colombia-blogg
Ett avgörande val för Colombias framtid

Söndagen den 15 juni gick colombianerna till presidentval. För KrFs medföljda organisationer i Colombia har valet och det politiska klimatet stor påverkan på deras förutsättningar att genomföra sitt arbete. Både möjligheter och svårigheter. ”Freden har aldrig varit så nära som nu”, säger Nancy Fiallo, advokat och MR-försvarare i Bogotá.

Valet stod mellan den sittande presidenten Juan Manuel Santos och Óscar Iván Zuluaga. Opinionundersökningar förutspådde ett jämnt val mellan kandidaterna. Santos, som under hela valkampanjen hade fredsprocessen i fokus, vann den andra valomgången med 51 procent mot Zuluagas 45 procent. Enligt KrFs medfölja organisationer var det just möjligheten till ett fredsavtal som gjorde att colombianerna gav Santos en andra mandatperiod. ”Det var möjligheten till fred som vann”, bekräftar Fiallo.

Nancy Fiallo känner stor lättnad efter presidentvalet

Nancy Fiallo känner stor lättnad efter presidentvalet

Valdeltagandet ökade i andra omgången till 48 procent jämfört med första omgångens 40 procent.

William Rivas Torres som är juridisk rådgivare på Cocomacia i Chocó röstade inte eftersom han bor långt ifrån sin vallokal, ett problem han delar med en stor del av befolkningen i regionen. Många röstar inte trots att de skulle vilja.

Antalet blankröster var stort, fyra procent. Carmen Navia Mena på Cocomacias genuskommission var en av de som röstade blankt. ”Jag ville inte lägga min röst på någon av kandidaterna. Jag önskar något annat för Colombia.”

Carmen Navia Mena, från den etnoterritoriella organisationen Cocomacia, var skeptisk till båda presidentkandidaterna

Carmen Navia Mena, från den etnoterritoriella organisationen Cocomacia, var skeptisk till båda presidentkandidaterna

”Vårt land är splittrat”, säger Fiallo. Enligt henne handlade valet i stort sett om två motpoler, ”det stod mellan fred och krig, och nästan sju miljoner av befolkningen röstade för krig.”

Rivas Torres förklarar att uppfattningen av fred till stor del är beroende av var i landet man bor. Enligt honom har befolkningen i storstäderna inte upplevt den väpnade konflikten på samma sätt som de som bor på landsbygden. Därför, menar Rivas Torres ”är folk beredda att rösta för en politik som vill skapa säkerhet genom vapen, men vi som har upplevt konflikten här i samhällena vill ha ett eldupphör.” ”Men freden är en process”, fortsätter han. Hans åsikt är att i Havanna förhandlar de inte om fred – för fred kan man endast förhandla med offren. Med var och en av dem. ”För oss (MR-organisationer) handlade valet den här gången om att välja mellan två dåliga kandidater av vilka vi valde den mindre onda.”

Alvaro Frìas från Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad ser att valresultatet innebär både möjligheter och hinder för organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter i Colombia.

-Det skapar möjligheter för ökat samarbete mellan presidenten och organisationer för mänskliga rättigheter och fred. Det var inte möjligt under 2002-2010. Vi kan få en större roll och positionering än vi innan haft tillgång till. Men förföljningarna och trakasserierna mot människorättsförsvarare kommer att fortsätta, menar Frías.

– Vi måste börja prata om ett ”post-avtal” inte en postkonflikt. Konflikten kommer att fortsätta under en lång tid framöver, och den verkliga konstruktionen av fred kommer att ta 20-30 år.

Krf medföljer Diana Gómez i Bogotá, bland annat till åklagaren där de utreder mordet på hennes pappa.

Krf medföljer Diana Gómez i Bogotá, bland annat till åklagaren där de utreder hennes pappas dödsfall.

Diana Gómez är också med i Hijos e Hijas, och hon håller med om att konflikten inte tar slut i och med ett avtal.

– Vi anser att en av våra största insatser är att bidra till fred. Vi vill att kriget ska ta slut. Vi är medvetna om att ett slut på den väpnade konflikten skulle innebära större möjligheter till att bli hörda för oss och andra i civilsamhället. Men som tidigare erfarenheter berättar gällande förhandlingar i interna väpnade konflikter så finns det stora risker att kriget fortsätter, som vi har sett i Centralamerika.

Hoppet om fred och rättvisa ser ut att ha växt med presidentvalet, men KrFs medföljda organisationer ser stora hinder både på vägen och efter ett avtal. Ett fredsavtal innebär inte att de mänskliga rättigheterna respekteras.

– Vi på Hijos e Hijas vill uppleva fred och vi förslår en övergång som på riktigt möjliggör konstruktionen av en rättvis, stabil och hållbar fred, avslutar Gómez.

