tillfället får 90 colombianska journalister statliga skyddsåtgärder men flera berättar att de fortfarande inte känner sig trygga.

– Jag bär skottsäkerväst när jag vistas utomhus men jag känner mig inte säker. Senast förra veckan fick jag ett hotfullt samtal från ett okänt nummer, säger Carolina Gómez som kommer från det våldsdrabbade departementet Antioquia i centrala Colombia. Idag växlar hon boende mellan Antioquia och huvudstaden Bogotá beroende på den aktuella hotbilden.

Vissa journalister mer utsatta

Enligt Hurtado från Fecolper är vissa journalister mer utsatta än andra.

– Journalister som rapporterar om illegal gruvnäring, korruption och territoriell kontroll är speciellt utsatta för hot. Konsekvensen blir självcensur – journalister vågar inte, på grund av rädsla, fortsätta att rapportera om kontroversiella ämnen. Följden blir att verkligen inte når allmänheten.

Adriana Hurtado ordförande i Fecolper

Adriana Hurtado ordförande för Fecolper

Hurtado menar att journalister i landsbygdsregioner ofta är mer utsatta då de befinner sig mitt i konflikten och inte har samma åtkomst till skydd som i urbana miljöer. Hon poängterar vikten av preventivt arbete.

– Efter närmare undersökningar stod det klart för oss att det var polisen som utgjorde det största hotet mot de journalister som vi arbetar med. Vi tog därför kontakt med polisen och bjöd in dem till en workshop med temat mänskliga rättigheter. Poliser samlades med journalister och hade bland annat rollspel. Där låtsades poliser vara journalister och journalister vara poliser. Det var ett uppskattat moment som gav flera personer en tankeställare.

Colombias President Juan Manuel Santos har fördömt den senaste tidens våld och hot riktade mot journalister och säger att han värnar om yttrandefriheten. Han vill även göra en utredning för att få reda på vilka grupper som ligger bakom våldsdåden. För att landets journalister skall kunna göra sitt jobb och leva utan rädsla behövs kraftfulla preventiva åtgärder tillsammans med skyddsåtgärder som sätts i verket snabbt och effektivt.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá 

Fotnot: Carolina Gómez heter egentligen något annat

 

båttur foto Matts Olsson
Internationell humanitär rätt – viktiga lagar i konfliktens Colombia

Med vindrutetorkarna frenetiskt slående fram och tillbaka över vindrutan kommer vi efter tre timmars skumpande från Quibdó fram till Guarato. Guarato är det samhälle där vi nästkommande dag ska sammanstråla för ett möte med lokala ledare för ursprungsbefolkningen från området Alto Andágueda i östra Chocó, liksom från vår medföljda organisation AsOrewa som representarar ursprungsbefolkningen i området.

”Här brukar vi alltid bo”, säger vår kollega William från Lutherska välrdssamfundet [1] när han bromsar in vid det hostel längs vägkanten där vi ska spendera natten. ”Rummen är små och väldigt enkla, men det ligger längst ifrån polisstationen”, fortsätter han.

Att man helst ska bo långt ifrån polisstationen kanske man inte funderar över till vardags, men i Colombia är det viktigt eftersom det är vanligt med attacker mot stationerna, som utgör militära mål för gerillan [2]. I de många mindre samhällena på den colombianska landsbygden är det dock inte lätt att bo långt ifrån polisstationen. Stationerna är oftast centralt placerade, som till exempel i Sipí i södra Chocó, där ett barn dödades och tre personer skadades i början av juni i år när bomber avfyrade av guerillagruppen ELN träffade ett bostadshus istället för polisstationen.[3] I början av mars skadades två personer i en snarlik incident i Tutunendo, strax utanför Quibdó. Den gången låg Farc bakom.[4]

Jag påminns om attackerna när vi under en medföljning med organisationen Cocomacia förra veckan gör en paus i Vigía del Fuerte, en knytpunkt längs Atratofloden. Även här ligger polisstationen mitt i samhället, precis nere vid den vältrafikerade hamnen där människor ständigt är i rörelse. Det fort av sandsäckar som byggts upp utanför polisstationen tyder på att man förväntar sig att bli attackerad.

