colombia-blogg
En bild av Chocó

Kristna Fredsrörelsen har kontor i Bogotá, Colombias stora, livfulla, urbana huvudstad, samt i Quibdó, departementshuvudstad i regionen Chocó vid Stillahavskusten. Quibdó ligger mitt i djungeln vid floden Atrato och har drygt hundra tusen invånare.  En stor del är av dessa är ”desplazados”; människor som tvingats bort av väpnade grupper som har intresse av marken och av de resurser (guld!) som ännu ej utvunnits ur den Chocoanska jorden.  De resurser som denna region har finns inte bara inbäddade under jord, utan även själva marken, ytan är fokus för frågor som är centrala för hela den amerikanska delen av världen.

Colombia är med norra Chocó det enda landet som i söder delar gräns med Panamá. Denna del av regionen är alltså flaskhalsen människor och varor måste gå igenom vidare upp mot Centralamerika och USA landvägen. Eftersom det saknas en bit väg just där alla dessa varor färdas planeras storslagna projekt för att binda samman stumparna av motorväg som kommer söder – och norrifrån till en enda fulländad panamerikansk motorväg.  Även planer på att gräva en andra ”Panamákanal” i norra Chocó finns då den första börjar bli för liten för alla transporter mellan Atlanten och Stilla havet.  Dessa projekt förutsätter naturligtvis att många ursprungssamhällen och människor snällt flyttar på sig från byar där de bott i generationer. De varor som är mindre legala lastas på båtar i olika former längs Stillahavskusten i en ständig katt och råtta- lek med den nationella marina militären.  På grund av alla dessa intressen är närvaron av legala och illegala väpnade grupper relativt hög i hela Chocó, längs alla transportvägar, kuster, gränser och floder. Det rekommenderas inte att man som turist åker ut och vandrar några dagar i djungeln här med ryggsäck och tält.

Mitt i denna konflikthärd ligger alltså regionhuvudstaden Quibdó.  Omgivningen består av djungel och floder. Transport av varor sker med flyg eller längs den enda ”stora” vägen ut mot resten av landet som går mellan Quibdó och Medellín, en resa som med buss kan ta 12 timmar i bästa fall; om det inte är översvämning, om vägen inte har rasat ihop och om bussen inte blir stoppad på vägen. Man kan ta sig till Bogotá eller till Calí med flyg. Man kan dock inte räkna med att flygen går, är det dåligt väder eller mycket vatten på landningsbanan händer det att plan från Bogotá får återvända till huvudstaden och göra ett nytt försök nästa dag. Det händer även att planen går tidigare (!) än annonserat, så det gäller att vara vaksam om man vill ta sig härifrån ett visst datum.

Eftersom Quibdó är den största staden i regionen med mest utvecklad infrastruktur finns naturligtvis många av de väpnade grupper som opererar ute i regionen även här. De har inte namnbrickor eller uniform på sig, de ser ut som vem som helst och gör vanliga saker, äter lunch på samma restauranger som vi, dansar på diskoteken, eller handlar mat i samma affär. Konflikten är på så sätt konkret integrerad i samhället och för en nyanländ internationell observatör är detta något att hela tiden ha i åtanke när man träffar nya människor.

[slideshow]

Vad handlar då vårt arbete om i praktiken? För de flesta ”desplazados”, ursprungsfolk och afrocolombianer, handlar livet nu om att samlas i olika landrättsorganisationer för att med hjälp av nya lagar driva processer mot staten för att återta den jord man berövats under årtionden av konflikt. Att jorden innehåller guld och andra värdefulla resurser gör att det är många som vill åt marken, allt från små lokala företag med en privatägd grävskopa, till multinationella svåridentifierade aktörer. Organisationerna har nyligen mottagit flertalet dödshot och krav på att kampen för jorden ska upphöra och företrädare för liknande organisationer har mördats. Trots dödshoten fortsätter organisationerna att kämpa, de säger själva att de inte har något val, att bruka jorden och utveckla sina lokalsamhällen är deras liv.

Det vi gör är därför att medfölja organisationerna vi samarbetar med till projekt eller möten med byledare ute i regionerna, interna möten, samt till möten med nationella institutioner i kampen för jorden. Detta arbete ger organisationerna ett visst fysiskt skydd och moraliskt stöd och håller förhoppningsvis motståndare till processen på avstånd. Den colombianska konflikten har åtskilliga parallella frågor, behov och aktörer och Kristna Fredsrörelsen har inte kapacitet att arbeta med alla, men utan internationell närvaro är dessa lokala organisationer extremt utsatta och så länge de ber om vårt stöd hoppas jag att vi bidrar till att de på sikt kommer att få rätt och att tusentals människor kommer att få vara jordägare och lantbrukare på sin egen jord, istället för att vara ”desplazados” i Quibdós kåkstäder.

Här kan du med egna ögon få en bild av Quibdó:

Flygbild Quibdó

Hängflyg över Quibdó

Ida Löfström, fredsobsrvatör i Chocó

(Foto: Katarina Sandström)

Lämna en kommentar


*