colombia-blogg
Hundarna i Bogotá

På sistone har jag börjat tvivla på icke-våldsprinciper i praktiken. Missförstå mig inte. Som god fredsobservatör är jag mot våldsanvändning och för fredliga lösningar på konflikter. Men tro mig, det är skillnad på teori och praktik. Det är också skillnad mellan människor och hundar. Det fick jag lära mig en söndagskväll i en mörk gränd i Bogotá.

Jag var på väg att hälsa på en bekant och promenerade genom kvarteret La Soledad mot närmaste busstation. När jag hade gått en stund, såg jag silhuetterna av tre män i mörkret, en sådär 100 meter längre fram. Efter några år i Latinamerika har jag lärt mig att undvika skumma människor på gatan efter mörkrets inbrott. Det sägs att erfarenheten är en bra lärare. Jag vill tillägga att dåliga erfarenheter är desto bättre.

Alltså, van att undvika faror vek jag av på en sidogata istället för att gå rakt mot det presumtiva överfallshotet. Men den här gången visade det sig vara ett fatalt felsteg. Kanske mitt sista …

Jag hinner inte gå många meter in på gränden förrän jag börjar höra kraftiga hundskall. Ur mörkret på andra sidan gatan uppenbarar sig en ilsken hund. Den åtföljs av en till, och en till och sedan ytterligare två.

De fem gathundar springer skällande mot mig. Jag inser att jag har gått över en osynlig gräns för hundarnas revir, så jag börjar backa i hopp om att de skall inse sitt misstag och lämna mig ifred. ”En icke-våldshandling som bara inte kan slå fel”, tänker jag. Fel – de fortsätter att springa emot mig.

Dags att ta till ett trick mellan våld och ickevåld. Från Guatemalas landsbygd har jag lärt mig att deträcker med att böja sig ned på marken och låtsas lyfta upp en sten, för att en hund skall springa iväg i skräck. Jag prövar det, ty att fejka våld är inte det samma som att använda våld. Men gathundarna i Bogotá visar sig smartare än sina landsbygdskusiner i Guatemala. De synar min bluff genom att fortsätta avancera.

Vid det här laget lämnar jag alla ickevåldsprinciper bakom mig. När den första besten kommer inom räckhåll svingar jag min tomma tygväska mot dess huvud. Jag tänker att hundarna kommer att inse att jag inte är att leka med. Men effekten blir motsatt. Hundarna ilsknar till än mer.

Ungefär då kommer dödsångesten som ett brev på posten. ”De kommer att bita mig i stycken”, tänker jag. ”Och de har säkert rabies! Jag kommer att dö en neslig död, tuggandes fradga fastspänd på en brits på ett fallfärdigt sjukhus i Soacha med underbetald personal.”

– ¡Socorro!

Mitt hjälprop ekar lika tomt i gränden som vore jag ensam ute i världsrymden. Och vad hade jag förväntat mig? Att en polishelikopter skulle dyka fram lika plötsligt som mina angripare?

Hundarna omringar mig och börjar hugga mot mina ben. ”Bättre fly än illa fäkta”, tänker jag och lägger benen på ryggen. En nackdel när man försöker springa ifrån hundar, är att de är snabbare. Och mycket riktigt, jag hinner inte pinna många meter förrän jag känner den ene hundens käkar snudda vid min högra häl.

Jag fortsätter att rusa med hundarna hack i häl.

Men plötsligt är det som om försynen har förbarmande med mig. En efter en ger hundarna upp jakten. Tillslut vänder den sista hunden om.

Vid det laget har jag kommit fram till de skumma männen i mörkret.

– Arga hundar, kommenterar jag skamset.

– Haha, skrockar männen. Vilken lustig syn. En gringo springande med ett gäng hundar i efter sig.

Männen förklarar att hundarna vaktar en sovande hemlös. Att många hemlösa förser sig med ett gäng hundar som skydd. Och att det värsta man kan göra är springa, då tänds deras jaktinstinkt.

Männen visar sig vara trevliga. Att det var för att undvika dem som jag blev anfallen av hundarna känns dumt. Vad drar jag för slutsats av denna erfarenhet? Att inte hänga upp sig vid gamla lärdomar? Att vare sig våld eller ickevåld fungerar på hundar? Jag vet inte. Men när jag kommer hem till huvudkontoret i Sverige ska jag att rekommendera dem att lägga in ett utbildningspass om aggressiva hundar i utresekursen.

Lari Honkanen, fredsobservatör i Bogotá

(Bilden lånad från flickr)

Comments (5)

  1. Fy vad hemskt det kändes när jag läste din berättelse. Hundarna var en av de värsta sakerna som hände mig i Guatemala. Fyra stycken omringade mig en gång men som tur var hade jag en vandringsstav att svinga runt och hålla de på avstånd. Skönt att du klarade dig. Fint skrivet!
    Hälsar Lena

  2. Hahaha!!! Du är så himla bra på att beskriva äventyr 😀
    Tydligen ska man skrika “chito” (typ, “tyst”) och stampa för att lugna hundar, förslag till säkerhetshandbok elller liknande..

    Guau!

  3. Åh Lari, så orolig jag blir av att höra att du igen varit nära döden! Men när jag läste så skrattade jag mest. Så himla bra skrivet, humorn fungerar väldigt bra!

  4. Sitter i Turkiet och skrattar hogt sa folk runt om mig pa hotellet tittar up! Underhallande lasning, skrammande och humoristiskt. Vill hora fler berattelser!!

Lämna en kommentar


*