colombia-blogg
Nytt fredsavtal skrivs under i Bogotá

Vi har genomlevt några minst sagt händelserika månader här i Colombia, med många turer kring fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan. I juni i år kom parterna efter nästan fyra år av förhandlingar på Kuba,  fram till en överenskommelse om en ömsesidig vapenvila, och i augusti skrev förhandlarna under fredsavtalet i Havanna. I september undertecknades sedan avtalet under en högtidlig ceremoni i Cartagena på den karibiska kusten, då bland annat Margot Wallström och Ban Ki-Moon närvarade. Den 2 oktober underkändes dock samma fredsavtal med knapp marginal i en folkomröstning där valdeltagande var under 40 procent. Bara några dagar senare tillkännagavs att Colombias president Santos får Nobels fredspris för sina ansträngningar för att nå en förhandlad lösning på den över femtio år långa väpnade konflikten.

Sedan folkomröstningen har omförhandlingar pågått med såväl nejsidans representanter som de civilsamhällesorganisationer som stöttar fredsavtalet. Nejsidan, som framförallt representerats av ex-presidenten Uribes parti och person, delar av det konservativa partiet och vissa evangeliska frikyrkor, har bland annat motsagt sig genusperspektivet i avtalet, de föreslagna jordreformerna och det faktum att övergångsrättvisan inte bara omfattar gerillan, utan även militärer och civila som samarbetat med olika väpnade aktörer kan ställas inför rätta. Runt om i landet har samtidigt tusentals colombianer demonstrerat för freden. En del har till och med bott i tält i fredsläger i flera av landets största städer sedan oktober med krav på att ett fredsavtal ska genomföras. Till glädje för alla fredsaktivister, människorättsförsvarare, ursprungsfolk, afrocolombianska organisationer, hbtq- och kvinnoorganisationer samt de kyrkor som stöttat fredsprocessen, har nu parterna kommit fram till ett modifierat fredsavtal som kommer att skrivas under idag i Bogotá av representanter för regeringen och Farc-gerillan. Det förväntas sedan godkännas direkt av den colombianska kongressen istället för att gå igenom ytterligare en folkomröstning. 

Manifestation för fred i Bogotá 12 oktober 2016

Manifestation för freden på Plaza de Bolívar i Bogotá, 12 oktober 2016. Foto: Maija Nilsson Se även Youtube

En av de människorättsförsvarare som Kristna Fredsrörelsen medföljer i Colombia, Diana Gómez från organisationen Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad (ung. Söner och Döttrar för det historiska minnet och mot straffrihet), har varit väldigt involverad i fredsprocessen de senaste månaderna. Hon har talat inför tusentals människor på fredsmarscher, hon har representerat offer för konflikten i presidentpalatset och krävt att processen fortsätter, och hon har deltagit i förhandlingarna om det nya avtalet. Hon är glad över fredsavtalet, men samtidigt oroad över den senaste tidens attacker och mord på sociala ledare i landet:

“I ett land som Colombia är freden bräcklig. Fredsprocessen med FARC-EP har, under sina mer än fyra år, har tyvärr präglats av mord på sociala ledare, på talespersoner för offer för konflikten och deras familjer. Så sent som i helgen, som rapporterats av tidningen Semana, har tre ledare dödats, och två andra utsattes för attentat. Historien berättar om och om igen: freden har djupa och mäktiga fiender i Colombia.” Hon menar att det nu krävs en skyndsam process så att avtalet snabbt kan börja implementeras. “När freden är bräcklig är allt brådskande, men kanske är ingenting så brådskande som en statlig politik som kan garantera att historien inte upprepar sig. Idag måste vi garantera att freden inte för med sig mer krig.” 

