colombia-blogg
Ny på jobbet

Nu är jag inne på min tredje vecka som fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, och snart är jag på väg på min första medföljning! De senaste veckorna har varit fyllda med föreläsningar, datatrubbel, möten och underlagsskrivande. Och även om jag vet att det är så vardagen ser ut på kontoret, längtar jag efter guldkornen i form av medföljningar – att få komma ut på fältet, lära känna våra medföljda organisationer bättre, träffa människor och få en större insikt i konfliktens Colombia. Och imorgon bär det alltså av för första gången, jag och en kollega ska åka till Buenaventura vid Colombias Stillahavskust med en av våra medföljda organisationer.

Buenaventura, det ”goda äventyret”, har Colombias största och viktigaste hamn. Samtidigt är det ett fattigt och eftersatt område och den humanitära situationen för människorna som bor där är oerhört svår; 81 procent av befolkningen lever i fattigdom och 44 procent lever i extrem fattigdom. Egentligen är Buenaventura ett område rikt på naturresurser (bl.a. guld, olja), som så många andra delar av Colombia, men detta kommer inte lokalbefolkningen till del. Istället hamnar människor i kläm mellan de som har starka intressen i området; nationella så väl som internationella aktörer, den offentliga sektorn liksom privata företag, och legala (militär, polis) och illegala (gerilla, paramilitärer, narkotikasmugglare) väpnade grupper. Tvångsförflyttningar, tvångsförsvinnanden, hot och mord fortsätter systematiskt.

Jag läste i en av dagstidningarna i veckan att FN:s flyktingorgan (UNHCR) rapporterat att ytterligare över 800 personer i Buenaventura kommun har tvångsförflyttats från sina hem bara i mars månad. Sedan år 2000 har nära 70.000 personer registrerats som tvångsförflyttande i Buenaventura kommun. Det är svårt att relatera till. Det är svårt att förstå. Hur det är att tvingas fly från sitt hem, att förlora sina rötter, att bli flykting i sitt eget land, att ens nära och kära ”försvinner” eller blir mördade. Jag kan inte föreställa mig.

Men så var jag på teater i helgen. Kilele på Teatro Varasanta. Det var föreställning 114 av 119, var och en till minne av de 119 dödsoffren i tragedin i Bojayá (Chocó) år 2002. Kyrkan där lokalbefolkningen tagit sin tillflykt bombades av Farc-gerillan under en strid med paramilitärer, och därefter tvingades resterade bybor att fly, tvångsförflyttade på grund av våldet och rädslan. Jag har aldrig sett en starkare föreställning. Jag har aldrig blivit så berörd. Det var våldsamt, visuellt, genomträngande, intensivt! Och för första gången tror jag att jag kände, åtminstone en liten liten del av, all den smärta och de tårar som konfliktens offer bär på. Och samtidigt deras mod och viljan att inte glömma, att hedra dödsoffren och att nå rättvisa.

Jag är glad att jag är här i Colombia. Jag är glad att min och mina kollegors närvaro ändå kan hjälpa våra medföljda organisationer att känna sig tryggare och starkare i sitt arbete för mänskliga rättigheter och rättvisa, och mot den straffrihet som råder.

Maria Erlingsson, fredsobservatör i Bogotá

Lämna en kommentar


*