colombia-blogg
Första intrycken från Quibdó

För snart två månader sedan flög jag till Bogotá från Sverige och en vecka senare fortsatte jag till Quibdó. Det slog mig att den senare resan, trots att den var betydligt kortare, ändå innebar en större omställning. I Quibdó är det varmt, just sådär varmt som man gärna i Sverige inbillar sig att det skall vara ”i södern”, men som det så sällan är – under det år jag arbetade som fredsobservatör i Mexiko, svettades jag i fem veckor och frös i 45.  I Quibdó regnar det i genomsnitt 10 meter om året – mer än fyra gånger så mycket som i norska Bergen, som annars är ökänt för att vara regnigt. I Quibdó möglar dina tofflor. I Quibdó ser du män och kvinnor i gummistövlar, leriga från topp till tå, parkera sina spadar utanför gulduppköparnas kontor. I Quibdó kan gatorna tömmas på människor på grund av ett rykte.

”Vad skall du köpa med dig till Quibdó?” frågade kollegorna i Bogotá när jag kom dit. Inte vet jag, tänkte jag, vad är det som inte finns? Av alla mina små vanor har jag svårt att se vilka jag kan avvara och vilka jag inte skulle klara mig utan. Rätt vad det är, och utan att tänka på det, har du skapat dig nya. Som att varje dag vrida ur fyra liter vatten ur handduken under takdroppet i hallen och hänga ut den till tork på balkongen. Att kväsa impulsen att slå efter insekter på väggen, för att det i de flesta fall i själva verket är en pytteliten ödla. Att aldrig gå över gatan i en korsning, eftersom du då riskerar att bli överkörd från fyra håll. Eller att ligga och lyssna till åskan en stund varje natt innan du somnar.

Ida Asplund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Quibdó

Lämna en kommentar


*