colombia-blogg
Ny fredsobservatör på plats i Chocó

Jag heter Miriam och kommer från Tyskland. Det var när jag läste latinamerikastudier vid Kölns Universitet som jag först fick höra talas om internationell medföljning och det var också där jag hittade min passion för icke-våld och fredlig konfliktlösning. Kristna Freds lärde jag känna när jag jobbade i nordvästra Colombia för Peace Brigades International (en annan organisation som sysslar med internationell medföljning). Jag är glad över att ha möjligheten att arbeta sida vid sida med människorättsförsvararna här, att dela deras glädje och smärta, och att bidra till att de kan fortsätta med sitt arbete och skapa ett mer rättvist liv i fred.

foto Miriam

Colombias minoriteter kräver ett mångfaldsperspektiv för utveckling

Representanter från de etniska grupperna i Chocó understryker vikten av ett mångfaldsperpektiv i utvecklingssamarbeten under UNCHRs och Ombudsmannamyndigheten för Mänsklig Rättigheters forum kring mångfald i Quibdó. 

I Colombia utsätts de etniska minoritetsgrupperna afrocolombianer och ursprungsfolk konstant för diskriminering och stigmatisering. Enligt artikel 7 och 13 i den colombianska grundlagen lovar staten att erkänna och skydda den etniska och kulturella diversiteten i det colombianska samhället. Alla ska vara lika inför lagen utan att diskrimineras baserat på kön, etnisk tillhörighet, språk, religion eller politiskåskådning. Förordningarna 4633 och 4635 tillger även rätten för stöd och gottgörelse, samt återlämnande av markrättigheter för etniska minoritesgrupper. Däremot menar representanter från dessa grupper att de istället för att åtnjuta sina rättigheter har avhumaniserats i det colombianska samhället och kräver nu att deras perspektiv tas på allvar. Baltazar Mecha Forastero, ursprungsbefolkningsledare och forskare anser att:

Alla erkänner vår existens men det är inte tillräckligt för att implementera ett mångfaldsperspektiv då ingen känner till vår kultur och vad som är viktigt för oss. Ursprungsfolkets särskilda synsätt och föreståelse är vad som behövs för att stärka organisationer och utvecklingsprojekt

Under forumet riktades stark kritik mot statliga och internationella utvecklingsprojekt som tenderar att utelämna ett mångfaldsperspektiv. En utmaning uppstår när grupper som berörs av projekten inte är delaktiga i planering av dessa, samt att det sedan fattas mekanismer för att utvärdera delaktighet i de fall då det väl genomförts. Förutfattade meningar och stereotyper formar föreställningar om vilken typ av hjälpinsatser som grupperna behöver. Ursprungsfolk ger exempel på projekt som syftar till att säkra tillgången till mat som enbart har inneburit bidrag med frön som inte är anpassade efter deras form och tradition av jordbruk. Juan de Dios Mosquera från den sociala rörelsen “Cimarrón” som arbetar för afrocolombianers rättigheter menar att det koloniala arvet som än idag negativt påverkar det dagliga livet för arfobefolkningen inte tas med i analysen vid utformandet av utvecklingsprojekt. I praktiken hamnar ett mångfaldsperspektivet många gånger enbart i de internationella organisationernas rapporter utan att få genomslagskraft för dem det egentligen berör.

Deltagarna på forumet ser dock hoppfullt på framtiden då flera lokala initiativ växt fram. De påminde organisatörerna om att ett mångfaldsperspektiv inte är till för experter utan att det är minoritetsbefolkningen som är den aktör som kan bidra till att det får verklig genomslagskraft. Kristna fredsrörelsen som fanns på plats på forumet medföljer både ursprungsbefolkningen och arfocolombianer för att stödja dem i deras arbete att kräva sina rättigheter, utifrån deras villkor och perspektiv.  Ombudsmannen Luis Enrique Abadía García avslutade forumet med att belysa att mångfaldsperspektivet är nödvändigt den transitionella rättvisan för att kunna uppnå en varaktig fred, där befolkningen har en viktig roll.

I videon nedan kan ni se ett utdrag ur Forumet för mångfald i Quibdó där unga afrocolombianer visar upp en traditionell dans.

Text & Video: Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó, Colombia

 

Kommissionen för Sanning, Samexistens och Icke-Upprepning: hopp och rädslor inför övergångsrättvisa

Inom ramen för den femte punkten i fredssamtalen mellan Farc-gerillan och den colombianska Staten, gällande konfliktens offer, gick parterna i juni ut med en gemensam kommuniké om beslutet att skapa en sanningskommission då avtalet skrivits under. Kommissionens bredd och ambition applåderas av många i Colombia, men samtidigt väcks kritik och frågor kring hur detta egentligen skall genomföras.

Sanningskommissionen har ett komplext uppdrag. Den kommer att vara en utomrättslig institution inom ramen för övergångsrättvisa, vars primära uppgift är erkännandet av konfliktens offer genom uppklarandet av brott begångna under den 50 år långa konflikten med Farc-gerillan. Aldrig tidigare har en så lång konflikt försökt uppklaras genom en Sanningskommission.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Kommissionen är även unik då ett av de vägledande kriterierna är intersektionalitet och genus, där exempelvis sexuellt våld i konflikten är en central punkt. Vidare, i oktober, meddelade parterna att de även enats om ett avtal för att klara upp fall av påtvingade försvinnanden. Sexuellt våld och påtvingade försvinnanden är brott som hittills sällan erkänts eller uppklarats i Colombia eller i andra fredsavtal.

Trots de senaste framgångarna existerar dock mycket skepticism och frågor gällande hur en balans skall hittas mellan vad som är utredning tillhörande kommissionen och vad som är vittnesmålstagande tillhörande den juridiska apparaten. Den största utmaningen enligt många ligger i distinktionen mellan sanning och rättvisa.

Man måste undvika frestelsen att lämna över uppgiften av rättsliga utredningar till Kommissionen, detta måste skapas inom det juridiska systemet

menar Maria Camila Moreno, direktör för det internationella centret för övergångsrättvisa ICTJ  och understryker:

Sanningskommissionen bör inte skapa straffrihet.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

Ytterligare en fråga som väckts gäller ansvarstagande och kommissionens roll i att erkänna detta. Enligt Alejandro Valencia Villa, expert inom övergångsrättvisa, bör ansvarstagandet vara större för staten än de illegala väpnade grupperna eftersom

de som har störst makt att skydda medborgarna även bär det största ansvaret*.

Senatorn och före detta presidentkandidaten Horacio Serpa Uribe menar att

sanningen måste komma fram även gällande de som finansierat kriget: personer, företag, det politiska och militära toppskiktet, nationella som internationella; alla ansvariga, ingen bör komma undan*.

Det civila samhället i Colombia menar däremot att det är viktigt att Kommissionen inte bara klargör vad som skett, utan också främjar erkännandet av konfliktens offer. Frågan är: hur skall detta erkännande ske och hur skall det tillåta samexistens och icke-upprepning? Med fler än 7,7 miljoner av staten erkända offer för konflikten som kräver sanning och rättvisa, är tyvärr risken stor att detta ambitiösa projekt kommer skapa mycket frustration bland det colombianska samhället. Ett första steg mot detta är dock utan tvekan, ett fredsavtal.

 

Text & bild: Inés Chadi, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

 

*Citat hämtade från forumet El Primer Encuentro por la Verdad, på Centro de Memoria Historica, den 31 augusti 2015