Att placera militära mål mitt bland civilbefolkningen är självklart allvarligt ur ett folkrättsligt perspektiv. Enligt artikel 13 i tilläggsprotokoll II till Genèvekonventionerna – det enda traktat som specifikt reglerar interna väpnade konflikter – ska civilbefolkningen åtnjuta allmänt skydd mot faror i samband med militära operationer. Utöver denna generellt formulerade artikel, ålägger regel 23 av totalt 161 sedvanerättsliga regler inom den humanitära rätten som identifierats av Internationella Röda Korset, parter i en väpnad konflikt att undvika att förlägga militära mål till platser belägna inom eller i närheten av tätbefolkade områden.[5]

Efter ett par timmars resa från Vigía del Fuerte når vi Palo Blanco, ett litet sömnigt samhälle där vi blir stoppade av armadan som lagt till och slagit läger. Fyra stridsbåtar fullt utrustade med fasta automatvapen av olika kaliber ligger och guppar vid strandkanten medan soldaterna lagar mat, tränar och klipper håret på varandra i eftermiddagssolen.

Efter klartecken från armadan lämnar vi Palo Blanco och dess invånare som ofrivilligt förvandlats till ett militärt mål. Vi reser vidare längs Atratofloden, hem mot Quibdó där vårt boende noggrant valts ut efter genomgående säkerhetsanalyser.

Linnéa Lagergren, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó


[1] www.lwfcolombia.org.co/

[2] Polismyndigheten i Colombia ligger under försvarsministeriet och polisen är en stridande part i konflikten.

Hopp om fred

Jag står på en höjd och tittar mig omkring och kan omöjligt bestämma mig för vilken vy som är vackrast. Jag älskar berg och här får jag en ordentlig dos. Gröna berg så långt jag kan se med ett hus här och där. Klyshiga ord men vilket håll jag än vänder mig åt så fortsätter jag tänka att det här är en av de mest fantastiska platser jag någonsin besökt. Det är nog inte bara vyerna som spelar in utan kanske även den enorma gästfriheten och nyfikenheten som levereras tillsammans med härliga leenden och varma ord. Resan i ett alldeles för litet propellerplan för att det skall vara behagligt, med turbulensen ovanför bergen i Cauca och sedan fyra timmars bilfärd på något som till stor del knappt kan kallas för väg, har vi glömt för längesedan.

Vy från Colombia

 

”Vad kostar det att studera i Sverige?”, ”Hur säger man god morgon på svenska?” Frågorna haglar under varje ledig stund och det blir många jämförelser mellan hur våra samhällen fungerar upplandat med stora doser skratt. Många har kopplingar till större städer i Colombia men tydligen är vi de första utlänningarna som besöker den lilla byn i ett av ursprungsbefolkningens territorier i Cauca i västra delen av landet. Vi är borta från storstadslivet i Bogotá och jag blir alldeles lugn. Jag tänker att det är ju såhär det skall vara. Människor som lever i harmoni med naturen och tar hand om densamma  och varandra. Som ser en större glädje i relationen med varandra än i materiella ting. Som lever i fred.

bloggbild-4-morales

 

Så kunde det vara. Jag pratar med David Hernandez, en man i 50-årsåldern och ledargestalt i området. Han berättar om sammandrabbningar mellan väpnade grupper och om den ökade intensiteten mellan dessa som rådde mellan november 2012 och mars i år. Av illegala väpnade grupper så är det huvudsakligen gerillan Farc som rör sig i området. David berättar att sammandrabbningarna mellan gerillan och militären ofta sker nära bebyggelsen och inte bara i form av markstrider utan även genom flygattacker med helikopter och stribsflygplan. En annan följd är utplaceringen av minor i området.