Text: Julia Andén fredsobservatör Kristna fredsrörelsen Colombia

Foto: Kristna fredsrörelsen Colombia

Försvunnen och saknad

Det är en enkel utställning med vikbara skyltar som sätts upp på torget i Socorro i delstaten Santander. På varje sida av skyltarna visas foton, de flesta på unga personer, vissa som uppklädda för ett bröllop medan andra ser ut som om de är mitt i en idrottsaktivitet. Under fotona finns en text med namn, ort och datum, och oftast står det också ”arresterad och försvunnen”. På en av skyltarna finns ett foto av César Ariel Sepúlveda Días. Där går att läsa att han försvann den femte september 1994 i Oiba i Santander.

Cesár är ung och leder ett projekt i byggbranchen för socialt utsatta vid den här tiden. Två personer som arbetar för Cesár anklagas för stölden av en bil på en gård i området. Gården tillhör Josué Vallejo Aranda som är kommunalråd med nära förbindelser med polisen i regionen. De två personerna grips av polis och när Cesár får information om gripandet så beger han sig iväg för att reda ut stölden av bilen. På vägen mellan Oiba och Bucaramanga den femte september 1994 pekar uppgifter på att Cesár greps av män anställda av Josué Vallejo Aranda. Det blir den sista dagen som någon ser Cesár.

Den där septemberdagen blev början på ett många års långt sökande efter sin son för Aura María Díaz Hernandez. Myndigheterna uppvisade inte några resultat i fallet och det såg ut som att Cesár skulle bli ännu ett ouppklarat försvinnande i deras arkiv. Aura María sökte sig till Asfaddes, Organisationen för anhöriga till tvångsförsvunna, för stöd i sökandet. Att någon är ”tvångsförsvunnen” innebär att det är ett politiskt motiverat försvinnande och det är just den här typen av försvinnanden utgör fokus för Asfaddes arbete.

Fotoinstallationen uppmärksammar alla de fall av tvångsförsvinnanden där de anhöriga fortfarande lever i ovisshet.

Fotoinstallationen uppmärksammar alla de fall av tvångsförsvinnanden där de anhöriga fortfarande lever i ovisshet.

Sexton år senare år 2010 lyckades Aura María med hjälp av den rättsmedicinska avdelningen inom polisen identifiera resterna av sin sons kropp. Kristna fredsrörelsen var med henne när hon 2010 hämtade resterna av kroppen i San Gil i Santander. Fyndet gjorde att hon kunde få åklagarmyndigheten att öppna utredningen på nytt. Detta tog mer än ett år och efter ytterligare några år så dömdes den 8 april i år Josué Vallejo Aranda till 34 års fängelse för mord på hennes son César.

Det finns inget fullständigt register över antalet tvångsförsvunna i Colombia men vad som är säkert är att det inte är något som hör till historien. Colombias Nationella åklagarmyndighet räknar med 21 900 tvångsförsvunna bara mellan 2005 och 2012. Enligt organisationer som arbetar med offer i konflikten står staten för den största delen av landets tvångsförsvinnanden följda av paramilitära grupper och därefter gerillagrupper. Mycket få fall klaras upp och få människor får veta vad som hänt deras syster, kusin, pappa eller bästa vän. Den höga straffriheten beror ofta på att människor hotas till att inte anmäla.

Kristna fredsrörelsen har medföljt Asfaddes sedan 2006. Vi har följt Aura Marías process och i slutet av april i år medföljde vi henne när hon tillsammans med familj och andra som kämpar mot tvångsförsvinnanden åkte till Socorro för att begära ut en kopia på domen från åklagarmyndigheten. För fullständig upprättelse hade Aura María velat att Josué Vallejo Aranda skulle dömas för tvångsförsvinnande och inte för mord. Tvångsförsvinnande innebär inte bara en högre straffsats utan visar också på en del av ett mönster där staten ofta är inblandad.

Manifestationen väcker uppmärksamhet och att det sker framgångar i sådana här fall är ovanligt.

Manifestationen väcker uppmärksamhet och att det sker framgångar i sådana här fall är ovanligt.

Idag leder Aura María Asfaddes arbete i Bucaramanga. Ett arbete som sticker i ögonen på folk som har mycket att förlora på att någon gräver i landets alla tvångsförsvinnanden och som organiserar anhöriga till försvunna. Som skyddsåtgärd från staten så kommer polisen varje dag och besöker kontoret. Ändå känner Aura María att de kämpar i motvind och att de är ensamma i sin kamp och hotbilden mot medlemmar i Asfaddes är sedan många år stor. Javier Barrera vid Asfaddes i Medellin dödshotades i mars i år via telefon, i februari fick Luz Almanza vid Asfaddes i Barrancabermeja en pistolkula och ett nerskrivet dödshot hemskickade och nu i juni fick hon via telefon veta att två män väntade utanför hennes hus för att döda henne.

