colombia-blogg
Entre la espada y la pared – la situación precaria de las mujeres Nasa en el Norte del Cauca

La Asociación de Cabildos Indígenas del Norte del Cauca, Cxhab Wala Kiwe (ACIN) es una asociación con representantes de 19 cabildos. La ACIN visibiliza la situación precaria y las violaciones a los derechos humanos contra las mujeres indígenas del pueblo Nasa. Han creado el equipo del Programa Mujer de ACIN para fortalecer y dar formación política a las mujeres indígenas, para que ellas mismas puedan exigir sus derechos, participar y expresarse en las comunidades.

El programa tiene escuelas de formación de lideresas que luego replican sus conocimientos con otras mujeres en las comunidades. Blanca Astrith Secue, capacitada por el programa dice que

nos han formado en espacios políticos y quiero que las mujeres aprendan a defender los mismos procesos.

Adilia García Rivera, otra mujer que ha recibido capacitación, quiere motivar a las mujeres, y que miren las mujeres como un apoyo al proceso organizativo. 

“Yo era una mujer de la casa que no podía opinar, pero ahora sí. Gracias al programa he podido dar formación a mis hijas”, dice Adilia García Rivera.

“Yo era una mujer de la casa que no podía opinar, pero ahora sí. Gracias al programa he podido dar formación a mis hijas”, dice Adilia García Rivera.

El equipo registró 273 casos de violaciones a los derechos humanos de las mujeres indígenas en el marco del conflicto armado, entre 2001-2013, en la región. Un ejemplo es Aleida Campo, mujer indígena de 14 años, asesinada el 17 de noviembre de 2008 en el Palo, Tacueyó. Torturada, violada y con los senos mutilados su cuerpo fue arrojado al rio. Por último, su ropa interior fue expuesta a la orilla de la carretera para demostrar este acto violento. El año pasado registraron dos asesinatos de mujeres indígenas y quince amenazas de muerte contra lideresas de la ACIN y coordinadoras del Programa Mujer.

Alicia Valencia, alcaldesa del resguardo de Corinto dice que “las más afectadas del conflicto son las mujeres, por una parte, los derechos de las mujeres están siendo violados y por otra parte la madre tierra, un símbolo femenino, está siendo maltratada”.

Alicia Valencia, alcaldesa del resguardo de Corinto dice que “las más afectadas del conflicto son las mujeres, por una parte, los derechos de las mujeres están siendo violados y por otra parte la madre tierra, un símbolo femenino, está siendo maltratada”.

Alicia Valencia, alcaldesa y cabildante de Corinto cuenta que el conflicto en la zona es por intereses en la minería. Valencia explica que el ejército y la guerrilla usan estrategias para involucrar a las mujeres en el conflicto. Varias familias han sido desplazadas por causa de señalamientos de tener vínculos con el enemigo del otro, cuando soldados y guerrilleros se enamoran de sus hijas. Además dice que:

Ambos grupos usan mujeres y menores de edad para obtener información y desaparecen o reclutan los esposos e hijos de ellas.

Ella también explica que las mujeres Nasa no pueden ir a sus huertas con libertad porque han vivido intimidaciones y violaciones por parte de actores armados.

En sus murales la ACIN visibiliza la problemática en el territorio. En este mural en el resguardo de Tacueyó se ve la sombra de los actores armados sobre la comunidad indígena.

En sus murales la ACIN visibiliza la problemática en el territorio. En este mural en el resguardo de Tacueyó se ve la sombra de los actores armados sobre la comunidad indígena.

Nelson Ferney Pilcue Tenorio, dinamizador de derecho propio en el programa enfatiza que:

esto es una estrategia para involucrar a las comunidades en el conflicto y mandar en el territorio. La posición del movimiento indígena es decir no a la vía armada, hay que hacer un trabajo político en vez de usar las armas.

La situación que vive el pueblo Nasa es preocupante. En noviembre del año pasado las Farc-EP declararon a los líderes, lideresas, autoridades tradicionales y espirituales de la ACIN como objetivo militar[1]Segun Valencia,

Cuando asesinan a un líder indígena destruyen la fuerza del movimiento y crean miedo.