Diana tar också upp behovet av att förändra kulturen och avskaffa militariseringen av vardagen. “Freden måste byggas genom att utrota patriarkatet och det permanenta våld som kvinnor utsätts för, i form av kvinnomord och hatbrott mot kvinnor och hbtq-personer. Så denna vecka, förutom att välkomna freden, kommer gatorna i olika städer i landet fyllas och eka av alla kvinnor som samlas på den internationella dagen mot våld mot kvinnor.1 Då kommer vi att kräva att freden i Colombia tillåter oss kvinnor att vara, att existera, att göra och att bidra till ett land där krigaren inte längre är den strukturella axel kring vilken allt annat inordnas – det sociala livet, politiken, kulturen och ekonomin”.  

Även vi på Kristna Fredsrörelsen ser med glädje att ett steg närmare en verklig fred tas i och med underskriften av avtalet, och vi kommer att fortsätta att stötta Diana och andra colombianer som kämpar för en fred som omfattar alla.

 

1) Den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor är den 25 november

Agnes Berge, Kristna Fredsrörelsen i Colombia 

I en annan del av Colombia

Jag hade aldrig varit i Colombia när jag kom hit som fredsobservatör för åtta månader sedan. Min pappa hade jobbat här ett tag i början på åttiotalet och kunde berätta om värmen och de häftiga regnen uppe på den karibiska kusten. Jag kände en kvinna som varit fredsobservatör här tidigare och hade lyssnat på hennes föreläsning om arbetet; om ickevåld som mål och metod, om preventiv närvaro och internationell medföljning. Jag hade läst en kurs i latinamerikansk statsvetenskap och lärt mig uttryck som post-kolonialism, befrielseteologi, MERCOSUR och Monroedoktrinen. Jag hade läst böcker om kolonialtiden, om narkotikahandeln och gerillakriget. Jag hade också läst Colombias eget littterära nationalhelgon, Gabriel García Márquez, böcker om översten som inte får några brev och om olycklig förälskelse i kolerans tid. Sist men inte minst hade jag dansat den colombianska folkdansen cumbia på en dansskola hemma i Skåne under en period i min tidiga tonår.

Med denna minst sagt spridda mosaik av kunskaper i bagaget landade jag och fyra andra nyanställda kollegor på Eldorado, flygplatsen i Bogotá, sent på kvällen den 1 mars i år. Under de åtta månader som gått sedan dess har jag haft förmånen att lära känna landet och dess invånare, deras inbördeskrig och deras fredsarbete, deras hat och deras kärlek till varandra och till sitt land. Jag har sovit i tält i bergen i provinsen Nariño i söder och frusit så jag hackade tänder när temperaturen sjönk och luften blev allt tunnare ju högre upp vi kom. Jag har suttit i skuggan under middagsvärmen i Santa Marta och Cartagena på kusten i norr och dåsat i hettan.

Colombia är ett stort land med många svårtillgängliga områden. I sydvästra och centrala delarna av landet sträcker sig Anderna, där rullar molnen in i jämnhöjd med de höga bergen och kaffeodlingarna färgar sluttningarna djupt mörkgröna. I sydöst börjar Amazonas regnskog och den nästintill ogenomträngliga terrängen gör det till hemort för tusentals djur och växter, men mycket få människor. Längs den karibiska kusten i norr ligger städer som Santa Marta, Barranquilla och Cartagena med välbevarad kolonialarkitektur och bländvita stränder. I en triangel i centrala Colombia ligger de tre största städerna Bogotá, Medellín och Calí som med sin storstadspuls erbjuder mycket i form av kultur och nöjen.

För mig har det varit ett stort nöje att, både privat och i jobbet, resa runt i Colombia. För drygt två veckor sedan var det dags för ytterligare en resa. Då packade jag återigen min röda resväska och begav mig till Quibdó för att ansluta mig till de tre kollegor som redan fanns på Kristna Fredsrörelsens kontor här.

