colombia-blogg
”Jag tror inte på vapen, jag tror på dialog”*

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om den colombianska statens ansvar för att skydda hotade människorättsförsvarare (du kan läsa texten här), som uppföljning har jag pratat med några av våra medfölja kring deras skyddsåtgärder och detta var det de tyckte:

Nancy Fiallo har upplevt att en mobil med samtalstid kan hjälpa en, att det är en mobil som skyddsåtgärd, och betyder att responsen vid en nödsituation blir mycket snabbare än om man hade en vanlig telefon. Att få hjälp från staten med transport är också en fördel, många gånger handlar det om ekonomiska utlägg, eller som Gloria Gómez från ASFADDES (Associationen för familjer med anhållna och tvångsförsvunna), att färdas i skottsäker bil.

Både Gloria Gómez och vår medföljda Mauricio Castilla Castro från organisationen Söner och döttrar för minnet och emot straffrihet (som inte blivit tilldelad en skottsäker bil), anser dock att den typen av transport även kan påverka arbetet negativt, eftersom man alltid är omgiven av livvakter och inte lika tillgänglig. Har man som de, ett jobb som innebär mycket kontakt med personer, kan en skyddsåtgärd som skottsäker bil göra dem mindre nåbara på grund av att man är omringad av vakterna och att man förs in i en bil direkt när en aktivitet är slut. ”Det är inte bra, men det är vad som finns att tillgå” säger Gloria. Stalin Ballesteros, också från år medföljda organisation Söner och Döttrar, menar att driva processer för skyddsåtgärder, även om de tilldelade skyddsåtgärderna inte alltid passar alla, är ett verktyg för att kräva statens skyldighet att skydda hotade människorättsförsvarare.

Att ha en mobil och tillgång till transport, menar Nancy Fiallo är mer reaktiva åtgärder, de hjälper dig i nöden. Vår medföljda organisation Cocomopoca och deras styrelsemedlemmar, hotade för sitt arbete för skydd av sitt territorium, har alla fått mobiltelefoner, men i deras fall tyvärr med abonnemang som inte har täckning där de bor, arbetar och rör sig, eftersom vissa abonnemang inte har täckning i hela landet. De har också fått skottsäkra västar som skydd i territoriet där de rör sig, men eftersom resorna ofta sker på floden anses de blytunga västarna utsätta dem för mer fara än nytta och därmed står de i lådor på kontoret och samlar damm.

Jag har varit med på ett antal möten med den statliga institutionen som ansvarar för att tilldela hotade människorättsförsvarare skyddsåtgärder, och har även sett positiva tendenser. Tjänstemän som förklarat att de börjat implementera skyddsåtgärder där institutionen tar hänsyn till personens levnadssituation, och bland annat gett ut hästar och machetes för att de setts som mer lämpade åtgärder för personer ute på landsbygden.

För att bli tilldelad statliga skyddsåtgärder görs studier som periodiskt utvärderas. Det är en slitsam process enligt Nancy Fiallo eftersom personer som ger sig in i processen måste berätta allt om sitt liv, deras närstående och arbetskollegor intervjuas, allt ska undersökas. Var hamnar denna information? Hur många har tillgång till den? är några frågor Nancy ställer sig. ”Jag vet många som inte accepterar detta” säger hon. Detta är en oro som för gemene man kanske kan ses som udda, men i ett land och med en stat som varit en av förbrytarna mot de mänskliga rättigheterna skapar det motstånd att för en statsapparat som varit förbrytare, att ge dem full insyn i ens arbets- och privatliv menar Nancy. (Se även Human Rights Watch rapport 2013 för Colombia, för en inblick i statens och militärens ansvar kring konfliktens offer). Vidare är de som intervjuar inte alltid införstådda med vad livet som hotad människorättsförsvarare innebär, samt att det finns livvakter som inte riktigt vet vem de ska skydda. Det saknas ofta en medvetenhet kring temat varför man är hotad i det yrke man utför kan Gloria och Nancy bevittna. Ett konkret exempel är när en människorättsförsvarare blir rånad och polisen säger att värdet på det som stals är under den summa som är värt att utreda, då polisen istället borde fokusera på vad det är som stulits, nämligen information. Information ämnat att komma närmare sanning och rättvisa i brott mot mänskliga rättigheter. Detta är något som hände en samarbetsorganisation till oss i Bogotá för ett tag sedan och är något som också Nancy själv bevittnat.

Många av våra medföljda vill hellre se framgångar i utredningarna och att man synliggör det oroväckande; att rätten till sanning, rättvisa och att utföra ett jobb är under hot.

”…om presidenten med sitt kabinett skulle gå ut och säga, jag stödjer arbetet människorättsförsvarare utför, respektera deras liv! så skulle man undgå många livvakter” –Nancy Fiallo.

Corinne Johnson, fredsobservatör och ansvarig för politisk medföljning för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

* Citat från Nancy Fiallo

Comments (1)

  1. Pingback: Dags att säga hejdå! | Internationell observatör

Lämna en kommentar


*