Los líderes y las lideresas de ACIN siguen defendiendo sus derechos usando el diálogo y la noviolencia. Las organizaciones indígenas tienen derecho a la autonomía territorial, el gobierno propio y la identidad propia. La ACIN quiere una desmilitarización del territorio y el reconocimiento de su autonomía.[2]

Texto: Alia Ibragimova. Fotos: Alia Ibragimova & Luisa Karst, Observadores Internacionales

 

Colombia demonstrerar för fred med förnyat hopp

För 67 år sedan trädde datumet den 9 april in i historien som en av de mest symboliska dagarna för det colombianska samhället. På denna dag vid middagstid mördades Jorge Eliécer Gaitán, den dåvarande ledaren för Colombias liberala parti och dess presidentkandidat i valet 1948. Gaitán var en mycket karismatisk och omtyckt politiker och mordet utlöste en våg av våldsamma protester och statligt förtryck över hela landet och är numera erkänd som ett startskott till den väpnade konflikten som har härjat i Colombia sedan dess.

Det var alltså ingen slump att den Colombianska kongressen 2012 beslutade att via Lagen om offrens rätt instifta en dag för att årligen hedra den nationella minnesdagen för solidaritet med konfliktens offer den 9 april. Sedan dess har dagen firats med fredsdemonstrationer där tusentals invånare deltar över hela landet. Men i år tycktes marschen ha haft en djupare betydelse för de flesta colombianer. Tack vare den positiva utvecklingen i fredsprocesen mellan Farc-gerillan och president Santos regering gavs intrycket om att det fanns mycket hopp i luften.

 

Organisationer MOVICE & Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad marscherar för fred

Organisationen Hijos e hijas som jobbar för minnet och mot straffrihet demonstrerar för fred den 9 april.

Enligt Kristna Fredsrörelsens medföljda Shaira Rivera från Hijos e hijas beror detta på faktumet att innehållet i fredssamtalen först nyligen började offentliggöras. Rivera säger:

“Fredsförhandlingarna gick igenom en fas där det var bara en dialog mellan Farc- gerillan och staten, och ingen annan. Det offentliggjordes till det civila samhället för knappt ett och ett halvt år sedan. Det är därför vi inte var så fokuserade på fredsförhandlingarna under tidigare år”.

Vilken postkonflikt?

Fredssamtalen mellan Farc-gerillan och Santos regering verkar ha kommit så pass långt att många politiker och tidningar nuförtiden nästan bara talar om postkonflikt. Det civila samhället i Colombia menar att det är för tidigt att tala om postkonflikt. Människorättsförsvararen Nancy Fiallo som KrF medföljer förklarar varför:

“Det är väldigt förhastat att prata om postkonflikt ännu. I Colombia finns det igen postkonflikt, då det finns flera beväpnade grupper fortfarande idag. När det pratas om postkonflikt utelämnas andra viktiga frågor som att synliggöra kvinnorna på fredsförhandlingarnas dagordning.”

 

Människorättsförsvarare Nancy Fiallo och nätverket Mujeres por la Paz marscherar för större kvinnligt deltagande i fredsprocessen.

Människorättsförsvarare Nancy Fiallo och nätverket Mujeres por la Paz marscherar för större kvinnligt deltagande i fredsprocessen.

En succé

Trots att fredsprocessen inte går enligt den planerade tidtabellen och många punkter återstår att diskuteras, var fredsmarschen ändå en succé för Fiallo:

“Den var en succé av två anledningar: dels för att den synliggjorde konfliktens offer och dels visade allmänt stöd för fred. För två år sedan kom ungefär 60 000 personer till Bogotá för att stödja konfliktens offer och fred. I år fanns det ett konkret stöd till fredsförhandlingarna mellan regeringen och Farc-gerillan och deltagandet var mycket större.”

För Shaira Rivera var fredsmarchens budskap tydligt: ”Det vi colombianer tror på, både som ett samhälle och som politiska subjekt, är att vi måste stoppa det här kriget och stoppa det nu!”

Text: Vinicius Brum Ribeiro, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia

Bilder: Linnéa Lagergren & Vinicius Brum Ribeirofredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia

Civilsamhället stärks längs floden

På kajen i Quibdó vimlar det av folk. Det är nu dags för passagerarna i båten att bege sig till den etnoterritoriella organisationen Cocomacias zonmöte. Min alldeles första medföljning har börjat. Fylld av spänning tränger jag mig ner i båten som redan är fullproppad av människor. Det ger en fingervisning om att vi är på väg till ett möte som värdesätts högt av befolkningen i en av Cocomacias starkaste zoner.

IMG_1942

Fredsobservatören Viena Rainio på floden Negúa

Färden är igång och vi glider fram längs floden igenom djungellandskapet. Det är något magiskt över trädens gröna färg som lyser upp omgivningen. Dock avbryts de vackra vyerna flera gånger av att maskiner som används till gruvdriften uppenbarar sig. Utvinningen sprider farliga ämnen och färgar delar av floden brun. Den flod som samhällena använder för sina dagliga sysslor.

IMG_1750

På vägen passerar vi flertalet samhällen som glatt vinkar oss välkomna till deras område. Gemenskapen är tydlig och Carmen Navia Mena från Cocomacias genuskommission förklarar: ”Vi är mer eller mindre som familjer allihop. När vi åker ut till samhällen känner vi alltid någon”. Vi svänger in på den för dagen grunda bifloden Nauritá och beger oss till samhället längst upp på floden.

Väl framme i samhället hinner vi svalka oss i floden som just här är kristallklar, innan mötet drar igång. Fanny Rosmira Salas som är ordförande för organisationen öppnar upp mötet och förklarar att syftet är att ge organisationens medlemmar ett forum att lyfta sina tankar och funderingar. Deltagarna ger uttryck för de svårigheter de möter i vardagen, som genomsyras av utbredd exploatering av naturresurser och illegala aktörers närvaro. Det uppenbaras för mig att det finns ett stort behov av att få vädra sin situation med sina medmänniskor och att få tillgång till ett utrymme för att inom gemenskapen reflektera över hur dessa hinder kan hanteras. Högtidligheten ligger i luften. Deltagarna väljer att göra längre anföranden när de får ordet och det märks att de tar vara på detta utrymme.

IMG_1921

Floden vid samhället Santa Lucía del Fuerte

Överst på dagordningen står fredsprocessen mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan, och tankar kring tiden efter ett eventuellt fredsavtal. Civilsamhället ser förväntansfullt fram emot fred men är försiktigt i sin analys av vad den kommer att innebära och vad som krävs för att avtalet ska implementeras. Fanny Rosmira säger:

”Freden är inte en isolerad process utan kommer att förändra våra liv. Alla är med på att vi vill ha en politisk lösning på den sociala och väpnade konflikten. Det är inte tillräckligt att lägga ner vapnen.  Det krävs en process där hälsa, utbildning och social utveckling är integrerat. Vi kan inte se någon vinst om inte alla områden integreras. Detta avtal får inte bara bli tomma ord.”

Under mötets gång livas stämningen upp av att en äldre herre drar fram sina bästa skämt ur rockärmen. Sedan stämmer Fanny Rosmira upp i sång och orden ”Vad fint det är att leva enade” fyller rummet.

Efter en lång dag kryper jag in under myggnätet och min kollega Viena Rainio ligger i en hängmatta bredvid. Från de medföljda har jag fått nya lärdomar och jag kommer att ta med mig mycket från upplevelsen. Den viktigaste lärdomen är hur viktigt det är att få utrymme att berätta om sin situation och att få upprättelse tillsammans med sina medmänniskor. Det är en tydlig gemenskap och det går upp för mig hur viktigt civilsamhället är i situationer av utsatthet. Hur det kan lyfta människor och inge hopp.  Jag har bevittnat civilsamhällets stärkande kraft.

Text och foto: Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó, Colombia

Att våga vägra bära vapen

En allvarlig problematik i den Colombianska konflikten är tvångsrekryteringar till militären och illegala väpnade grupper, men de senaste månaderna har civilsamhällets långa kamp gett stora resultat.