Kristna Fredsrörelsen började skicka observatörer till Colombia 2004 och två år senare kompleterades kontoret i Bogotá med ett kontor här i Quibdó. Sedan dess har ett tjugotal observatörer före mig verkat i den 30 gradiga värmen och den åttioprocentiga luftfuktigheten , bland mygg och termiter i ett av Colombias mest konfliktdrabbade områden. Efter den första chocken så har vi nästan alla blivit förälskade i den öppenhjärtliga humorn, den enorma kämparglöden och de rika kulturella traditionerna. För att inte tala om queso costeño, den salta färskosten som äts till nästan allt här, som jag först tyckte smakade som att slicka på en saltsten, men som saknats något enormt av dem som flyttat härifrån.

Chocó, provisen där Quibdó är huvudstad, beskrivs ofta som ”en annan del av Colombia”. Många colombianer har aldrig varit här och vet mycket lite om regionen. Chocó får sällan utrymme i media och ännu mer sällan lyfts de kulturella särdragen här fram som en del av en allmän colombiansk kultur. På sin höjd glimmar bilder härifrån förbi på kvällsnyheterna och då nästan uteslutande i rapporter om väpnade konfrontationer mellan gerilla och militär, paramilitära aktiviteter, narkotikasmuggling, korruption eller naturkatastrofer.

Det som gäller för övriga landet är många gånger inte tillämpligt på Chocó. Etnografiskt så skiljer sig Chocó från övriga Colombia genom att majoriteten av befolkningen, 82 %, är afrocolombianer, en folkgrupp som i hela landet bara utgör en tiondel av befolkningen. Även andelen människor som tillhör olika urfolk är mer än tre gånger så stor här jämfört med i landet som helhet. Denna etnografiska skillnad avspeglas i kulturen och ger Chocó en unik gastronomi, musik och danskultur. Att vara ”chocoano” är en stor del av identiteten; något som vittnar om en stolthet och en lång historia för ett folk vars liv många gånger skilt sig dramatiskt från deras landsmäns.

Tyvärr avspeglas också Chocós unikhet i den rådande humanitära situationen och i konfliktens utveckling. Här lever 66% av befolkningen under fattigdomsstrecket, jämfört med 28,5% i Colombia som helhet. DANE, Colombias motsvarighet till Statistiska centralbyrån, räknar att 70% av Chocó befolkning inte har tillgång till grundläggande levnadsförutsättningar, så som hälso och sjukvård, tjänlig bostad och utbildning för barn i skolåldern. En siffra som kan jämföras med 20 % när DANE tittar på hela Colombia.

Chocós fantastiska regnskog, som för övrigt är en av de platser i världen med mest nederbörd, har sedan 1980-talet varit hemvist för olika väpnade grupper i det colombianska inbördeskriget. Här har gerillagrupper, paramilitära grupper och Colombias militärmakt kämpat om herraväldet med alla till buds stående medel, samtidigt som en redan åsidosatt civilbefolkning hamnat mitt i skottelden. Med inbördeskriget som rökridå har Chocó dessutom kunnat bli en motorväg för narkotikatrafiken norrut, allt i takt med att världsmarknadens efterfrågan på kokain ökat.

När Colombia för några veckor sedan folkomröstade om huvida man skulle bifalla eller ej det fredsavtal som skrivits under mellan regeringen och FARC-EP gerillan röstade ca 80% i Chocó ja, men när valresultatet för hela landet stod det klart hade nej-sidan vunnit. I Chocó har man levt med den väpnade konflikten  i flera decennier och nu är befolkningen rejält krigstrött. De människorättsförsvarare som vi på Kristna Fredsrörelsen medföljer här fortsätter att outröttligt arbeta för freden och i de delegationer och de aktiviteter som vi deltar i som observatörer har man inte gett upp kampen för en fredligare tillvaro.

Av alla resor jag gjort i Colombia så är resan till Chocó en av dem som gjort att jag känt att jag har kommit längst bort från där jag började. Allt, från natur och klimat, till konflikten och dess skadeverkningar, är annorlunda här. Det har blivit många resor för min del de senaste åtta månaderna, och jag hoppas att mina första veckor här i Chocó kommer att innebära början på en ny resa, i en annan del av Colombia.

Åsa Svensson, fredsobservatör i Quibdó