colombia-blogg
Risknivå: ordinär

Du som följt vår blogg ett tag har säkert lagt märke till att människorättsförsvarare i Colombia lever ett riskfyllt liv; hot, förföljelser, mord, smutskastning, stöld av information är ett axplock av de olika metoder som används av personer som vill tysta ner jobbet de gör i försvar av de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som människorättsförsvararna utför ett legitimt jobb finns det alltså krafter som bryter mot deras rätt att jobba men det går längre än så, de bryter bland annat mot deras rätt till liv och rätten att ha en åsikt som skiljer sig .

Vad är då den colombianska statens svar på situationen? För det är alltid staten som är ytterst ansvarig för sina medborgares säkerhet och välbefinnande, oavsett intern konflikt eller inte. Svaret är att skapa en myndighet som på svenska heter ungefär den Nationella Enheten för Säkerhet (Unidad Nacional de Protección). Deras uppgift är att utföra riskanalyser på personer som blivit hotade, bedöma helhetssituationen och därefter eventuellt ge lämpliga skyddsåtgärder.

De vanligaste skyddsåtgärderna jag stött på i jobbet är en mobil med 150 minuter att ringa för per månad, respengar för säker transport, en skottsäker bil, en skottsäker väst och beväpnade livvakter. Men innan vi kommer så långt att det har bestämts vilken skyddsåtgärd du ska tilldelas, finns en skala på upp till 100 poäng som bedömer din risknivå. Får du under 50 poäng då är din risknivå ordinär och inga skyddsåtgärder kommer att sättas in för att säkra ditt liv och din hälsa. Vänta nu, risknivå ordinär, är det någon annan som reagerar på detta? Ordinär?! Som om det vore normalt att leva hotad, som att du förväntas leva under hot på grund av det jobb du utför.

Det finns en hel del yrkesgrupper som kan råka ut för hot; statliga tjänstemän som tar beslut som inte gynnar enskilda individer, poliser, socialtjänstemän, migrationshandläggare, politiker, men den gemensamma nämnaren är oftast att det är en person eller en grupp människor som är missnöjda med något beslut/agerande och då tar till extrema åtgärder och hotar dessa yrkesgrupper eller agerar ut mot dem. Det jag skriver om här handlar dock om att personer som jobbar i försvar av de mänskliga rättigheterna, något ingen borde ha något emot egentligen, lever under ett konstant hot och att detta av en statlig myndighet klassas som något vanligt, ordinärt och därmed inget att bry sig om. Är inte det absurt och bakvänt?

Får du däremot över 50 poäng i analysen finns det lite olika trappor av risknivåer, och beroende på hur högt du hamnar får du olika skyddsåtgärder. Åtgärderna har ofta med vapen att göra; skottsäker bil, skottsäker väst, skottsäkra rutor till kontoret du jobbar på, en beväpnad livvakt. Mer vapen i ett land i konflikt och problemlösning med vapen och våld – men vad kan man förvänta sig av ett land som spenderat mer än 50 år i konflikt? Säkerhetsindustrin är enorm och den största källan till arbete. En konsekvens av detta blir också att människor vänjer sig vid att leva med livvakter och skottsäkra bilar, eller rättare sagt kanske man inte vänjer sig men det blir en till ”normalitet” i det colombianska samhället. Är inte detta absurt och bakvänt?

Många, och många med versaler och flera utropstecken, är de människorättsförsvarare som önskar att skyddsåtgärderna skulle bestå av att undersökningarna gick framåt inom rättsväsendet och att förövarna ställdes till svars för hot, mord, försvinnanden och stöld av information. Det andra önskemålet vore att staten gav politiska skyddsåtgärder, uttalanden som visar på att staten stödjer det arbete som görs, att de skulle fördöma när människorättsförsvarare hotas och mördas.

Många av våra medföljda har någon form av process på gång med denna statliga enhet. Vissa har klassificerats för större åtgärder, andra mindre och flera har blivit klassade som ”risknivå: ordinär”. Dessa riskanalyser som gjorts är många gånger inte giltiga så länge eftersom livet inte är statiskt, det vill säga hot kan komma när ärendet ligger på bordet hos myndigheten.

Många av våra medföljda vill helst inte ha med enheten att göra, för det finns lite tillit till att staten ska beskydda eftersom staten anklagas att vara skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna i många av de fall som de driver. Däremot, är du hotad så är det hos den Nationella Enheten för Säkerhet du förr eller senare hamnar, alla hänvisar dig vidare och detta är den hjälp du kan få.

Jag har suttit i flera möten med den Nationella Enheten för Säkerhet och de medger själva att deras jobb inte handlar om att komma till roten av problematiken, inte lösa något utan att deras jobb är att implementera åtgärder. Och detta är också den colombianska statens svar på den utsatta situation som människorättsförsvarare lever i.

Corinne Johnson, fredsobservatör och ansvarig för politisk medföljning för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

Comments (2)

  1. Pingback: Möten här möten där | Internationell observatör

  2. Pingback: ”Jag tror inte på vapen, jag tror på dialog”* | FREDSOBSERVATÖRERNA I COLOMBIA

Lämna en kommentar


*