colombia-blogg
“Den här jorden överger jag aldrig”

Idag den 28 april planeras en nationell jordbruksstrejk i Colombia och en av organisationerna som är med i mobiliseringen och av organiseringen är FEDEAGROMISBOL (Federación agro-minero de Sur de Bolivar). Arisolina Rodriguez är en av ledarna och hon spår en kraftfull strejk.

Arisolina Rodriguez är beredd att kämpa för sina rättigheter

Arisolina Rodriguez är beredd att kämpa för sina rättigheter

Corporación Avre som Kristna Fredsrörelsen medföljer i Colombia arbetar med psykosocialt stöd för offer i den väpnade konflikten samt stödjer organisationer i processer för att stärka samhällen organisatoriskt. FEDAGROMISBOL är en paraplyorganisation som Avre arbetar med och består av 76 organisationer i regionen Sur de Bolivar som på olika sätt berörs av frågor gällande jordbruket och gruvdriften, och dess syfte är att inte låta sig avhysas från sitt territorium av de multinationella företagen eller de stora gruvbolagen.

Ökade sociala och ekonomiska klyftor

Arisolina föddes i Barranquilla i norra delen av Colombia och flyttade till byn Micoahumado, i regionen Sur de Bolivar vid tjugosex års ålder. I tio år har hon varit involverad i FEDEAGROMISBOL, och de senaste tre inom styrelsen som supplerande kassör. FEDEAGROMISBOL var djupt involverad i den nationella jordbruksstrejken i Colombia under augusti och september 2013 som handlade om böndernas kamp för rätten till hälsa, mark och rätten att försörja sig som de anser blivit åsidosatta för de stora multinationella företagens intressen i samband med landets nyliberala politik.

Representant från FEDEAGROMISBOL under medföljning i Rio Viejo - "För rätten till liv och territorium"

Representant från FEDEAGROMISBOL under medföljning i Rio Viejo – “För rätten till liv och territorium”

Idag påbörjas en ny strejk som Arisolina tror kommer att ha en större inverkan på landet på grund av en större bredd geografiskt, men hon befarar också att den innebär en risk för ökad polarisering. De som deltar är jordbrukare och gruvarbetare som vill utkräva sina rättigheter och kunna fortsätta att försörja sig på en småskalig nivå. Arisolina förklarar att frihandelsavtalen som Colombia slutit med USA och EU de senaste åren varit förödande för dem. De har ökat de sociala och ekonomiska klyftorna i landet och gjort det idag näst intill omöjligt för en bonde att överleva på sitt mindre jordbruk. ”En bonde får idag bara hälften för bönorna han säljer i jämförelse med två-tre år sedan”, säger Arisolina. Konsekvenserna blir att bönderna ser sig tvingade att sälja ut sig till de multinationella företagen, antingen direkt genom att sälja sin mark och flytta eller att börja arbeta för dem. Samtidigt reduceras antalet arbetstillfällen och övergår till tillfälliga anställningar som skapar en ekonomisk osäkerhet hos befolkningen, förklarar två kvinnor från Rio Viejo i Sur de Bolivar som idag står arbetslösa som många andra i deras region.

Kampen om mänskliga rättigheter

Några av de krav som FEDEAGROMISBOL kräver är att staten accepterar och försvarar deras rätt till mark, och att staten samtidigt ställer krav på de multinationella företagen eller stora gruvbolagen i syfte att försvara böndernas och gruvarbetarnas rättigheter att försörja sig. Arbetet Avre genomför för att stärka samhällenas kollektiva krafter genom psykosocialt stöd ser Arisolina som värdefullt. ”Avre har stöttat och kan fortsätta att stötta våra organisationer att orka stå emot starka i konflikten som kommer, den som är mot staten. Det som idag pågår här är en social konflikt med staten som handlar om mänskliga rättigheter”, säger Arisolina.

Soluppgång över skolan i Micoahumado

Soluppgång under medföljning på landsbygden i Micoahumado

Trots hot och svårigheter att få livet att gå ihop överväger Arisolina aldrig att överge sin mark, den är hennes att leva på och bruka menar hon. Hennes familj, vänner och grannar instämmer – enade och målmedvetna.

Text: Julia Andén, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Foto: Markus Esbjörnsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

”Jag tror inte på vapen, jag tror på dialog”*

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om den colombianska statens ansvar för att skydda hotade människorättsförsvarare (du kan läsa texten här), som uppföljning har jag pratat med några av våra medfölja kring deras skyddsåtgärder och detta var det de tyckte:

Nancy Fiallo har upplevt att en mobil med samtalstid kan hjälpa en, att det är en mobil som skyddsåtgärd, och betyder att responsen vid en nödsituation blir mycket snabbare än om man hade en vanlig telefon. Att få hjälp från staten med transport är också en fördel, många gånger handlar det om ekonomiska utlägg, eller som Gloria Gómez från ASFADDES (Associationen för familjer med anhållna och tvångsförsvunna), att färdas i skottsäker bil.

Både Gloria Gómez och vår medföljda Mauricio Castilla Castro från organisationen Söner och döttrar för minnet och emot straffrihet (som inte blivit tilldelad en skottsäker bil), anser dock att den typen av transport även kan påverka arbetet negativt, eftersom man alltid är omgiven av livvakter och inte lika tillgänglig. Har man som de, ett jobb som innebär mycket kontakt med personer, kan en skyddsåtgärd som skottsäker bil göra dem mindre nåbara på grund av att man är omringad av vakterna och att man förs in i en bil direkt när en aktivitet är slut. ”Det är inte bra, men det är vad som finns att tillgå” säger Gloria. Stalin Ballesteros, också från år medföljda organisation Söner och Döttrar, menar att driva processer för skyddsåtgärder, även om de tilldelade skyddsåtgärderna inte alltid passar alla, är ett verktyg för att kräva statens skyldighet att skydda hotade människorättsförsvarare.

Att ha en mobil och tillgång till transport, menar Nancy Fiallo är mer reaktiva åtgärder, de hjälper dig i nöden. Vår medföljda organisation Cocomopoca och deras styrelsemedlemmar, hotade för sitt arbete för skydd av sitt territorium, har alla fått mobiltelefoner, men i deras fall tyvärr med abonnemang som inte har täckning där de bor, arbetar och rör sig, eftersom vissa abonnemang inte har täckning i hela landet. De har också fått skottsäkra västar som skydd i territoriet där de rör sig, men eftersom resorna ofta sker på floden anses de blytunga västarna utsätta dem för mer fara än nytta och därmed står de i lådor på kontoret och samlar damm.

Jag har varit med på ett antal möten med den statliga institutionen som ansvarar för att tilldela hotade människorättsförsvarare skyddsåtgärder, och har även sett positiva tendenser. Tjänstemän som förklarat att de börjat implementera skyddsåtgärder där institutionen tar hänsyn till personens levnadssituation, och bland annat gett ut hästar och machetes för att de setts som mer lämpade åtgärder för personer ute på landsbygden.

För att bli tilldelad statliga skyddsåtgärder görs studier som periodiskt utvärderas. Det är en slitsam process enligt Nancy Fiallo eftersom personer som ger sig in i processen måste berätta allt om sitt liv, deras närstående och arbetskollegor intervjuas, allt ska undersökas. Var hamnar denna information? Hur många har tillgång till den? är några frågor Nancy ställer sig. ”Jag vet många som inte accepterar detta” säger hon. Detta är en oro som för gemene man kanske kan ses som udda, men i ett land och med en stat som varit en av förbrytarna mot de mänskliga rättigheterna skapar det motstånd att för en statsapparat som varit förbrytare, att ge dem full insyn i ens arbets- och privatliv menar Nancy. (Se även Human Rights Watch rapport 2013 för Colombia, för en inblick i statens och militärens ansvar kring konfliktens offer). Vidare är de som intervjuar inte alltid införstådda med vad livet som hotad människorättsförsvarare innebär, samt att det finns livvakter som inte riktigt vet vem de ska skydda. Det saknas ofta en medvetenhet kring temat varför man är hotad i det yrke man utför kan Gloria och Nancy bevittna. Ett konkret exempel är när en människorättsförsvarare blir rånad och polisen säger att värdet på det som stals är under den summa som är värt att utreda, då polisen istället borde fokusera på vad det är som stulits, nämligen information. Information ämnat att komma närmare sanning och rättvisa i brott mot mänskliga rättigheter. Detta är något som hände en samarbetsorganisation till oss i Bogotá för ett tag sedan och är något som också Nancy själv bevittnat.

Många av våra medföljda vill hellre se framgångar i utredningarna och att man synliggör det oroväckande; att rätten till sanning, rättvisa och att utföra ett jobb är under hot.

”…om presidenten med sitt kabinett skulle gå ut och säga, jag stödjer arbetet människorättsförsvarare utför, respektera deras liv! så skulle man undgå många livvakter” –Nancy Fiallo.

Corinne Johnson, fredsobservatör och ansvarig för politisk medföljning för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

* Citat från Nancy Fiallo

Carta Informativa- Periodista enfrenta hostigamientos permanentes en Montería

 

Här kan ni ta del av vårt nyhetsbrev på spanska som vi skickar ut för att nå ut till vår spansktalande publik. Än så länge publiceras artiklarna här på bloggen men snart kommer de att finnas tillgängliga på hemsidan på spanska.

Bienvenidos a la lectura de esta edición de la carta informativa de SweFOR Colombia. Por ahora se publica en el blog, pero pronto se encontrará en la versión española de la página web.

Periodista enfrenta hostigamientos permanentes en Montería

De parte de SweFOR seguimos el trabajo de Mauricio Castilla Castro en Montería, Córdoba. Mauricio pertenece a la organización Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad, una organización que nosotros acompañamos en Bogotá y en otras regiones de Colombia. En el 2010 fue asesinado el padre de Mauricio, Clodomiro Castilla que era periodista investigador y hasta el momento este caso sigue en la impunidad.

Mauricio Castilla Castro sigue el trabajo de su padre como periodista investigador en Córdoba pero por realizar esta labor legítima ha recibido varias amenazas, las cuales han sido denunciadas en diferentes ocasiones ante la Fiscalía en Montería.

En el mes de febrero del presente año, durante uno de nuestros viajes a Montería para acompañar a Mauricio y reunirnos con autoridades locales, la dirección de la emisora de radio donde Mauricio trabaja decidió clausurar  el programa de radio Verdades y opiniones que él venía haciendo todos los días desde hace más de un año.

Según Mauricio: “Se me canceló mi espacio radial por ser crítico del gobierno departamental.   Es un ataque contra mi labor periodística, contra mi libertad de expresión y mi papel como defensor de derechos humanos. Me tratan de silenciar para que el pueblo no se entere de la verdad y la injusticia en este departamento. Quieren silenciar a las personas que revelan y levantan su voz.”

Por parte de SweFOR estamos muy preocupados por las amenazas que Mauricio ha recibido. Hemos levantado su situación en varios artículos[i], en reuniones con la Unidad nacional de protección y con autoridades locales en Córdoba. A pesar de las dificultades a las que él se enfrenta sigue trabajando con el periódico El Radar y está negociando para hacer un programa de televisión con contenido similar al programa de radio que le fue clausurado.

Bienvenidos a la lectura de esta edición de la carta informativa de SweFOR Colombia. Por ahora se publica en el blog, pero pronto se encontrará en la versión española de la página web.

 

Carta Informativa- Estado Colombiano responsable por desplazamiento forzado en Cacarica

 

Här kan ni ta del av vårt nyhetsbrev på spanska som vi skickar ut för att nå ut till vår spansktalande publik. Än så länge publiceras artiklarna här på bloggen men snart kommer de att finnas tillgängliga på hemsidan på spanska.

Bienvenidos a la lectura de esta edición de la carta informativa de SweFOR Colombia. Por ahora se publica en el blog, pero pronto se encontrará en la versión española de la página web.

Estado Colombiano responsable por desplazamiento forzado en Cacarica

Como parte de nuestro trabajo en Colombia, SweFOR hace parte de varias redes y plataformas, que trabajan por la defensa de los derechos humanos, con la finalidad de accionar conjuntamente y levantar preocupaciones concernientes a la violación de los derechos humanos. De igual manera,  saludamos los avances en materia de derechos humanos en Colombia.

A través del plataforma DIAL – Diálogo inter-agencial en Colombia, vemos un avance en la justicia con la condena referente al caso de la “Operación Génesis”, y solicitamos a los diferentes entes del estado cumplir con lo ordenado por la Corte en temas como el mejoramiento de la calidad de vida y el retorno seguro y digno de las personas desplazadas por esos hechos. Asimismo se hace una solicitud a las organizaciones internacionales, para hacer seguimiento al cumplimiento del fallo de la Corte.

Hechos:

Más de 16 años después de la “Operación Génesis”,  operativo ejecutado por la Brigada XVII del ejército colombiano entre el 24 y el 27 de febrero 1997, en particular en la cuenca del río Cacarica, hay un avance de la justicia internacional en el caso de los desplazados por el operativo.

Según la Sentencia de la Corte del 20 noviembre 2013, la operación militar se realizó en colaboración con grupos paramilitares de las Autodefensas unidas de Colombia (AUC) quienes realizaron incursiones en la cuenca, lo que causó el desplazamiento de las comunidades afrodescendientes y les obligó a vivir en situación de desplazamiento durante varios años.

Desde que se dio a conocer la sentencia de la Corte y a lo largo de 2013, se han presentado varios incidentes, tanto contra los integrantes de la comunidad de Cacarica como contra algunos miembros de la Comisión inter-eclesial de justicia y paz –CIJYP-, lo que demuestra la persistencia de factores que ponen en riesgo a las comunidades, sus representantes y a las organizaciones que las acompañan.

La mencionada sentencia condena al Estado por:

1. La violación del derecho de las comunidades afrocolombianas de la cuenca del Río Cacarica a no ser desplazadas.

2. La vulneración del derecho a la propiedad colectiva de dichas comunidades a través de la explotación ilegal de su territorio protegido por la Ley 70 de 1993.

3. La violación de los derechos a las garantías judiciales y a la protección judicial tanto de las comunidades afrodescendiente, como la familia de Marino López y el Consejo comunitario de Cacarica.

4. Haber incumplido sus obligaciones de garantizar asistencia humanitaria y un retorno seguro y digno

5. La violación de los derechos de los niños y las niñas de las comunidades desplazadas

6. La violación del derecho a la vida y la integridad personal del campesino Marino Lopez Mena

 

Si quiere tener acceso a todo el comunicado sacado por DIAL, por favor comunicarse a nuestros correos y se lo facilitamos. 

 

Carta Informativa- Esto se puede convertir en otro Bojayá

 

Här kan ni ta del av vårt nyhetsbrev på spanska som vi skickar ut för att nå ut till vår spansktalande publik. Än så länge publiceras artiklarna här på bloggen men snart kommer de att finnas tillgängliga på hemsidan på spanska.

Bienvenidos a la lectura de esta edición de la carta informativa de SweFOR Colombia. Por ahora se publica en el blog, pero pronto se encontrará en la versión española de la página web.

Esto se puede convertir en otro Bojayá

Nuevamente la dinámica del conflicto interno Colombiano se impone en el Chocó. Esta vez son los pueblos indígenas y afrocolombianos en las cuencas de los ríos Bebará y Bebaramá, los que se ven obligados a prepararse ante la inminencia de un desplazamiento masivo. “Esto se puede convertir en otro Bojayá”, dice un señor ya de edad en Bebaramá Llano, consciente de que todos sabemos que se refiere a la masacre de la iglesia de Bella Vista en 2002.