Vi är i regionen för att medfölja två personer från organisationen AVRE när de genomför workshops inom temat psykosocial hälsa för offer i konflikten, med fokus på våld från statligt håll. Under deras samtal med de ca 50 deltagarna och under de samtal vi har med lokalbefolkningen så får vi en tydligare bild av situationen. Vi får vi höra om traumatiserade barn och vuxna, om förlorad hörsel efter bombningar, om stridsflygplanen som flyger lågt över husen och om döda och skadade. David berättar hur vissa familjer inte kan arbeta på sin mark av rädsla för att komma för nära de beväpnade grupperna.  Under en period på två månader kunde inte barnen ta sig till skolan och under andra perioder har de fått ta långa omvägar på upp till tre timmar.

bloggbild-10-morales

 

För en månad sedan samlades representanter för ursprungsbefolkningen från olika delar av landet och konfererade kring frågor rörande mark, hälsa och miljö. David känner att konferensen var en framgång. Han berättar hur han hittar styrka hos Gud och om hoppet han känner. Det är fantastiskt att se. Han känner hopp och stolthet för sin roll och verkar inte ha några tankar på att göra något annat trots att han tillsammans med andra ledare i området är vana att mottaga hot. Hoten kan bestå av flygblad men oftare av telefonsamtal eller sms. Han tvivlar inte på att hans telefon är avlyssnad. Ett antal personer i liknande positioner har flytt från området. Vissa utomlands. David får hot för att han sätter sig upp mot orättvisorna i området, för att han står upp för sitt folks rätt till deras mark. Framförallt uppmanas han att sluta med arbetet han gör och att lämna området och sin mark. Det är huvudsakligen Farc och militären som befinner sig i området men enligt David finns där även andra grupper, troligen sammankopplade med gruvföretaget Anglogold och deras verksamhet. Anglogold har erbjudit vissa personer att köpa deras mark men David berättar att det inte fungerar så. Marken är något kollektivt och går inte att sälja för en enskild person. Troligen är området rikt på guld. Något som också skulle kunna göra befolkningen rik. Men David säger att:

”Vi är inte intresserade av vad som finns under marken, förutom vattnet

Foto: Diego Agudelo

Foto: Diego Agudelo

I området är det framförallt stridigheter mellan regeringsstyrkor och Farc som påverkar befolkningen och mellan dessa två pågår fredsförhandlingar i Havanna. Jag frågar David om hur han ser på det. Vilken skillnaden skulle det bli för människorna i området om ett fredsavtal sluts? Han säger att det skulle göra enorm skillnad. Han berättar om att han tror mycket mer på de här förhandlingarna, med de framsteg som faktiskt redan har gjorts, än förhandlingarna mellan Farc och regeringen Pastrana som kollapsade 2002. Ett leende växer fram när han berättar om hur samhällena i området skulle kunna fungera igen, med rörelsefrihet och med människor i harmoni som inte känner rädsla.

Text och foto: Markus Esbjörnsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Fotnot: David Hernandez heter egentligen något annat

Gruvstrejk i Chocó – nio dagars avskärming från omvärlden
Gruvdemonstranter marscherandes i Quibdó.

Gruvdemonstranter marscherandes i Quibdó. Foto: El Espectador

I veckan som gick rådde det en minst sagt speciell stämning i vår stationeringsstad, Quibdó i departementet Chocó. Det var nämligen gruvstrejk. Det är inte riktigt som när det är strejk i Sverige utan till en början var det lite av en belägringsstämning. Organisationerna bakom strejken utlyste förbud mot att förflytta sig på floder och vägar. President Juan Manuel Santos hade sagt att vägblockader inte skulle tillåtas, men vi förstod att det var väldigt troligt att blockader ändå skulle sättas upp och att mat och andra förbrukningsartiklar kunde ta slut. Det tänkte också andra invånare i stan och dagarna innan strejken bröt ut var mataffärerna fulla av folk som bunkrade upp.

Enkelt förklarat handlar strejken om att staten försöker reglera gruvnäringen utan att ta hänsyn till situationen för människor involverade i den medelstora gruvdriften. Man kallar de medelstora gruvidkarna för illegala och har med ett dekret gett rätten och skyldigheten till polisen att förstöra de maskiner som används för den illegala gruvutvinningen. Ägarna till grävmaskiner och annan utrustning blir ursinniga och de som arbetar inom dessa gruvor upplever sig maktlösa och stigmatiserade. Den medelstora gruvutvinningen är komplex. Å ena sidan tar den inte hänsyn till miljön. Man tar in några grävmaskiner i ett område, tar upp allt guld man kan, i en process i vilken man använder kvicksilver, och sedan drar man vidare till nästa område. Bakom sig lämnar man en förorenad flod och fauna vilket i sin tur påverkar samhällena som många gånger är beroende av flodernas vatten till att bland annat fiska och laga mat. Å andra sidan är arbetstillfällena ute i de mindre samhällena inte många. Gruvdriften erbjuder arbetstillfällen och är för många den enda möjligheten till en inkomstkälla. För att komplicera ytterligare har ursprungs- och afroorganisationer efter flera års kämpande fått kollektiv äganderätt från staten till dessa områden. Samtidigt har man gett multinationella företag tillstånd att utforska fyndigheterna i samma område. Som ni förstår är det upplagt för intressekonflikter.