Maria José Villota Guacas och Francisco Marín Gutiérrez från Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad (söner och döttrar för historiskt minne och mot straffrihet) bor och studerar i Pasto, en stad i de andinska bergen nära gränsen till Ecuador. De har arbetat länge och hårt för att samvetsvägran (etisk övertygelse för att neka väpnad tjänstgöring) ska erkännas och för att få ett slut på rekryteringsräderna som militären genomför. Marín och Villota berättar att varje år kallas ca 3500 ungdomar till väpnad värnplikt bara i Pasto medan de fortfarande går i skolan, varav flera är minderåriga. Marín berättar att;

Det finns ingenting i lagstiftningen som stöttar detta tillvägagångssätt det är endast en brist på respekt för den internantionella humanitära rätten.

I slutet av 2014 kom en dom i författningsdomtolen gällande två fall om samvetsvägran och tvångsrekryteringar till den Colombianska militären. Domen fastslår att räderna för att rekrytera ungdomar till militären är olagliga, samt erkänner samvetsskäl för att vägra den annars obligatoriska värnplikten. I feruari kom ett praktiskt bevis på framstegen då Diego Carreño blev den första colombianen att ta universitetsexamen utan soldatpass (intyg på militärtjänstgöring), något som fram till december 2014 var omöjligt. Carreño har varit samvetsvägrare sedan sjutton års ålder och i år fyller han 31. Kampen för att få ut sin examen i filosofi tog honom fem år, och beskedet firades av många sociala rörelser i Colombia.

Under 2014 lyckades Hijos e Hijas i Nariño frigöra runt tjugo ungdomar som förts bort av miltären i rekryteringsräder

Under 2014 lyckades Hijos e Hijas i Nariño frigöra runt tjugo ungdomar som förts bort av miltären i rekryteringsräder

Hijos e Hijas arbetar med påverkansarbete och med att rådge offrena samt deras familjer för att få tillbaka de tvångsrekryterade ungdomarna hem, men det är en hård kamp.

Problemet är att dessa personers rättigheter inte respekteras. Många av de drabbade är barn till offer för konflikten på landsbygden och är särskilt sårbara på grund av otillfredsställda basbehov och bristen på information om deras rättigheter. Deras situation utnyttjas, berättar Marín.

Villota och Marín ser domen från författningsdomstolen som en stor framgång för civilsamhällets påtryckningar. Den klarar ut ett flertal oklarheter kring rätten till samvetsvägran, bland annat att militären har ansvar för att undersöka och visa på om den ansökande uppfyller eller inte uppfyller villkoren för att få sin ansökan godkänd inom loppet av femton dagar, utan undantag. Ansökan kan lämnas in av samvetsvägraren när som helst under processen, både innan eller under pågående värnplikt.

På grund av hoten de senaste åren mot organisationen medföljer Kristna Fredsröreslen Hijoe e Hijas kontinuerligt i Nariño

På grund av hoten de senaste åren mot organisationen medföljer Kristna Fredsröreslen Hijos e Hijas kontinuerligt i Nariño

Domen ger oss utrymme att bedriva påverkansarbetet på ett mer formellt plan, med lagstiftningen som en stark grund (…) Det är också ett starkt stöd för alla samvetsvägrare, att våga driva sina processer med större självförtroende, säger Marín.

Kanske kommer nästa kamp att handla om att avskaffa den obligatoriska värnplikten, något som redan börjat debatterats. Blir det ett fredsavtal mellan den Colombianska regeingen och Farc-gerillan går Colombia in i en ny tid med nya förutsättningar och möjligheter för Colombias unga. Med både skepcis och förväntan inför vad som väntar, oavsett om det blir ett fredsavtal eller inte, berättar Marín att;

Idag finns det ett tomrum – det fattas ett alternativ till den väpnade värnplikten för de som önskar göra någon annan typ av tjänstgöring som fokuserar på att skapa fred istället för att stötta den väpnade konflikten, i form av kulturella eller sociala aktiviteter.

Text och foto: Julia Andén, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia