colombia-blogg
Civilsamhället stärks längs floden

På kajen i Quibdó vimlar det av folk. Det är nu dags för passagerarna i båten att bege sig till den etnoterritoriella organisationen Cocomacias zonmöte. Min alldeles första medföljning har börjat. Fylld av spänning tränger jag mig ner i båten som redan är fullproppad av människor. Det ger en fingervisning om att vi är på väg till ett möte som värdesätts högt av befolkningen i en av Cocomacias starkaste zoner.

IMG_1942

Fredsobservatören Viena Rainio på floden Negúa

Färden är igång och vi glider fram längs floden igenom djungellandskapet. Det är något magiskt över trädens gröna färg som lyser upp omgivningen. Dock avbryts de vackra vyerna flera gånger av att maskiner som används till gruvdriften uppenbarar sig. Utvinningen sprider farliga ämnen och färgar delar av floden brun. Den flod som samhällena använder för sina dagliga sysslor.

IMG_1750

På vägen passerar vi flertalet samhällen som glatt vinkar oss välkomna till deras område. Gemenskapen är tydlig och Carmen Navia Mena från Cocomacias genuskommission förklarar: ”Vi är mer eller mindre som familjer allihop. När vi åker ut till samhällen känner vi alltid någon”. Vi svänger in på den för dagen grunda bifloden Nauritá och beger oss till samhället längst upp på floden.

Väl framme i samhället hinner vi svalka oss i floden som just här är kristallklar, innan mötet drar igång. Fanny Rosmira Salas som är ordförande för organisationen öppnar upp mötet och förklarar att syftet är att ge organisationens medlemmar ett forum att lyfta sina tankar och funderingar. Deltagarna ger uttryck för de svårigheter de möter i vardagen, som genomsyras av utbredd exploatering av naturresurser och illegala aktörers närvaro. Det uppenbaras för mig att det finns ett stort behov av att få vädra sin situation med sina medmänniskor och att få tillgång till ett utrymme för att inom gemenskapen reflektera över hur dessa hinder kan hanteras. Högtidligheten ligger i luften. Deltagarna väljer att göra längre anföranden när de får ordet och det märks att de tar vara på detta utrymme.

IMG_1921

Floden vid samhället Santa Lucía del Fuerte

Överst på dagordningen står fredsprocessen mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan, och tankar kring tiden efter ett eventuellt fredsavtal. Civilsamhället ser förväntansfullt fram emot fred men är försiktigt i sin analys av vad den kommer att innebära och vad som krävs för att avtalet ska implementeras. Fanny Rosmira säger:

”Freden är inte en isolerad process utan kommer att förändra våra liv. Alla är med på att vi vill ha en politisk lösning på den sociala och väpnade konflikten. Det är inte tillräckligt att lägga ner vapnen.  Det krävs en process där hälsa, utbildning och social utveckling är integrerat. Vi kan inte se någon vinst om inte alla områden integreras. Detta avtal får inte bara bli tomma ord.”

Under mötets gång livas stämningen upp av att en äldre herre drar fram sina bästa skämt ur rockärmen. Sedan stämmer Fanny Rosmira upp i sång och orden ”Vad fint det är att leva enade” fyller rummet.

Efter en lång dag kryper jag in under myggnätet och min kollega Viena Rainio ligger i en hängmatta bredvid. Från de medföljda har jag fått nya lärdomar och jag kommer att ta med mig mycket från upplevelsen. Den viktigaste lärdomen är hur viktigt det är att få utrymme att berätta om sin situation och att få upprättelse tillsammans med sina medmänniskor. Det är en tydlig gemenskap och det går upp för mig hur viktigt civilsamhället är i situationer av utsatthet. Hur det kan lyfta människor och inge hopp.  Jag har bevittnat civilsamhällets stärkande kraft.

Text och foto: Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó, Colombia

Comments (1)

  1. Pingback: Livet efter generalen | FREDSOBSERVATÖRERNA I COLOMBIA

Lämna en kommentar


*