colombia-blogg
Chocós rikedomar kommer inte befolkningen till godo

Vid staden Lloró förenas Atrato- med Andáguedafloden, en synlig förening mellan ett ljusbrunt skummande vatten och ett något mer genomskinligt och mörkare. Människorna som bor utmed floderna är beroende av vattnet för att försörja och transportera sig, och för hushållsarbetet. Ändå är Andagueda en av de värst förerenade floderna i regionen Chocó.

Av Cocomopocas territorium är sjuttiofem procent licensierat till multinationella företag för gruvdrift.

Vi är ute med den etnoterritoriella organisationen Cocomopoca på deras resa genom sitt område. I olika delegationer med represantanter från organisationen, statliga institutioner, och andra nationella eller internationella organisationer ska vi besöka i stort sett alla samhällen i territoriet. Syftet är att samla in och sammanställa information om situationen och använda den i påverkansarbetet med auktoriteter.
När vi kommer från Quibdó till Lloró efter någon timmes båtresa tar vår delegation vänster upp på Atratofloden för att senare svänga in på floden Tumutumbudo. Utmed floden ser vi bara gruvdrift i liten skala, där folket arbetar för att utvinna Chocós rikedom – guldet – eller andra mineraler, och vattnet i Tumbutumbudo är fortfarande i stort sett kristallklart.

Everlides Cossío Rentería  är en av ledarna i Cocomopoca, en etnoterritoriell organisation som ställer sig kritiska till gruvdriften på deras territorium.

Mina kollegor tar istället höger vid Lloró upp på floden Andagueda. Där är bilden en annan och vattnet inger inte samma lockelse för att ta ett dopp trots den tryckande värmen. Längs Andaguedan bedrivs gruvdrift med större maskiner och de föroreningar som orsakats av dessa har starka konsekvenser på samhället och hälsan hos dess invånare. Chocó är otroligt rikt på naturresurser, vilket drar många, både nationella och internationella, investerare till sig, men trots floden Andaguedas rikedom på guld gynnar den inte samhällena. På både Andagueda och Tumutumbudo var budskapet från invånarna tydligt;

bristen på sjukvård och utbildning är allvarlig och staten måste ta sitt anvar i frågan.

I flera samhällen saknas skolor och ett samhälle har de senaste tio åren fått improvisera med att bedriva skola i kapellet. I Boca de Tumutumbudo berättar invånarna att brädor från taket ramlar ned med jämna mellanrum, att det regnar in, och att det dessutom finns ormar i skolan som ibland kryper fram bakom svartatavlan. Svaret från myndigheterna förblir tystnad.

11770530_10153321378366141_1112003192_o

I samhället Gervacio på floden Tumutumbudo läcker det in vatten genom skolans tak och byggnaden har därför allvarliga fuktskador.

Som vi berättat i tidigare inlägg har samhället Piedra Honda på floden Andagueda både historiskt och nyligen drabbats hårt av konlikten, senast i ett bombanfall av militären mot gerillan ELN i april. Konsekvenserna hos människorna sitter djupt, speciellt hos barnen som klänger sig fast hårt vid sina föräldrar. Nära Piedra Honda bedrivs gruvdrift och kilon, eller antagligen ton, av guld har hittats och färdats från samhällena. Men ingen av rikedomen blir egentligen kvar – livskvalitén hos befolkningen har inte blivit bättre än för de på Tumutumbudo. Det som hänt är att de fått en förorenad flod som ger sjukdomar och problem, istället för att vara en källa till liv.

Text och foto: Julia Andén, fredsobservatör Kristna Fredsrörelsen i Quibdó

Lämna en kommentar


*