colombia-blogg
På resa till historisk plats på Atratofloden

Från någons mobil spelas det lokala latin grammy-belönade bandet Chocquibtown. En man bredvid mig sitter och äter en mango med en machete. Massa paraplyer är i luften för att dämpa solens gassande mot skinnet. Jag och min kollega Anders sitter på Cocomacias största båt på väg mot Bojayá. Plötsligt stannar ena båtmotorn och sedan den andra. Något är fel, konstateras, men människorna i båten verkar inte ta notis fastän vi i stort sett står still mitt på Atratofloden. En båtmotor hörs på avstånd, den kommer närmare. Till slut är den framme vid oss. ”Mario!”, utbrister folk, ”ta oss med dig!”. Marios båt står bredvid vår och han lastar över ett par paket och påsar innan han skrattande kör vidare medan vår båt ligger kvar. Till slut får de igång båda motorerna och vi avancerar i circa 20 minuter innan vi stannar igen…

paraply

Till slut kommer vi fram till vårt mål, gamla Bellavista i Bojayá. Vi installerar oss i de augustinska nunnornas hus i gamla Bellavista, en dryg kilometer från nya Bellavista. Det var här massakern i ägde rum 2002, då Farc-gerillan kastade en hemmagjord bomb mot paramilitären, en bomb som landade på kyrkan där civilbefolkningen hade tagit skydd. 79 personer dog och över 80 personer skadades.

På kyrkan i Bellavista sitter ett minnesmärke för att hedra massakerns offer

Efter massakern flyttades samhället och idag finns bara ett hus bevarat, det som tillhör de augustinska nunnorna. Det är ett rymligt hus med plats för många gäster. Det är där vi nu inkvarterar oss då vi är på plats med vår medföljda organisation Cocomacia som samlat ledare från hela sitt territorie för att under ett par dagar diskutera interna ärenden. Man använder den gamla skolan som samlingslokal och där pratar man om allt från stadgar och ekonomi till hur det går med fredsförhandlingarna på Kuba.

möte

Jag går ut från den gamla skollokalen och går mot kyrkan. Det är lugnt och stilla eftersom alla är på mötet. Solen står högt på himlen och det är alldeles tyst. Jag kommer fram till kyrkan och genom ett stort hål nedtill i dörren springer plötsligt en hund ut och sen en annan. Det är Nero och Chapola, Melkins hundar.

hundar

Melkin och hans familj är de enda som bor kvar i Bellavista. De bor i nunnornas hus och sköter om det så att djungeln inte tar över det, som den gjort med alla andra byggnader. De många bostadshusen som tidigare stått här ser man inte ett spår av. Djungeln har återtagit platsen och de enda byggnaderna man ser, förutom nunnornas, är de som gjutits i cement: skolan och skolmatsalen, kyrkan, prästgården, vårdcentralen och kommunhuset.

överväxt

Platsen inger ett väldigt lugn och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig vad som hände här den där dagen i maj 2002. Leyner Palacios, ledare från Cocomacia och representant för konfliktens offer i området Medio Atrato vid fredsförhandlingarna på Kuba förklarar att skulden för det inträffade är delad mellan Farc, paramilitären och staten. Farcs för att de kastade bomben, paramilitärens för att de använde befolkningen som en mänsklig sköld och statens för att de agerade i maskopi med paramilitären och aldrig svarade på människorättsombudsmannens varningarna om vad som höll på att hända.

Den 18 december 2014 bad Farc oficiellt om ursäkt för masakern i ett möte i Havanna, Kuba, med representanter för de drabbade av masakern. På plats fanns bland annat ledare från Kristna Fredsrörelsens medföljda organisation Cocomacia, Rosmira Salas och Leyner Palacios. ”Det är bra att dom lyssnar på vad vi har att säga men det här är bara början. Sen får vi se hur det går ute i territoriet”, säger Rosmira Salas.

kyrka

Text: Maija Nilsson, fredsobservatör för kristna Fredsrörelsen i Chocó
Foto: Maija Nilsson och Anders Nordenskjöld

Kvinnor som bygger fred i Putumayo

 

Två nätverk av kvinnoorganisationer, Kvinnor för Fred som är ett nationellt nätverk och den regionala alliansen ”tejedoras de vida” arbetar tillsammans för att främja en hållbar fred med ett jämställdhetsperspektiv.
Två nätverk av kvinnoorganisationer, Kvinnor för Fred som är ett nationellt nätverk och den regionala alliansen ”tejedoras de vida” arbetar tillsammans för att främja en hållbar fred med ett jämställdhetsperspektiv.

I södra Colombia, vid gränsen till Ecuador, ligger provinsen Putumayo. Där arbetar 40 kvinnorganisationer tillsammans i ett regionalt nätverk, Asociación Alianza Departamental de Organizaciones de Mujeres “Tejedoras de Vida” (ungefär: Kvinnliga regionsnätverket för vävandet av den sociala sammanhållningen). Syftet med näverket är att stärka kvinnor och deras organisationer och på så sätt bidra till fred och jämställdhet i Putumayo. Kristna Fredsrörelsen medföljde i slutet av 2014 Nancy Fiallo, en människorättsadvokat från Bogotá, som tillsammans med kvinnonätverket organiserade en workshop om fredsprocessen som pågår i Colombia och vikten av att bygga fred med ett jämställdhetsperspektiv.

Putumayo har drabbats hårt av den väpnade konflikten. I området finns både ilegala och legala väpnade aktörer, det vill säga FARC-gerillan, paramilitärer och militärer. De stora ilegala odlingar av kokaplantor, guld- och koppargruvor, och de stora oljekällorna har bidragit till att konflikten har eskalerat med narkotikahandel, utpressning av gruv- och energiresurser, och en ökad militär närvaro. Som ofta i Colombia är det civilbefolkningen som kommer i kläm.

Nancy Sanchez, en av grundarna till kvinnonätverket, berättar om grundandet av organisationen. ”Den här regionen var dominerad av Farc. När paramiliterna anlände år 1999 började massakrerna på sociala ledare. Efter massakrerna började tvångsförsvinnanden. 90 % av personer som hade en ledarroll försvann. Mellan 1998-2005 hade Putumayo skrämmande våldsnivåer. Det var förfärligt. Nätverket grundades 2005, i ett kritiskt skede av konflikten. Den bildades för att göra motstånd, som svar på den humanitära krisen.”

Onofre Cordoba, urbefolkningens ledare (gobernadora) i Villa Rosa, är en av deltagarna på workshopen. Hon är orolig för oljeutvinningen och gruvnäringen i Putumayo eftersom det påverkar miljön väldigt mycket. ”Vi arbetar för livet och jorden. Men vad finns kvar efter oljeutvinnigen? Bara öken”. Onofre säger att internationell medföljning är det enda sättet att höras.

Onofre Cordoba, urbefolkningens ledare i samhället  Villa Rosa, Putumayo, är en av deltagarna på workshopen. Hon är orolig för oljeutvinningen och gruvnäringen i Putumayo eftersom det påverkar miljön väldigt mycket. ”Vi arbetar för livet och jorden. Men vad finns kvar efter oljeutvinnigen? Bara öken”. Onofre säger att internationell medföljning är det enda sättet att höras.

Nätverket arbetar med att stärka och förena kvinnorna och deras organisationer i Putumayo genom strategier för att kräva sina politiska, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, för att i slutändan få tillbaka den sociala sammanhållningen som har slagits sönder av konflikten och våldet, och på så sätt bidra till en varaktig fred.

Nancy Sanchez berättar att de vill skapa fred genom ett genusperspektiv. ”Kvinnorna kommer att bidra till att främja freden . Att stärka dem ekonomisk och politisk är nyckeln till att stärka kvinnors ledarskap”.

Fátima Mueriel, den nuvarande presidenten berättar att genom ett projekt med FOS[1], en fond som svenska och norska ambassaden i Colombia finansierar, ger de kapacitetsutveckling i entreprenörskap. De fokuserar på kvinnor som är småföretagare, för att uppmuntra dem att inte återvända till att till exempel odla kokablad. ” Deras entrepenörskap är även fredsinitativ, för utan mat finns det ingenting” säger Mueriel. Genom entrepenörsutbildningarna vill de också förmedla en positiv bild av freden till gräsrotsnivå, vilket de till viss del redan har lyckats med.

Fátima Muriel, presedenten för alliansen, berättar för deltagarna om alliansens arbete och kamp under åren.

Fátima Muriel, presedenten för alliansen, berättar för deltagarna om alliansens arbete och kamp under åren.

Namnet ”Tejedoras de Vida” (livets väverskor) syftar till hur de ser sin roll i ett samhälle drabbat av den väpnade konflikten. De överlever och övervinner de extremt svåra förhållandena genom att organisera sig, kämpa mot diskriminering och våld, och därmed i praktiken väver de den sociala strukturen som förstörts av kriget.

Nancy Fiallo som arbetar med Kvinnor för Fred, ett annat kvinnonätverk, uttrycker sig uppskattande om Krfs närvaro. Enligt Fiallo bidrar det till att kvinnorna känner sig säkra under workshopen och att de upplever sig ha internationellt stöd i arbetet med att kräva sina rättigheter.

Luisa Karst, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

 

 


[1] http://www.foscol.org/