colombia-blogg
Till livets försvar: etnisk-territoriell organisation får pris av Diakonia

Den etnisk-territoriella organisationen Cocomacia, medföljd av Kristna Fredsrörelsen sedan 2008, har av den svenska organisationen Diakonia tilldelats det pris som årligen går till försvarare av de mänskliga rättigheterna i Colombia.

Cocomacia förenar över 120 afro-colombianska samhällen i regionen Chocó i nordvästra Colombia. Organisationen valdes ut för sitt långvariga arbete till försvar för de mänskliga rättigheterna, av en jury vars internationella och colombianska medlemmar alla är framstående inom området mänskliga rättigheter.

”Vi har från första början försvarat marken, naturresurserna och miljön, i själva verket har vi försvarat livet”, säger Cocomacias ordförande Rosmira Salas Lenis. ”Cocomacia finns för att försvara livet och därmed de mänskliga rättigheterna.”

Sedan mer än trettio år tillbaka arbetar Cocomacia för territoriellt, socialt och kulturellt självbestämmande för den afro-colombianska minoritet som den representerar i regionen. Organisationens arbete har lett till att man 1997 fick kollektiv rätt till det territorium, motsvarande Älvdalens kommun i storlek, där organisationens medlemmar bor och mestadels lever av jordbruk och fiske. Cocomacia erkändes då också som högsta auktoritet i sitt territorium, vilket innebär att organisationen måste tillfrågas innan företag och myndigheter får starta projekt i området som är rikt på naturresurser. Om priset säger Cocomacias styrelse:

”Det här motiverar oss i vår önskan att fortsätta arbeta för att styra vårt territorium, till livets och de mänskliga rättigheternas försvar.”

 SweFOR aprecia el reconocimiento internacional y nacional por el trabajo legítimo de COCOMACIA.

Representanter för Cocomacias samhällen träffades i maj för det årliga stormöte där man utbyter information och tar beslut som rör hela territoriet.

Text och bild: Erika Hellberg, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

Falta de implementación del primer fallo de restitución de tierras a pueblos étnicos

El día 23 de septiembre de 2014 fue un día histórico a nivel mundial por la emisión del primer fallo que ordena la restitución de derechos territoriales a pueblos étnicos. En la ceremonia de entrega del fallo el entonces presidente de la Asociación Orewa y líder del resguardo Tahamí, Otoniel Queragama, dijo que la restitución de tierras va más allá de la entrega del predio. “Solo nos alegraremos en el momento en que en el resguardo haya un goce efectivo de los derechos restituidos.” Ya ha pasado un año y las autoridades competentes han constatado que falta la implementación de muchas de las órdenes emitidas.

Con la Sentencia 007 emitida por el Tribunal Superior de Antioquia, más de 50.000 hectáreas fueron restituidas al resguardo Tahamí del Andágueda, Chocó, y a sus más de 7.000 habitantes de la etnia Embera Katío. La sentencia no tiene precedentes ni en el país ni en el mundo. Por esta razón el fallo ha despertado un interés en países lejanos como Finlandia y Suecia donde habitan los sami, un pueblo indígena de Europa que está en un proceso de justicia transicional.

Otoniel Queragama, líder de AsOrewa, con dos observadoras internacionales de SweFOR.

Otoniel Queragama, líder de AsOrewa, con dos observadoras internacionales de SweFOR.

Ya en la ceremonia de la entrega del fallo al pueblo y a las autoridades indígenas de la Asociación Orewa, a la que está asociado el resguardo Tahamí, se pudo percibir la significancia de esta sentencia. La embajadora de Suecia, Marie Andersson de Frutos, el gobernador encargado del departamento del Chocó, Eccehomo Moreno Cuesta, el Defensor regional del pueblo del departamento del  Chocó, Luis Enrique Abadía y el director nacional de la Unidad de Restitución de Tierras, Ricardo Sabogal estaban presentes y resaltaron la importancia del fallo ante el pueblo indígena y se comprometieron con el cumplimiento y seguimiento de este. SweFOR estuvo presente acompañando a AsOrewa. Sabogal terminó diciendo que si no se cumple el primer fallo “¿cómo cumplimos los que vienen?”

En julio de este año los magistrados responsables de la sentencia realizaron una audiencia posterior al fallo para que las instituciones responsables del cumplimiento de las órdenes emitidas presentaran los resultados alcanzados por ellas. Los jueces no aceptaron las explicaciones de las instituciones que adujeron falta de recursos, coordinación y/o problemas para coordinar con las autoridades indígenas para no cumplir con lo debido. Los magistrados dieron nuevos plazos a las instituciones recordándoles que el no cumplimiento de las órdenes podría resultar en judicialización por fraude judicial. Una funcionaria del Estado, directora de la Unidad de Restitución de Tierras del Chocó, Adith Bonilla Martínez resaltó la responsabilidad de los entes estatales y opinó que

el reto más grande es la voluntad. La política pública es clave para que la reparación fluya y las herramientas ya están en la ley.

SweFOR observó la audiencia de seguimiento del fallo de restitución de tierras para el resguardo Tahamí.

SweFOR observa la audiencia de seguimiento del fallo de restitución de tierras para el resguardo Tahamí.

El fallo establece entre otros dictámenes,  que el Ministerio de Defensa es responsable de garantizar la protección del territorio y a sus integrantes y aplicar las directivas permanentes de derechos humanos 016/06 para la fuerza pública, en diálogo con los integrantes del resguardo. En la audiencia se constató que falta la implementación de estas acciones.

 

COCOMACIA gana premio por su defensa de derechos humanos en el Chocó

La organización étnico-territorial COCOMACIA,  acompañada por SweFOR desde el año 2008, ha ganado el Premio Nacional a la Defensa de los Derechos Humanos en Colombia 2015 en la categoría “Toda una Vida”. El premio es entregado por Diakonia, organización no-gubernamental sueca apoyada por el gobierno sueco  en su promoción de derechos humanos en Colombia.

COCOMACIA – El Consejo Comunitario Mayor de la Asociación Campesina Integral del Atrato – une 124 comunidades afro-colombianas compuestas por 7.000 familias en  la zona del Medio Atrato en el departamento de Chocó. La organización fue seleccionada por un jurado nacional e internacional, personas destacadas de los derechos humanos, por su larga trayectoria de trabajo.

Desde hace más de treinta años COCOMACIA trabaja por la autodeterminación territorial, social y cultural para la población afro en la zona. Fruto de este trabajo, en 1997 le fue otorgado el  título colectivo que reconoce su derecho jurídico a un  territorio de casi 700.000 hectáreas donde se encuentran las comunidades unidas, así como a su posición de autoridad máxima en dicho territorio.

La junta directiva de COCOMACIA expresa que

este premio es una motivación /…/ y nuestro anhelo es continuar trabajando en defensa de la vida, la gobernabilidad en el territorio y los derechos humanos.

 SweFOR aprecia el reconocimiento internacional y nacional por el trabajo legítimo de COCOMACIA.

SweFOR aprecia el reconocimiento internacional y nacional por el trabajo legítimo de COCOMACIA.

Chocós rikedomar kommer inte befolkningen till godo

Vid staden Lloró förenas Atrato- med Andáguedafloden, en synlig förening mellan ett ljusbrunt skummande vatten och ett något mer genomskinligt och mörkare. Människorna som bor utmed floderna är beroende av vattnet för att försörja och transportera sig, och för hushållsarbetet. Ändå är Andagueda en av de värst förerenade floderna i regionen Chocó.

Av Cocomopocas territorium är sjuttiofem procent licensierat till multinationella företag för gruvdrift.

Vi är ute med den etnoterritoriella organisationen Cocomopoca på deras resa genom sitt område. I olika delegationer med represantanter från organisationen, statliga institutioner, och andra nationella eller internationella organisationer ska vi besöka i stort sett alla samhällen i territoriet. Syftet är att samla in och sammanställa information om situationen och använda den i påverkansarbetet med auktoriteter.
När vi kommer från Quibdó till Lloró efter någon timmes båtresa tar vår delegation vänster upp på Atratofloden för att senare svänga in på floden Tumutumbudo. Utmed floden ser vi bara gruvdrift i liten skala, där folket arbetar för att utvinna Chocós rikedom – guldet – eller andra mineraler, och vattnet i Tumbutumbudo är fortfarande i stort sett kristallklart.

Everlides Cossío Rentería  är en av ledarna i Cocomopoca, en etnoterritoriell organisation som ställer sig kritiska till gruvdriften på deras territorium.

Mina kollegor tar istället höger vid Lloró upp på floden Andagueda. Där är bilden en annan och vattnet inger inte samma lockelse för att ta ett dopp trots den tryckande värmen. Längs Andaguedan bedrivs gruvdrift med större maskiner och de föroreningar som orsakats av dessa har starka konsekvenser på samhället och hälsan hos dess invånare. Chocó är otroligt rikt på naturresurser, vilket drar många, både nationella och internationella, investerare till sig, men trots floden Andaguedas rikedom på guld gynnar den inte samhällena. På både Andagueda och Tumutumbudo var budskapet från invånarna tydligt;

bristen på sjukvård och utbildning är allvarlig och staten måste ta sitt anvar i frågan.

I flera samhällen saknas skolor och ett samhälle har de senaste tio åren fått improvisera med att bedriva skola i kapellet. I Boca de Tumutumbudo berättar invånarna att brädor från taket ramlar ned med jämna mellanrum, att det regnar in, och att det dessutom finns ormar i skolan som ibland kryper fram bakom svartatavlan. Svaret från myndigheterna förblir tystnad.

11770530_10153321378366141_1112003192_o

I samhället Gervacio på floden Tumutumbudo läcker det in vatten genom skolans tak och byggnaden har därför allvarliga fuktskador.

Som vi berättat i tidigare inlägg har samhället Piedra Honda på floden Andagueda både historiskt och nyligen drabbats hårt av konlikten, senast i ett bombanfall av militären mot gerillan ELN i april. Konsekvenserna hos människorna sitter djupt, speciellt hos barnen som klänger sig fast hårt vid sina föräldrar. Nära Piedra Honda bedrivs gruvdrift och kilon, eller antagligen ton, av guld har hittats och färdats från samhällena. Men ingen av rikedomen blir egentligen kvar – livskvalitén hos befolkningen har inte blivit bättre än för de på Tumutumbudo. Det som hänt är att de fått en förorenad flod som ger sjukdomar och problem, istället för att vara en källa till liv.

Text och foto: Julia Andén, fredsobservatör Kristna Fredsrörelsen i Quibdó

Livet efter generalen

Las Mercedes och Vegaez är två samhällen som få utanför Chocó kände till. Båda hamnade dock plötsligt på den massmediala kartan, både i Colombia och internationellt. Men uppmärksamheten beror inte på något som samhällenas invånare har gjort. De har bara råkat bo på en plats där det är civilbefolkningen som lider när konflikten rasar, vilket tyvärr går att säga om många andra platser i Chocó. Att just dessa två samhällen fick medial uppmärksamhet beror på tillfångatagandet av general Alzate. Det var nämligen i Las Mercedes som han blev tillfångatagen och det var i Vegaez som han släpptes, drygt två veckor senare. Några månader efter händelserna medföljde Kristna Fredsrörelsen när Cocomacia bjudit in till sina zonmöten.

kyrka Mercedez

Innan zonmötet börjar samlas deltagarna kring kyrkan i Las Mercedes.

Båda samhällena är ganska typiska för Chocó; folket lever mestadels på fiske och jordbruk, eftermiddagarna ägnas gärna åt domino eller bingo, och på kvällarna spelas musik så det dånar över landskapet. Men när generalen försvann förändrades vardagslunken väldigt fort. Till Las Mercedes kom den första militära patrullen redan några timmar efter att generalen varit där. Presentación Palomeque Mosquera, vicepresident i det lokala rådet, berättar:

Vi visste inte varför de var så aggressiva. Ingen i samhället visste att Alzate var general, inte heller att de som han åkte iväg med var gerillasoldater. Det var först när vi på eftermiddagen hörde på radio att en general blivit tagen av Farc i Las Mercedes som vi förstod vad som hade hänt.

Presentación Palomeque Mosquera

Presentación Palomeque Mosquera, vicepresident i det lokala rådet i Las Mercedes, berättar om hur samhället påverkades av bortförandet av general Alzate.

Palomeque Mosquera förklarar att militären dagen efter byggde upp ett läger bortom rörsockerbruket och ett annat på andra sidan floden. Han berättar att ingen vågade lämna samhället eftersom de var rädda att militären skulle tro att de var civilklädda gerillamedlemmar. Det gjorde att de varken kunde fiska eller gå till sina odlingar. I två månader var de fast i samhället. Borgmästaren kom visserligen, men bara en gång, efter en månad, och med så lite mat att den tog slut väldigt fort. Istället fick invånarna klara sig på det som deras vänner i Quibdó kunde skicka. Nu har det gått några månader, och militären är inte längre kvar men problemen är inte borta för det:

Livet här har inte förändrats, inte på det sätt som behövs. En förändring hade varit om borgmästaren eller någon kom med projekt hit för att förbättra livskvalitén. Nu har vi det ännu värre än tidigare. Nu är vi rädda för att bli utpekade som gerillamedlemmar, även om vi inte visste vilka det var som tog honom [generalen]. Det traumatiserar samhället och ger en dålig bild av vilka vi är.

 

Madelträd Vegaez

Julio Cuesta, Juan Domingo Mosquera och Jesse Perera, invånare i Vegaez, berättar om livet under den ökade militära närvaron.

Även i Vegaez märkte invånarna av den ökade militära närvaron. Under en paus i zonmötet sitter några män i skuggan av mandelträdet på torget. De delar med sig av sin historia och berättar om hur soldaterna kom och byggde upp sitt läger precis utanför samhället. Hur de sökte igenom deras hus. Hur de hade kvar sitt läger i flera månader efter att generalen släppts.  Hur de, precis som i Las Mercedes, var så rädda att de inte vågade ge sig ut till fälten, med svår matbrist i samhället som följd.

På zonmötet i Vegaez håller en av deltagarna en presentation om konstitutionen och vikten av att känna till sina rättigheter. Den som inte vet sin rätt har också väldigt svårt att kräva den. När han avslutar möts han av stora applåder, inte minst för att han delat ut små häften med Colombias konstitution till alla deltagarna. Kanske kan kunskap om konstitutionen vara ett första steg för att förhindra framtida kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Anders Nordenskjöld (text och bild) och Erika Hellberg (bild), fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Chocó