När Aura María får domen i sin hand hos åklagarmyndigheten i Socorro är det svårt att tydligt förstå hennes känslor. Leenden blandas med tårar men mest syns ett sammanbitet ansikte. Hennes ansiktsuttryck kan tydas som att trots att hon har fått klarhet i sin sons öde så är hennes kamp långtifrån över. Aura María berättar att var hon än åker så letar hon efter familjer där familjemedlemmar har försvunnit och som hon kan ge stöd genom sitt arbete med Asfaddes.

Text och foto: Markus Esbjörnsson fredsobservatör Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Massiva tvångsförflyttningar i Chocó under första halvan av 2014
Fredsobservatör Maija Nilsson unde en medföljning med Claudio Mela från organisationen Cocomacia

Fredsobservatör Maija Nilsson unde en medföljning med Claudio Mena från organisationen Cocomacia

Sedan början av året har Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Chocó bevittnat hot, tvångsförflyttningar och begränsningar i rörelsefriheten i olika delar av regionen. Våra medföljda organisationer Asorewa och Cocomacia är oroliga över händelserna som berör befolkningen på deras kollektiva territorier.

För drygt tre veckor sedan söndagen den 11 maj började massiva tvångsförflyttningar av urfolk i kommunen Alto Baudó.  FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, FN:s flyktingorgan samt FN:s kontor för humanitärt bistånd bekräftar tvångsförflyttningarna i sitt gemensamma pressmeddelande. Enligt den Internationella Rödakorskommitténs chef i Chocó, Abraham Doblado, handlar det om ungefär 1400 tvångsförflyttade hörande till urfolksgruppen embera.

Karta Chocó nya

Invånarna i flera embera-samhällen var tvungna att fly sina hembyar på grund av stridigheter mellan gerillagruppen ELN och den illegala väpnade gruppen Autodefensas Gaitanistas, en grupp som återupptagit vapen efter avmobilisering av den colombianska paramilitären Autodefensas Unidas de Colombia. I efterdyningarna av den paramilitära avmobiliseringen har ett flertal illegala väpnade grupper uppkommit i landet.

Colombia toppar listan över länder med mest internflyktingar i världen. Uppskattningsvis handlar det om 4.9 till 5.5 miljoner colombianer. De senaste tvångsförflyttningarna fördystrar statistiken för Chocó som redan är ett av de mest drabbade områdena i landet. Över 50 procent av chocoanerna är på flykt i sitt eget land enligt myndigheten för återupprättande av konfliktens offer (UARIV). De massiva tvångsförflyttningarna i Alto Baudó är inte de enda i regionen under första halvan av 2014.

I början av året var cirka 300 personer i flodområdet Bebará och Bebaramá tvungna att överge sina samhällen och söka skydd i närliggande områden enligt den etnoterritoriella organisationen Asorewa. FN har inte bekräftat tvångsförflyttningarna men understryker att nästan 4000 personer i området drabbas av begränsningar i sin rörelsefrihet. Både FN:s och den etnoterritoriella organisationen Cocomacias farhåga är att massiva tvångsförflyttningar kommer att ske i regionen. ”Alla människor boende i området riskerar att tvångsförflyttas”, säger Claudio Mena från Cocomacias styrelse. Begränsningarna i rörelsefriheten hindrar befolkningen i området att komma åt sina odlingar och utföra sitt arbete.

Enligt vittnesrapporter började händelseförloppet i slutet av januari då befolkningen hörde explosioner följda av militära överflygningar i området.

Fredsobservatörerna Maija Nilsson och Matts Olsson besökte området tillsammans med Cocomacia några veckor efter explosionerna. Oron bland befolkningen var påtaglig, det rådde stor ovisshet kring explosionerna och överflygningarna, säger fredsobservatörerna. I ett möte med Kristna Fredsrörelsen nekar brigadgeneral Juan Felipe Yepes Lara att militären skulle ligga bakom överflygningarna i området.

Förutom oron över situationen kring floderna Bebará och Bebaramá är Asorewa också bekymrad över situationen längs landsvägen Quibdó-Medellin. Urfolk som bor i området är bekymrade över ökad närvaro av illegala väpnade gruppen. Förutom den allmänna oron bland befolkningen har flera urfolksledare blivit hotade till döds i samhället El 18 enligt en kommuniké utgiven av lokalrådet.

Asorewas styrelsemedlen Rumaldo Dovisabe bekräftar att situationen i regionen längs landsvägen är oroväckande. “Våldsnivån har länge varit hög”.

 

Viena Rainio, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó