colombia-blogg
På resa till historisk plats på Atratofloden

Från någons mobil spelas det lokala latin grammy-belönade bandet Chocquibtown. En man bredvid mig sitter och äter en mango med en machete. Massa paraplyer är i luften för att dämpa solens gassande mot skinnet. Jag och min kollega Anders sitter på Cocomacias största båt på väg mot Bojayá. Plötsligt stannar ena båtmotorn och sedan den andra. Något är fel, konstateras, men människorna i båten verkar inte ta notis fastän vi i stort sett står still mitt på Atratofloden. En båtmotor hörs på avstånd, den kommer närmare. Till slut är den framme vid oss. ”Mario!”, utbrister folk, ”ta oss med dig!”. Marios båt står bredvid vår och han lastar över ett par paket och påsar innan han skrattande kör vidare medan vår båt ligger kvar. Till slut får de igång båda motorerna och vi avancerar i circa 20 minuter innan vi stannar igen…

paraply

Till slut kommer vi fram till vårt mål, gamla Bellavista i Bojayá. Vi installerar oss i de augustinska nunnornas hus i gamla Bellavista, en dryg kilometer från nya Bellavista. Det var här massakern i ägde rum 2002, då Farc-gerillan kastade en hemmagjord bomb mot paramilitären, en bomb som landade på kyrkan där civilbefolkningen hade tagit skydd. 79 personer dog och över 80 personer skadades.

På kyrkan i Bellavista sitter ett minnesmärke för att hedra massakerns offer

Efter massakern flyttades samhället och idag finns bara ett hus bevarat, det som tillhör de augustinska nunnorna. Det är ett rymligt hus med plats för många gäster. Det är där vi nu inkvarterar oss då vi är på plats med vår medföljda organisation Cocomacia som samlat ledare från hela sitt territorie för att under ett par dagar diskutera interna ärenden. Man använder den gamla skolan som samlingslokal och där pratar man om allt från stadgar och ekonomi till hur det går med fredsförhandlingarna på Kuba.

möte

Jag går ut från den gamla skollokalen och går mot kyrkan. Det är lugnt och stilla eftersom alla är på mötet. Solen står högt på himlen och det är alldeles tyst. Jag kommer fram till kyrkan och genom ett stort hål nedtill i dörren springer plötsligt en hund ut och sen en annan. Det är Nero och Chapola, Melkins hundar.

hundar

Melkin och hans familj är de enda som bor kvar i Bellavista. De bor i nunnornas hus och sköter om det så att djungeln inte tar över det, som den gjort med alla andra byggnader. De många bostadshusen som tidigare stått här ser man inte ett spår av. Djungeln har återtagit platsen och de enda byggnaderna man ser, förutom nunnornas, är de som gjutits i cement: skolan och skolmatsalen, kyrkan, prästgården, vårdcentralen och kommunhuset.

överväxt

Platsen inger ett väldigt lugn och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig vad som hände här den där dagen i maj 2002. Leyner Palacios, ledare från Cocomacia och representant för konfliktens offer i området Medio Atrato vid fredsförhandlingarna på Kuba förklarar att skulden för det inträffade är delad mellan Farc, paramilitären och staten. Farcs för att de kastade bomben, paramilitärens för att de använde befolkningen som en mänsklig sköld och statens för att de agerade i maskopi med paramilitären och aldrig svarade på människorättsombudsmannens varningarna om vad som höll på att hända.

Den 18 december 2014 bad Farc oficiellt om ursäkt för masakern i ett möte i Havanna, Kuba, med representanter för de drabbade av masakern. På plats fanns bland annat ledare från Kristna Fredsrörelsens medföljda organisation Cocomacia, Rosmira Salas och Leyner Palacios. ”Det är bra att dom lyssnar på vad vi har att säga men det här är bara början. Sen får vi se hur det går ute i territoriet”, säger Rosmira Salas.

kyrka

Text: Maija Nilsson, fredsobservatör för kristna Fredsrörelsen i Chocó
Foto: Maija Nilsson och Anders Nordenskjöld

Lämna en kommentar


*