colombia-blogg
Marschen jag alltid kommer att minnas

Det skulle bli en helt vanlig arbetsdag. Vi skulle observera en marsch i de centrala delarna av stan, något som är ett vanligt inslag i en fredsobservatörs vardag i Bogotá. Jag kunde knappast veta, när jag steg upp den där kyliga oktobermorgonen, att jag skulle vara med om en av de mest minnesvärda stunderna under min tid hittills i Colombia.

Mujeres por la Paz (Kvinnor för fred) skulle äntligen ha sin marsch för att lansera sin politiska plattform, visa att de stödjer fredsprocessen och protestera mot avsaknaden av kvinnor i de colombianska fredsförhandlingarna. Vi fredsobservatörer hade varit med sedan rörelsen föddes några månader tidigare och följt när kvinnoorganisationerna bland annat antog sitt namn Mujeres por la Paz, sin logga och konkretiserade planerna för en marsch där kvinnor från hela landet skulle delta.

T-shirts hade tryckts upp och alla kvinnor bar på plakat med texten ”Vi vill ha slut på kriget och skapa fred”. Det var bestämt att marschen skulle göra fyra stopp där kulturella inslag så som dansuppvisning, teaterscener och musikstycken skulle framföras.

När jag står och observerar marschdeltagarna som visar upp en av sina danser, ställer sig en man bredvid mig och säger försiktigt: ”En liten observation. Att stanna trafiken i en av Bogotas mest trafikerade korsningar kan lätt upplevas som irriterande. Ert budskap kommer inte nå fram”.

Innan jag hinner välja mina ord, säger en kvinna i elegant affärsdräkt bredvid mig som också står och tittar på marschen: ”Det är precis så vi ska göra. Som vi måste göra. Vi får inget utrymme automatiskt och just därför måste vi ta för oss och skapa det utrymmet.” Mannen som inlett diskussionen ger svar på tal och en intensiv ordväxling utbyts emellan dem. Till sist avlägsnar sig mannen.

Kvinnan står kvar bredvid mig, tittar rakt fram med tom blick och säger: ”Det är precis på grund av personer som honom som initiativ som dessa behövs. Hade jag vetat om den här marschen tidigare skulle jag själv ha deltagit. Jag är själv offer i konflikten”. De tårfyllda ögonen blir överfyllda och tårarna börjar falla nedför hennes kinder.

Jag hade inte riktigt förväntat mig en sådan känslosam reaktion och försöker lite nervöst att muntra upp henne och säga att än är det inte är försent. Hon kan fortfarande delta i marschen, som bara nått halvvägs. Jag springer snabbt iväg till en av koordinatörerna och frågar om de har en T-shirt över. Hon ger mig en som jag sedan ger till kvinnan som stått vid min sida.

”Jag är egentligen bara på lunchrast” säger hon samtidigt som hon tar av sig sin kavaj, ger den till mig för att hålla i, och tar på sig T-shirten. Hon ger sig snabbt in i folkhavet av kvinnor som fortsatt att marschera längt gatan. Hon ser tagen ut av situationen och tårarna rinner fortfarande längst hennes kinder när hon går bredvid de andra. En stund senare skymtar jag henne i vimlet igen. Hennes rörda ansikte är som utbytt, hon utstrålar styrka och stämmer nu in i de övriga kvinnornas rop om fred och rättigheter.

Kvinnorna har nått marschens slutdestination och precis innan deltagarna skiljs åt, får jag ögonkontakt med henne i vimlet. Hon tittar rakt på mig, sätter sin hand mot bröstet och mimar ”tack” med läpparna. Sedan vänder hon på de höga klackarna och tar fart mot den trafikerade gatan där vi först träffades.

Jag står orörlig kvar på gatan och försöker samla mig. Denna kvinna gick från att vara åskådare till deltagare i marschen. Jag vet inte ens vad hon heter och ändå har hon fått mig att se saker från ett nytt perspektiv.

Jag inser att Mujeres por la Paz inte handlar om de kvinnoorganisationer som utgör rörelsen. Det handlar om kvinnorna runt omkring oss; i hemmen, på jobben, i städerna, i regionerna. Kvinnorna som är på lunchrast. Som väljer att inte stå bredvid och titta på, utan att delta. Som går från att vara offer, till aktörer. Som förändrar världen lite grann – ett marschsteg efter ett annat.

Zofie Bengtsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Läs mer om Mujeres por la Paz här:

http://sweforcolombia.wordpress.com/2012/09/28/kvinnor-for-fred/

Comments (2)

  1. Pingback: Ibland blir man berörd till tårar… | Internationell observatör

  2. Pingback: Martin Luther Kings anda i dagens Colombia | Fredsobservatörerna i Colombia

Lämna en kommentar


*