colombia-blogg
En konversation om fredsprocessen

-Vi kommer inte att få se freden.

Jag sitter i ett kök i Quibdó, Chocó, och en kompis som arbetar inom en lokal människorättsorganisation ger mig sin syn på fredsförhandlingarna i Colombia.

– Alltså du och jag, vår generation, kommer inte att se freden. Förhoppningsvis kan nästa generation leva i fred. Men man måste satsa på en fredskultur i landet. Man måste satsa på ungdomen, ja helst så unga som möjligt, i deras utbildning, i skolan och andra instanser. Vi har exempel på det sedan tidigare, som Mockus. Hon syftar på Bogotás tidigare borgmästare Antanas Mocus som satsade på ”cultura ciudadana” (ungefär medborgaranda) och lyckades förändra Bogotás invånares syn på samhället och på så sätt förbättra  samlevnaden mellan medborgare. Att det skrivs på ett avtal på Kuba tror hon inte kommer förändra så mycket ute på landsbygden. För att det ska bli en verklig förändring tror hon att även myndigheter och de etno-territoriella organisationerna (afrocolombianer och urfolk) måste jobba för en fredskultur.

– Vi som är vuxna idag har levt hela våra liv under kriget. Vi är vana vid våldet. Jag har sett så mycket våld, upplevt så mycket våld men jag är inte våldsam för det. Alla är inte det men många som vuxit upp i den här våldskulturen är det. Häromdagen var jag med några kompisar i parken. Helt plötsligt skjuter en person en annan. Folk springer åt alla håll och en av mina kompisar som är sjuksköterska hjälper tillsammans med några andra den skjutne till närmsta sjukhus. Och så fort den skjutne försvunnit från platsen återgår ordningen till hur det var innan skotten föll och barnen leker igen som om inget hänt. Det är inte normalt. Men så är det här. Och barn ska inte vara vana vid något sånt. Det är därför det är så viktigt att myndigheter och organisationer utbildar folket om att leva i fred.

Så länge man inte vill ta tag i problemen som ligger i grunden till konflikten kommer man inte få till någon fred. De fredsförhandlingar man nu håller på med kommer säkert innebära att de som deltar får ut något bra av det. Min vän pekar på att det även är de ekonomiska strukturerna som måste förändras.

-Vi har så stora ekonomiska klyftor här. På en del ställen på landsbyggden går folk med i gerillan för att de ser det som sin enda möjlighet. Där får de mat och kläder, ett vapen, vilket i den här kulturen kan ses som häftigt, och resa runt och se landet istället för att stanna kvar i sitt samhälle helt utan möljligheter.

Ja frågan är vad som händer efter ett eventuellt fredsavtal med Farc. Den näst största gerillagruppen, ELN, har ännu inte påbörjat officiella fredsförhandlingar. Och vad finns det för garantier för att hela Farc går med på att lägga ner sina vapen? Kommer det som efter avmilitariseringen av paramilitären att leda till att man officiellt upphör att finnas men fortsätter sin verksamhet men nu räknas som ett kriminellt gäng istället? Med allt vad det innebär ur juridisk synpunkt, att inte längre falla under antiterroristlagstiftning utan under civil domstol. Freden kommer ta tid och som min vän säger är det kanske inte förrens nästa generation som kommer att få uppleva freden i Colombia.

Maija Nilsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó 

Lämna en kommentar


*