colombia-blogg
Colombianska kvinnor marscherar för fred

Det är bara att erkänna, somliga dagar på jobbet känns viktigare än andra. När jag står vid Parque Nacional en tidig fredagsmorgon i november och ser människor från hela landet samlas är jag glad och tacksam över att jag får bevittna det som händer här. I över ett halvår har nätverket Kvinnor för Fred planerat och förberett en stor marsch till stöd för fredsförhandlingarna och kvinnors rätt att delta i politiken och nu ska den äntligen bli av.

IMG_1809

Vi medföljer människorättsförsvararen Nancy Fiallo som är en viktig del av detta nätverk som i sin tur består av olika kvinnoorganisationer. I över ett år har vi på Kristna Fredsrörelsen suttit med Kvinnor för Fred på deras tisdagsmöten, rest med dom till Gujira vid den colombianska Atlantkusten, till Sumapaz i Bogotá, och deltagit i olika samlingar de haft i Bogotá. Överallt dit de reser har de talat om vikten av att omfamna och stödja fredsprocessen som pågår i Havanna. Och överallt har de mottagits med öppna armar av kvinnor och män som vill se ett slut på den väpnade konflikten.

IMG_1807

Den 22 november ser man äntligen resultatet av deras hårda ansträngningar. Ungefär 50 000 människor har samlats i Bogotá och under slagordet ”La paz y la democracia con las mujeres si va” (ungefär Fred och demokrati med kvinnor är möjligt) börjar alla marschera in mot centrum. En kollega och jag går längs med marschen som observatörer. Som fredsobservatörer deltar vi inte i politiska möten och aktioner här i Colombia, det vi istället gör är att observera t.ex. marscher och politiska möten. Allt för att colombianska människorättsförsvarare ska känna ett internationellt stöd och för att de ska kunna göra sitt jobb.

Strax efter 10 lämnar demonstrationståget äntligen parken och rör sig längs en av stadens huvudgator, la Séptima (7:e gatan), mot Plaza Simon Bolívar i centrala stan. Vi märker snabbt att endast kvinnliga poliser bevakar demonstrationen, kanske är det en markering  av att man i Bogotá vill lyfta kvinnornas situation.

IMG_1802

Längs med vägen ansluter deltagare från andra delar av staden. Alla samlas vid Simon Bolívar-torget, där man håller några tal och lyssnar på mycket musik innan eventet avslutas och alla återgår till sina vanliga fredagsrutiner.

”Det här är verkligen historiskt” säger Nancy Fiallo efter demonstrationen. ”Vi lyckades samla kvinnor från hela det civila samhället. Liberaler, konservativa, västern, kvinnor från olika delar av landet, alla enades till stöd för freden. En historisk dag för Colombia”

David Echeveste, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia 

 

Fredsförhandlingar – men var är kvinnorna?

I vårt arbete ser vi ofta starka kvinnliga gräsrotsaktivister medan kvinnor sällan deltar i beslutsfattande i formella sammanhang. Kvinnor lämnas utanför i beslutsfattande både på lokal och på hög nivå i samband med viktiga beslut som gäller landets och hela folkets framtid.

Sofia Nordenmark jobbar med rättighetsbaserat arbete och påverkansarbete inom mänskliga rättigheter för Svenska kyrkan. Hon genomför bland annat utbildningar i Colombia i rättighetsbaserat utvecklingsarbete med fokus på genus. Bland annat i regionen Chocó i västra Colombia. Hon berättar om hur kvinnor ofta lämnas utanför i beslutsfattandet ute samhällena som hon besöker och om hur svårt det är för kvinnor att få sin röst hörd.

När vi är ute i samhällen och ser hur de arbetar märker vi att det är få kvinnor som vågar prata i större grupper. När vi pratar med dem ensamma så pratar de däremot mycket.

Sofia Nordenmark

Sofia Nordenmark

Sofia menar dock att det är ett svårt steg att ta för kvinnor att försöka förstå och förbättra sin situation.

Vid utbildningen i Chocó så berättade flera kvinnor att de alltid varit hemmafruar, att de i princip aldrig lämnat hemmet och att deras män bestämt allt över dem, och i flera fall slagit dem. Det är därmed inte sagt att situationen är likadan i hela Chocó, men berättelserna ger en bild av hur det är att vara kvinna i ett samhälle dominerat av macho-kultur.

Sofia berättar om hur kvinnor i Chocó börjat engagera sig i kvinnogrupper och intressera sig för mänskliga rättigheter och den flerdimentionella diskriminering de utsätts för samt den effekt detta fått i de grupper hon besökt

-Alla berättade hur deras ögon hade öppnats och att de kände sig som erkända personer. Nu vågade de prata öppet.

En rapport från FNs utvecklingsfond för kvinnor – Unifem, där man har undersökt deltagande av kvinnor i 24 olika fredsprocesser sedan 1992, visar att en av fyrtio undertecknare av avtal var kvinnor och att en av tretton deltagare i förhandlande delegationer var kvinnor i de förhandlingar för vilken sådan information var tillgänglig.

I konflikter utgör kvinnor ofta en minoritet i stridande trupper men utsätts ofta för större lidande. Lidande i form av bland annat sexuellt våld för vilket rapporteringen är liten och straffriheten stor. Sexuellt våld som enligt FN-organet UN Women ofta är systematiskt för att utöva kontroll, för att hota kvinnliga ledare och människorättsförsvarare och för att uppnå politiska och militära mål. Enligt Amnesty International så gjorde sig alla parter i konfliken i Colombia, militär, paramilitärer och gerilla skyldiga till sexuellt våld och sexuella trakasserier mot kvinnor under 2012, samtidigt som endast ett mycket litet antal förövare åtalades. Kvinnor bland urfolk och afrocolombianer är i en extra svår situation då de inte bara diskrimineras på grund av kön utan även på grund av etnicitet och sin ofta svaga ekonomiska ställning. Speciellt utsatta är Colombias många internflyktingar.

År 2000 antog FNs säkerhetsråd resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. En resolution som bröt ny mark och bland annat uppmanar samtliga aktörer i konflikter att inkludera kvinnor vid fredsbevarande arbete, fredsförhandlingar och fredsbyggande. I senare rapporter och i en serie resolutioner har FN ännu starkare understrukit kvinnors utsatta situation vid konflikter och tryckt på vikten av kvinnors deltagande vid fredsprocesser.

FN arbetar med nya rapporter och antar resolutioner som behandlar kvinnors situation i samband med konflikter och bristen på kvinnor vid fredsförhandlingar. Kvinnor är dock i minoritet på höga poster inom FN och inte en enda kvinna har hittills utsetts till chefsmedlare vid FN-stödda fredssamtal. Vilken motivation skapar det hos de som förväntas anamma FNs resolutioner om man själva inte lever upp till dem?

Colombia har ratificerat FNs resolution 1325. Det finns flera resolutioner och andra juridiska dokument samt institutioner som värnar om kvinnors rättigheter under konflikter och deras betydelse för fredsprocesser men kommer man någon vart rent praktiskt i Colombia?

År 2008 kom ett banbrytande domstolsutlåtande (Auto 092) från Colombias författningsdomstol som pekar på hur sexuellt våld systematiskanvänds som metod i konflikten av både illegala och statliga styrkor. Med Auto 092 uppmanades staten att införa olika program för att förebygga sexuellt våld och undersöka 183 befintliga fall av sexuellt våld samtidigt som man påminde colombianska myndigheter om deras skyldighet enligt konstitutionen att förebygga den oproportionellt stora tvångsförflyttningen av kvinnor samt att dessa garanteras sina rättigheter. Regeringen Juan Manuel Santos har sedan 2010 utlovat mer fokus på mänskliga rättigheter än vad den tidigare regeringen under Álvaro Uribe gjorde och ett flertal lagar har tillkommit som främjar kvinnors situation i Colombia.

Jag pratar med Angela Olaya vid tankesmedjan Corporación Nuevo Arco Iris som säger att:

I processer som beslutsfattande, kan inte ett genusperspektiv bara vara en fråga om erkännande av olika kapaciteter och synsätt, utan en skyldighet att införa dessa perspektiv praktiskt i formella strukturer.