Los antecedentes esta vez se presentaron entre el 18 y el 19 de enero del presente año, cuando la población de las cuencas escuchó explosiones masivas provenientes de la serranía donde nacen los ríos Bebará y Bebaramá. Testimonios aseguran que las explosiones fueron acompañadas por sobrevuelos de helicópteros y aviones militares, algo que hace que la población relacione lo sucedido con actos de guerra. En palabras del Consejo Comunitario Mayor, COCOMACIA:

La situación ha generado pánico, miedo y zozobra en 12 comunidades afro, representadas en más de 4.000 personas. Además, 3 comunidades indígenas están desplazadas totalmente y 2 parcialmente en las comunidades de Bebará Villa y Playón Bebaramá, para un total de 300 personas. La población siente temor al movilizarse de sus poblados a sus lugares de trabajo para realizar actividades como: la agricultura, pesca, minería y demás, indispensables para la subsistencia. Por tanto, la población se encuentra confinada lo que su salud física y mental, la seguridad alimentaria, educación y demás.

Por su parte, la Asociación OREWA, representando a los pueblos indígenas de la zona, se ha pronunciado frente a la situación, exigiendo que las autoridades colombianas competentes hagan seguimiento y respondan a las necesidades de la población indígena desplazada en las comunidades afrocolombianas vecinas.

Después de las explosiones el Movimiento Sueco por la Reconciliación (SweFOR) acompañó a COCOMACIA, recorriendo la zona en una gira de verificación, junto con la diócesis de Quibdó y la Personería del Medio Atrato. Lo que  encontraron dichas organizaciones fue una población afrocolombiana e indígena indignada por tener que lidiar  año tras año con las consecuencias del conflicto armado, lo que afecta fuertemente las posibilidades de permanencia en sus lugares de origen.

Vale la pena destacar que varios hechos circunstanciales agravan la zozobra en la zona:

  1. Mediante un artículo en el periódico El Espectador la población se da cuenta del reclamo de la supuesta herencia de Santiago Uribe Vélez (hermano del expresidente Álvaro Uribe Vélez) y la entrega de títulos mineros en las tierras colectivas de Cocomacia a la empresa minera Anglo Gold Ashanti, proveniente de Suráfrica.
  2. El 9 de enero 2014 el presidente Juan Manuel Santos activa la fuerza de tarea conjunta Titán, en Quibdó. Públicamente instruye al general de la Tarea conjunta Titán y al comandante de la policía departamental a combatir la minería ilegal en Chocó, ”con toda contundencia”, siendo “principal fuente de todos los grupos violentos”.

Naturalmente los habitantes relacionan las explosiones y los sobrevuelos militares  con las concesiones mineras a multinacionales y las palabras del presidente Santos; llegando así a la conclusión de que lo que antes era una guerra contra la guerrilla ya se convirtió en una guerra contra todos los que cuestionan la política de la locomotora minera en el país.

El miedo que corre por las aguas de los ríos Bebará y Bebaramá genera, por una parte, un fuerte temor de perder la vida en esta guerra que no han pedido, y por otra parte, se experimenta el temor de ver amenazadas  las posibilidades del sustento económico de las familias.  Al no tener acceso a las rutas de comercialización de productos de piscicultura y agricultura muchas familias ribereñas se ven forzadas a ejercer la minería artesanal con batea y a mano, el llamado barequeo, en los entables de minería mecanizada e ilegal. Ante la ausencia de un Estado social de derecho en el pacifico Colombiano, las y los chocoanos tienen pocas alternativas en términos de desarrollo sostenible.

Ante esta situación Cocomacia, mediante un comunicado a la opinión pública exige al gobierno colombiano reestablecer la relación entre ciudadano y Estado social de derecho, tomando acciones pertinentes a la protección a la vida y los derechos colectivos e individuales de los habitantes de estas comunidades. Entre otras, ponen especial énfasis en el derecho a la salud, educación, libre movilidad, a la seguridad alimentaria, al trabajo, a la libre expresión y vivienda digna. El mismo comunicado se dirige hacia los grupos insurgentes exigiendo que den cumplimiento al Derecho Internacional Humanitario. A la comunidad internacional le insisten “estar vigilantes sobre los reiterados hechos de violación a los derechos de las comunidades negras e indígenas de la región y ayudar en su visibilización, brindando su solidaridad y acompañamiento.”