Strejken började onsdagen den 17 juli. Vi stannade hemma på förmiddagen eftersom vi inte visste hur stämningen skulle vara men efter att ha pratat med våra kontorsgrannar, Lutheranska Världssamfundet, förstod vi att det var lugnt och gick till kontoret. Affärerna var stängda eller halvöppna. Där det var halvöppet lät ägarna några kunder i taget komma in genom de halvöppna dörrarna. Vårt vanliga snabbköp hade klätt in sin stora glasfasad i presenning och lämnat en liten öppning .

Onsdagen fortskred ganska lugnt. Staden var förberedd och det var inte lika mycket folk i rörelse som det brukar vara. Demonstranterna marscherade genom stan och stannade sedan vid stans stora katedral nere vid floden. Under torsdagen hörde vi talas om stenkastning mot banker och affärer men för oss som inte gick så mycket längre än mellan kontoret och huset, som ligger väldigt nära varandra, var det väldigt odramatiskt. På fredagen ockuperades flygplatsen av en grupp demonstranter blandat med upprorsmakare som inte hade med strejken att göra. Under lördagskvällen gick till slut kravallpolis in och körde ut alla och arresterade ett antal. Det blev också oroligare i stan och det blev uppenbart att upprorsmakare utan kopplingar till gruvprotesterna tog tillfället i akt att härja på gatorna. Från våra balkonger såg vi maskerade personer med påkar i händerna och vid ett tillfälle blev vi vittne till en maskerad man som försökte slå folk som passerade förbi på motorcyklar. Vi såg även rök från vägblockader där de brände däck.

Upprorsmakare längs en gata i centrala Quibdó.

Upprorsmakare längs en gata i centrala Quibdó. Foto: Maija Nilsson

Det har varit svårt att hänga med i svängarna här. Man vet inte vad man ska tro. Det har rapporterats väldigt lite i media om vad som hänt här i Quibdó och i resten av Chocó. För den delen också om vad som hände i andra delar av landet som också är i strejk och protesterar p.g.a. av olika anledningar. Det som rapporteras är det negativa som kanske inte riktigt har med strejken att göra, att de ockuperade flygplatsen, att det kastats sten mot en bank, att man har blockerat vägar. Men vad är det strejken går ut på? Varför strejkar man? Vad är det de visar sitt missnöje för? De stora strukturella frågorna om kränkningar av ursprungs-och afrocolombianer rätt till sin mark, marginaliserade gruvarbetare på landsbygden, och multinationella gruvföretags allt större exploateringar, är det ingen nyhetskanal som tagit upp. Så länge inte medierna och resten av det colombianska samhället inte tar hänsyn till dessa mer djupgående problem kommer gruvstrejker som vi upplevde föregående vecka, högst troligen inträffa igen.

Den här gången tog strejken slut i vårt departement för att federationen av gruvarbetare som anordnat strejken kände att kontrollen över situationen gled dem ur händerna med alla de negativa händelser som kablades ut i media. Det man hann komma fram till i förhandlingen med berörda ministerier (inrikes-, gruv- och miljöministerierna) var att polisen ska sluta att förstöra gruvmaskiner, ett kontor för gruvdepartementet ska öppnas i Quibdó och man ska fortsätta att förhandla. En viktig sak som kom fram under förhandlingarna var att man från regeringshåll underströk att rätten till marken har de organisationer som innehar titel och att man därför inte kan förhandla om gruvdrift på dessa territorier med gruvägarna. Samtidigt innebär det att ansvaret att hantera den svåra situationen läggs över på organisationerna. Man befarar att organisationerna kommer att uppleva mer påtryckningar från gruvägare. Men samtidigt får man se det som en möjlighet. Nu är det dags för organisationerna att enas och jobba tillsammans för att skydda sin mark.

Maija Nilsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó