colombia-blogg
Feministiskt systerskap över gränser

Quibdó-kontoret höll förra veckan en workshop för en av våra medföljda organisationers genuskommission. Syftet var att förklarar vår arbetsmetod (preventiv närvaro) och att dela med oss av verktyg för att analysera säkerhet och risker.

Genuskommissionen består av sju kvinnor (för att genus är enbart en kvinnofråga, eller?), alla från olika områden i Chocó. Dessa kvinnor har levt och upplevt den patriarkala strukturen när den är som mest våldsam och vidrig, och deras feministiska övertygelse kommer här inte att ifrågasättas en sekund. Detta är snarare ett första steg i en rannsakan av min egen feminism och hur jag praktiserar den.

Det är en sak att diskutera feminism med människor som har samma utgångspunkt som en själv, som använder samma terminologi, som identifierar och förklarar samma strukturella förtryck på samma sätt som en själv. Det är en helt annan sak att diskutera det med kvinnor som inte haft möjlighet att utveckla sin analytiska förmåga, som inte behärskar ett akademiskt språk, som inte identifierar den patriarkala strukturens uttryck på alla plan, i alla utrymmen och relationer.

Hur bemöter jag då dessa kvinnors sätt att förklara samhället och sig själva? Till exempel att mäns våld mot kvinnor bottnar i ett köttsligt begär och/eller en sjukdom. Och hur accepterar jag till fullo (utan förbråelser och frustration!) att frågor som jag tycker är absolut kritiska och grundläggande för en feministisk kamp inte ens reflekteras över.

Intressant är att jag den senaste veckan läst Ebba Witt-Brattströms Å alla kära systrar – historien om mitt 70-tal. Den feministiska Grupp 8 som Ebba var verksam inom hela 70-talet fick utstå mycket kritik både av andra feminister och av samhället i stort. En av kritiken var bland annat att de skulle vara en grupp medelklasskvinnor som drev frågor som inte hade nån förankring i den verklighet som majoriteten kvinnor faktiskt levde i.

Min avsikt här är inte att göra upp med om det fanns någon sanning i denna kritik (det gör boken så bra själv). Istället vill jag återgå till min självrannsakan.

Alltså, hur kan jag leva i den kontext jag gör just nu och inte fråga mig om jag står för en borgarfeminism som inte har nån relevans för Chocós kvinnor (eller för många svenska kvinnor för den delen). Och hur använder jag mig av min teoretiska kunskap samtidigt som jag praktiserar ett feministiskt systerskap över kultur, klass- och åldersgränser?

Detta kommer för mig vara den största utmaningen med mitt arbete här, men likväl det absolut nödvändigaste och givande. För i ärlighetens namn har denna fråga lika mycket relevans i Sverige som här i Chocó.

Ana Falk, fredsobservatör i Chocó

Comments (1)

  1. Hej

    Mycket intressant analys, tror att det är viktigt att kunna reflektera över sin egna position/ roll. Det glöms oftast när man sätter på sig sina Genus glasögon och analysera en ” Ny kontext”.

    Saludos

    Hugo OD

Lämna en kommentar


*