Implementeringen av Auto 092 har enligt Amnesty misslyckats. Den colombianska staten erkänner till viss del kvinnors svåra situation i konflikten men enligt Amnesty så misslyckas man i praktiken genomgående med att stödja kvinnor som utsatts för sexuellt våld när det gäller skydd, juridisk rättvisa, medicinskt och psykologiskt stöd. Något som speciellt gäller för fattiga kvinnor, kvinnor från afrocolombianska grupper, urfolk, kvinnor från jordbrukarsamhällen och för tvångsförflyttade kvinnor generellt. Amnesty anser att en minskning av straffriheten borde ha högsta prioritet vid fredsförhandlingarna med Farc. En av författarna till rapporten menar att mänskliga rättigheter måste sättas högst upp på agendan vid fredssamtalen och genom att inte utreda sexuellt våld mot kvinnor så signalerar colombianska myndigheter att våldtäkter och sexuellt våld kan fortsätta utan konsekvenser. Han menar också att det inte främst är avsaknaden av lagar som är det största problemet utan att de inte följs, framförallt utanför de större städerna, och pekar på den brist på kompetens som råder hos colombianska myndigheter i de här frågorna.

Den colombianska regeringen och Farc har suttit vid förhandlingsbordet tidigare. I en rapport där de strandade fredsförhandlingarna från 2002 utvärderas trycker man extra mycket på kvinnors deltagande vid nya fredsförhandlingar och menar att detta är oumbärligt. Trots detta verkar det som att vägen till kvinnligt deltagande på hög nivå vid beslut om landets framtid är lång då kvinnornas situation i Colombia förpassas ut i marginalen. De konkreta förändringarna för landets kvinnor uteblir.

Jag frågar Angela Olaya från Arco Iris om hur hon ser på fredsförhandlingarna i relation till kvinnornas situation i Colombia. Hon menar att:

De som har möjligheten att öppna specifika kanaler för att kvinnor skall kunna agera i fredsprocessen tycks inta en bekväm position och tillåta oss att vara observatörer men inte beslutsfattare.

Angela berättar vidare om hur kvinnor som har inkluderats i olika skeden inte har haft ledande roller och att de har varit kvinnor med egenskaper och agendor som inte representerar folket. Vad skulle det då göra för skillnad om kvinnor var mer involverade vid fredsförhandlingarna?

Enligt Institute for Inclusive Security, lyfter kvinnor på ett unikt sätt sociala och humanitära frågor och för in områden som hälsa och utbildning i diskussionerna. Man menar också att kvinnor försäkrar att offer och civilsamhället får en talan, bygger broar mellan förhandlande parter samt att kvinnors deltagande breddar förhandlingarna till att sträcka sig utanför ämnen som militära aktioner, makt och uppdelning av ekonomiska tillgångar på ett icke tävlingsinriktat sätt.

Med utgångspunkt i det Angela berättar är det kanske allra viktigaste att kontakten med kvinnoorganisationer stärks. Att man lyssnar på dessa och därmed får en kontakt med folket och verklighetens Colombia som inte sker naturligt då kvinnor på höga politiska positioner och med en politisk agenda som inte stämmer överens med behoven för landets kvinnor blir representanter.

Institute for Inclusive Security identifierar stöd till kvinnogrupper som en konkret åtgärd för att ge kvinnor inflytande vid fredsförhandlingar. Att stödja kvinnogrupper och underlätta deras dialog med förhandlare och beslutsfattare samt att utse en rådgivande grupp med fokus på genus som arbetar tillsammans med medlare vid förhandlingarna menar man skulle vara ett litet steg på vägen för att ge utrymme åt kvinnligt beslutsfattande i Colombia och att synliggöra kvinnor som beslutsfattare.

Förra veckan kom nyheten om två kvinnor som nya deltagare vid förhandlingarna i Havanna varav en kommer att ha en beslutsfattande roll. Tidigare har Farcs delegation en kvinna med i sin förhandlande delagation, holländska Tanja Nijmeijer. María Paulina Riveros som kommer från posten som chef för enheten för mänskliga rättigheter vid inrikesminesteriet kommer att delta vid förhandlingsbordet i den Colombianska statens delegation. Nigeria Rentería, presidentens rådgivare för kvinnors rättigheter, med bakgrund som åklagare och med arbete inom mångfaldsfrågor, bland annat i departamentet Chocó förstärker också regeringens delegation.

Nancy Fiallo

Nancy Fiallo

Hon får rollen som rådgivare för i kvinno- och mångfaldsfrågor vid förhandlingarna med tanken att en kommunuikationskanal med landets kvinnoorganisationer skall etableras.

Nancy Fiallo som medföljs av Kristna fredsrörelsen menar dock att det är ett steg på vägen men att det inte är tillräckligt.

Dessa kvinnor representerar staten och inte folket, säger Nancy Fiallo som efterlyser kvinnor med koppling till kvinnoorganisationer och med starkare förståelse för kvinnors situation på lokal och regional nivå.

