colombia-blogg
Bland vapen, militarisering och ett stigande antal döda i strid…

Sedan första dagen har jag förvånats över hur mycket som händer i Colombia. Visst är det ett mycket större land rent yt- och befolkningsmässigt än det jag kommer ifrån, men att se på nyheterna är rent ut sagt dramatiskt – vad har hänt sen jag senast stängde av tv:n?

Varje dag är det något som hänt, vilket förbluffar mig eftersom jag aldrig kunnat föreställa mig det hemifrån. Varje dag får vi på jobbet mejl om situationen för de mänskliga rättigheterna i landet, hot som olika organisationer och människorättsförsvarare mottagit, information om tvångsförsvunna och personer som mördats och hittats döda.

Kriget fortsätter, människor dör, civila tvingas fly från sin jord och kommer till storstäderna med nästan ingenting på fickan och unga tvångsrekryteras till konfliktens stridande parter. De som jobbar för att mänskliga rättigheter skall respekteras och uppfyllas tvingas utstå hot, leva i konstant rädsla, fly landet eller lägga livet som insats och barn blir föräldralösa.

Colombia befinner sig i krig och nyheterna här visar den ena hemskheten och skandalen efter den andra, och med all rätta, värre vore det om nyheterna visade en rofull bild när verkligheten är långt ifrån. Detta år, 2012, har 29 människorättsförsvarare blivit mördade, tre tvångsförsvunna och mer än 31 barn som blivit föräldralösa, enligt statistik från Somos Defensores, en icke-statlig organisation som med olika metoder jobbar för skydd av människorättsförsvarare.

Konflikten och dess följder har fått mig att tänka mycket på framtidsscenarier, finns det ett slut på allt lidande? För en tid sedan var jag på ett seminarium om militarisering i Latinamerika. Trenderna visar att de vägar mot mer fred och säkerhet som regeringarna ser är att introducera mer och mer soldater och poliser, och följaktligen, mer vapen. I juni meddelade den colombianska försvarsministern Pinzón att Bogotá skulle få 3500 nya poliser. Samma månad rapporterades även att tre mobila brigader samt fyra stridsbataljoner skulle förstärka den colombianska militären. Detta samtidigt som grannarna här i vårt kvarter i Bogotá är exalterade över att det snart förmodligen skall installeras ett megalarmsystem i kvarteret med kameror som i realtid överför bilder till närmaste polisstation, larm till allas mobiler och det ena med det femte. Närvaro, kontroll och makt för att sammanfatta. Är detta säkerhet undrar jag?

På seminariet jag var på sade en representant för SERPAJ (Servicio de Paz y Justicia – ung. Tjänst för fred och rättvisa) det väldigt tydligt; vi borde prata om säkerhet i form av rättigheter och inte bara fokusera på vapen och makt, Det är säkerhet att inte svälta, att få utbilda sig, att ha tillgång till hälsotjänster och så vidare.

Budskapet från SERPAJ:s representant på seminariet var att Colombia behöver demilitarisera tankesätt, institutioner och alla delar av samhället. Det behövs fler former av fredligt motstånd, och att kunna ifrågasätta gamla sanningar utan att bli hotade. Det krävs att människorättsförsvarare får uttrycka sig utan att bli hotade eller stigmatiserade som statens fiender bara för att de inte anser att mer vapen kommer leda till ett säkrare samhälle, utan det som behövs är att rättigheter uppfylls genom investeringar i andra sektorer.

Det känns som att antalet döda i detta krig fortsätter att stiga utan att några egentliga steg mot varaktig fred är inom räckhåll. Den röst som jobbar för en annan typ säkerhet, baserat på att staten uppfyller sina skyldigheter mot medborgarna, är den mest attackerade. Det ter sig rätt tydligt att fred inte kommer nås med militarisering och vapen, det krävs mer. Det är absolut inte omöjligt men främst av allt behövs det förrädiska ”du är med oss eller emot oss” utrotas, för det finns flera sätt att lösa problem.

Corinne Johnson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia 

Lämna en kommentar


*