colombia-blogg
Arvet från slaveriet

Idag firas Internationella dagen till minne för slaveriets offer och därför skulle jag återigen vilja uppmärksamma afrocolombianernas situation i Colombia.

Afrocolombianers historia i landet börjar med slavhandeln och grova brott mot deras mänskliga rättigheter. De som lyckades fly från slaveriet tvingades söka skydd i avlägsna och obebodda områden vid Atlant- och Stillahavskusten. Där lyckades de överleva, skapa samhällen och försörja sig under mycket svåra förhållanden. Förutom närliggande ursprungssamhällen har dessa områden alltså befolkats av människor med afrikanskt ursprung under många sekel och den colombianska staten har erkänt deras rätt dessa marker genom lag 70 från 1993 som jag skrev om i förra inlägget. Men det har varit en lång kamp som är långt ifrån över.

FN:s oberoende expert för minoritetsrättigheter, Gay McDougall, besökte Colombia 1-12 februari 2010. I mars i år under FN:s råd för mänskliga rättigheters sextonde session (United Nations Human Rights Council) kommer den slutgiltiga rapporten samt rekommendationer att presenteras. I denna beskriver den McDougall situationen för afrocolombianer som ”det uppenbara arvet från slaveriet”. Hon menar att främst tre saker utmärker denna situation: allvarlig och utbredd fattigdom inom den svarta befolkningens samhällen, oproportionerligt våld mot afrocolombianer och ett systematiskt misslyckande från statens sida att vidta åtgärder för att motverka denna diskriminering.

Det paradoxala är att de “fattigaste departementen” (Bolívar, Cauca, Cordoba, Chocó och Nariño) har enorma naturrikedomar med vilka afrocolombianerna skulle kunna ta sig ur fattigdomsfällan, och utvecklas till ekonomiskt och socialt starka områden. Den väpnade konflikten och de så kallade nationella och internationella megaprojekten sätter dock stopp för detta. På grund av ekonomiska intressen bland statliga aktörer, illegala väpnade aktörer, samt nationella och internationella företag hamnar afrocolombianer och deras mark i centrum för den interna konflikten. Detta har bland annat lett till att denna grupp är överrepresenterad bland landets tvångsförflyttade. Dessutom blir ett stort antal afrocolombianska kvinnor och ledare för sociala rörelser mördade i Colombia varje år. Många riskerar alltså livet i sin kamp för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. (Det är dessa rättighetsförsvarare och organisationer som SweFOR ämnar öka skyddet för genom projektet Preventiv Närvaro.)

Vidare riktade McDougall kritik mot straffriheten när det gäller majoriteten av de MR-kränkningar och brott mot internationell humanitär rätt som afrocolombianer utsätts för. Mindre än en procent av fallen av tvångsförflyttande leder till rättslig prövning. Dessutom måste den colombianska staten fokusera mer på att förhindra fortsatta tvångsförflyttningar och möjliggöra ett säkert återvändande till sin ursprungliga mark enligt regleringarna i den colombianska konstitutionen, lag 70, och FN:s principer om bostäder och återlämnande av egendom till flyktingar och fördrivna/tvångsförflyttade.

Den slutliga uppmaningen från McDougall är att FN:s råd för mänskliga rättigheter bör uppmana den colombianska regeringen under sitt nästa möte i mars (alltså nu!) att stärka och implementera nationella lagar som lever upp till FN-stadgar samt regelverk inom det interamerikanska systemet för mänskliga rättigheter, för att en gång för alla ”frigöra sig från arvet från slaveriet” i Colombia.

Ingela Andersson, fredsobservatör i Chocó

Lämna en kommentar


*