Det är dock inte bara kvinnor som grupp som exkluderas vid fredsförhandlingarna eller i andra forum för beslutsfattande i Colombia. Var finns till exempel ursprungsbefolkning och afrocolombianer vid fredsförhandlingarna och vem ger röst åt Colombias internflyktingar? Går det att skapa en långsiktig och hållbar fred så som processen ser ut i idag eller är en sådan bara möjlig om kvinnor och andra åsidosatta grupper i samhället inkluderas?

Människorättsförsvarare över hela landet kämpar för att förändra situationen för Colombias kvinnor. De stödjer kvinnor och flickor som överlevt sexuellt våld med psykosocial, medicinsk och juridisk hjälp och med att få tillgång till utbildning. Fredsförhandlingarna är en unik möjlighet att lyssna på deras rop, att låta dem delta på hög nivå vid förhandlingarna och ge dem den respekt de förtjänar. En möjlighet att bygga ett Colombia för framtiden. Ett land där jag dagligen ser en sådan fantastisk potential.

Text och foto: Markus Esbjörnsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

En konversation om fredsprocessen

-Vi kommer inte att få se freden.

Jag sitter i ett kök i Quibdó, Chocó, och en kompis som arbetar inom en lokal människorättsorganisation ger mig sin syn på fredsförhandlingarna i Colombia.

– Alltså du och jag, vår generation, kommer inte att se freden. Förhoppningsvis kan nästa generation leva i fred. Men man måste satsa på en fredskultur i landet. Man måste satsa på ungdomen, ja helst så unga som möjligt, i deras utbildning, i skolan och andra instanser. Vi har exempel på det sedan tidigare, som Mockus. Hon syftar på Bogotás tidigare borgmästare Antanas Mocus som satsade på ”cultura ciudadana” (ungefär medborgaranda) och lyckades förändra Bogotás invånares syn på samhället och på så sätt förbättra  samlevnaden mellan medborgare. Att det skrivs på ett avtal på Kuba tror hon inte kommer förändra så mycket ute på landsbygden. För att det ska bli en verklig förändring tror hon att även myndigheter och de etno-territoriella organisationerna (afrocolombianer och urfolk) måste jobba för en fredskultur.

– Vi som är vuxna idag har levt hela våra liv under kriget. Vi är vana vid våldet. Jag har sett så mycket våld, upplevt så mycket våld men jag är inte våldsam för det. Alla är inte det men många som vuxit upp i den här våldskulturen är det. Häromdagen var jag med några kompisar i parken. Helt plötsligt skjuter en person en annan. Folk springer åt alla håll och en av mina kompisar som är sjuksköterska hjälper tillsammans med några andra den skjutne till närmsta sjukhus. Och så fort den skjutne försvunnit från platsen återgår ordningen till hur det var innan skotten föll och barnen leker igen som om inget hänt. Det är inte normalt. Men så är det här. Och barn ska inte vara vana vid något sånt. Det är därför det är så viktigt att myndigheter och organisationer utbildar folket om att leva i fred.

Så länge man inte vill ta tag i problemen som ligger i grunden till konflikten kommer man inte få till någon fred. De fredsförhandlingar man nu håller på med kommer säkert innebära att de som deltar får ut något bra av det. Min vän pekar på att det även är de ekonomiska strukturerna som måste förändras.

-Vi har så stora ekonomiska klyftor här. På en del ställen på landsbyggden går folk med i gerillan för att de ser det som sin enda möjlighet. Där får de mat och kläder, ett vapen, vilket i den här kulturen kan ses som häftigt, och resa runt och se landet istället för att stanna kvar i sitt samhälle helt utan möljligheter.

Ja frågan är vad som händer efter ett eventuellt fredsavtal med Farc. Den näst största gerillagruppen, ELN, har ännu inte påbörjat officiella fredsförhandlingar. Och vad finns det för garantier för att hela Farc går med på att lägga ner sina vapen? Kommer det som efter avmilitariseringen av paramilitären att leda till att man officiellt upphör att finnas men fortsätter sin verksamhet men nu räknas som ett kriminellt gäng istället? Med allt vad det innebär ur juridisk synpunkt, att inte längre falla under antiterroristlagstiftning utan under civil domstol. Freden kommer ta tid och som min vän säger är det kanske inte förrens nästa generation som kommer att få uppleva freden i Colombia.

Maija Nilsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó