colombia-blogg
Gruvstrejk i Chocó – nio dagars avskärming från omvärlden
Gruvdemonstranter marscherandes i Quibdó.

Gruvdemonstranter marscherandes i Quibdó. Foto: El Espectador

I veckan som gick rådde det en minst sagt speciell stämning i vår stationeringsstad, Quibdó i departementet Chocó. Det var nämligen gruvstrejk. Det är inte riktigt som när det är strejk i Sverige utan till en början var det lite av en belägringsstämning. Organisationerna bakom strejken utlyste förbud mot att förflytta sig på floder och vägar. President Juan Manuel Santos hade sagt att vägblockader inte skulle tillåtas, men vi förstod att det var väldigt troligt att blockader ändå skulle sättas upp och att mat och andra förbrukningsartiklar kunde ta slut. Det tänkte också andra invånare i stan och dagarna innan strejken bröt ut var mataffärerna fulla av folk som bunkrade upp.

Enkelt förklarat handlar strejken om att staten försöker reglera gruvnäringen utan att ta hänsyn till situationen för människor involverade i den medelstora gruvdriften. Man kallar de medelstora gruvidkarna för illegala och har med ett dekret gett rätten och skyldigheten till polisen att förstöra de maskiner som används för den illegala gruvutvinningen. Ägarna till grävmaskiner och annan utrustning blir ursinniga och de som arbetar inom dessa gruvor upplever sig maktlösa och stigmatiserade. Den medelstora gruvutvinningen är komplex. Å ena sidan tar den inte hänsyn till miljön. Man tar in några grävmaskiner i ett område, tar upp allt guld man kan, i en process i vilken man använder kvicksilver, och sedan drar man vidare till nästa område. Bakom sig lämnar man en förorenad flod och fauna vilket i sin tur påverkar samhällena som många gånger är beroende av flodernas vatten till att bland annat fiska och laga mat. Å andra sidan är arbetstillfällena ute i de mindre samhällena inte många. Gruvdriften erbjuder arbetstillfällen och är för många den enda möjligheten till en inkomstkälla. För att komplicera ytterligare har ursprungs- och afroorganisationer efter flera års kämpande fått kollektiv äganderätt från staten till dessa områden. Samtidigt har man gett multinationella företag tillstånd att utforska fyndigheterna i samma område. Som ni förstår är det upplagt för intressekonflikter.

Strejken började onsdagen den 17 juli. Vi stannade hemma på förmiddagen eftersom vi inte visste hur stämningen skulle vara men efter att ha pratat med våra kontorsgrannar, Lutheranska Världssamfundet, förstod vi att det var lugnt och gick till kontoret. Affärerna var stängda eller halvöppna. Där det var halvöppet lät ägarna några kunder i taget komma in genom de halvöppna dörrarna. Vårt vanliga snabbköp hade klätt in sin stora glasfasad i presenning och lämnat en liten öppning .

Onsdagen fortskred ganska lugnt. Staden var förberedd och det var inte lika mycket folk i rörelse som det brukar vara. Demonstranterna marscherade genom stan och stannade sedan vid stans stora katedral nere vid floden. Under torsdagen hörde vi talas om stenkastning mot banker och affärer men för oss som inte gick så mycket längre än mellan kontoret och huset, som ligger väldigt nära varandra, var det väldigt odramatiskt. På fredagen ockuperades flygplatsen av en grupp demonstranter blandat med upprorsmakare som inte hade med strejken att göra. Under lördagskvällen gick till slut kravallpolis in och körde ut alla och arresterade ett antal. Det blev också oroligare i stan och det blev uppenbart att upprorsmakare utan kopplingar till gruvprotesterna tog tillfället i akt att härja på gatorna. Från våra balkonger såg vi maskerade personer med påkar i händerna och vid ett tillfälle blev vi vittne till en maskerad man som försökte slå folk som passerade förbi på motorcyklar. Vi såg även rök från vägblockader där de brände däck.

Upprorsmakare längs en gata i centrala Quibdó.

Upprorsmakare längs en gata i centrala Quibdó. Foto: Maija Nilsson

Det har varit svårt att hänga med i svängarna här. Man vet inte vad man ska tro. Det har rapporterats väldigt lite i media om vad som hänt här i Quibdó och i resten av Chocó. För den delen också om vad som hände i andra delar av landet som också är i strejk och protesterar p.g.a. av olika anledningar. Det som rapporteras är det negativa som kanske inte riktigt har med strejken att göra, att de ockuperade flygplatsen, att det kastats sten mot en bank, att man har blockerat vägar. Men vad är det strejken går ut på? Varför strejkar man? Vad är det de visar sitt missnöje för? De stora strukturella frågorna om kränkningar av ursprungs-och afrocolombianer rätt till sin mark, marginaliserade gruvarbetare på landsbygden, och multinationella gruvföretags allt större exploateringar, är det ingen nyhetskanal som tagit upp. Så länge inte medierna och resten av det colombianska samhället inte tar hänsyn till dessa mer djupgående problem kommer gruvstrejker som vi upplevde föregående vecka, högst troligen inträffa igen.

Den här gången tog strejken slut i vårt departement för att federationen av gruvarbetare som anordnat strejken kände att kontrollen över situationen gled dem ur händerna med alla de negativa händelser som kablades ut i media. Det man hann komma fram till i förhandlingen med berörda ministerier (inrikes-, gruv- och miljöministerierna) var att polisen ska sluta att förstöra gruvmaskiner, ett kontor för gruvdepartementet ska öppnas i Quibdó och man ska fortsätta att förhandla. En viktig sak som kom fram under förhandlingarna var att man från regeringshåll underströk att rätten till marken har de organisationer som innehar titel och att man därför inte kan förhandla om gruvdrift på dessa territorier med gruvägarna. Samtidigt innebär det att ansvaret att hantera den svåra situationen läggs över på organisationerna. Man befarar att organisationerna kommer att uppleva mer påtryckningar från gruvägare. Men samtidigt får man se det som en möjlighet. Nu är det dags för organisationerna att enas och jobba tillsammans för att skydda sin mark.

Maija Nilsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

 

Lämna en kommentar


*