colombia-blogg
Ännu ett framsteg i fredsprocessen

Efter tre års fredsföhandlingar på Kuba presenterar Colombias regering och Farc-gerillan en överenskommelse gällande rättvisa och upprättelse för konfliktens offer. För de som lidit under konflikten är detta resultatet på en lång väntan och mycket arbete för att involveras i processen.

Ett steg i processen för att skapa en hållbar fred är att Farc också tar på sig ansvaret för särskilda brott och händelser inför offren. Den historiska första ceremonin av detta slag ägde rum i Bellavista den 6 december i Bojayá i regionen Chocó. Där dödades 79 personer i en massaker den 2 maj 2002 under en väpnad sammandrabbning mellan gerilla och paramilitärer. Cocomacia som Kristna Fredsrörelsen medföljer var på plats för att stötta offren och menar att det är ett steg i rätt riktning, men att det inte är klart än. ”Det är mycket som behöver förändras för att människorna ska återfå sitt förtroende” säger Fanny Rosmira Salas från Cocomacia.

Fanny Rosmira Salas Lenis participó en el proceso de paz en Habana como parte de la comité de las víctima de Bojayá. Sostiene que falta inclusión de la sociedad civil.

Fanny Rosmira Salas Lenis, aktiv ledare både i den etniskt-territoriella organisationen Cocomacia och i Kommittén för Bojayáoffrens Rättigheter har varit på Kuba för att göra offrens röst hörd.

”Vårt budskap är först och främst: lämna inte Colombia!”

”Vi är oroliga över att det som hände i Centralamerika ska upprepas här i Colombia”, säger Diana Sánchez, ordförande för föreningen Minga och koordinatör för programmet Somos Defensores, i relation till den framtid som kan följa ett fredsavtal i Colombia. Den internationella medföljningen och dess roll och utmaningar i ett Colombia efter ett fredsavtal diskuterades i samband med den paneldebatt som anordnades i Bogotá i september i år.

De medföljningsorganisationer [1] som arrangerade paneldebatten, däribland Kristna Fredsrörelsen som sedan 11 år medföljt hotade människorrättsförsvarare i Colombia, är vana att arbeta i en komplicerad kontext. Med ett fredsavtal i sikte, står dessa organisationer idag inför nya utmaningar och flera av dem tog därför tillfället i akt att  tillsammans bjuda in till en expertpanel för att diskutera frågor gällande kapaciteten att skapa en skyddseffekt i och med en ändrad kontext.

150915 Foro OINGs Luis Enrique Eguren, Ivan Madero, Betty Pedraza, David Martinez y Diana Sanchez - Anders Nordenskjold (2)

Betty Pedraza (mitten) från Protection Desk Colombia modererade paneldebatten. På bilden finns också, från vänster, Luis Enrique Eguren från Protection International, Diana Sánchez från Föreningen Minga och programmet Somos Defensores, Ivan Madero från MR-organisationen CREDHOS och David Martínez från FN:s MR-kontor, OHCHR.

Luis Enrique Eguren, från Protection International påpekar att hot från privata aktörer skulle kunna öka efter ett fredsavtal. För att internationell medföljning skulle kunna ha en skyddseffekt för hotade mäniskorrättsförsvarare i en sådan kontext skulle det vara viktigt att identifiera privata aktörers intressen och därtill skapa nätverk som kan ge en politisk eller ekonomisk kostnad för dessa aktörer.

Det är också viktigt att ta de erfarenheter som finns av internationell medföljning under tiden innan och efter fredsavtalen i Centralamerika i bektning, där vissa organisationer valde att lämna länderna när fredsavtalen skrivits under, men på grund av den höga våldsnivån som följde därefter, var tvugna att återvända. Enligt denna logik menar Iván Madero, ordförande för CREDHOS, en organisation som arbetar för skydd av mänskliga rättigheter i regionen Magdalena Medio i centrala Colombia och som haft internationell medföljning sedan 1994, att

efter att fredsavtalet skrivits under kommer en permanent medföljning i regionerna fortfarande att vara nödvändig.

Tillsammans-med-representanter-från-Cocomopoca

Kristna Fredsrörelsen medföljer människorättsförsvarare i Colombias olika regioner från kontoren i Bogotá och Quibdó.

Diana Sánchez understryker vikten av att den internationella närvaron fortsätter efter fredsavtalet och säger att

det politiska skyddet är det vi behöver mest.

Enligt henne ger internationella organisationers påverkansarbete legitimitet till människorättsförsvararnas arbete gentemot den colombianska staten. Den typen av legitimitet gör det svårare att ignorera civilsamhällets röst och skapar dessutom en avskräckande effekt gentemot potentiella hot. Därför är det viktigt att fortsätta detta arbete även efter ett eventuellt fredsavtal.

Madero betonar slutligen att en utmaning som måste fortsätta bemötas är resurserna från de internationella samfundet, vilka under de senaste åren har riktats allt mer mot statliga myndigheter än civilsamhället. Om denna tendens fortsätter kommer det att ha en negativ påverkan på internationella medföljningsorganisationers möjligheter att bidra till skydd av människorrättsförsvarare.

[1] Kristna Fredsrörelsen – KrF;  Fellowship of Reconciliation – FOR Peace PresencePensamiento y Acción Social / Peace Watch Switzerland; Protection Desk Colombia; och Witness for Peace.

 

Kommissionen för Sanning, Samexistens och Icke-Upprepning: hopp och rädslor inför övergångsrättvisa

Inom ramen för den femte punkten i fredssamtalen mellan Farc-gerillan och den colombianska Staten, gällande konfliktens offer, gick parterna i juni ut med en gemensam kommuniké om beslutet att skapa en sanningskommission då avtalet skrivits under. Kommissionens bredd och ambition applåderas av många i Colombia, men samtidigt väcks kritik och frågor kring hur detta egentligen skall genomföras.

Sanningskommissionen har ett komplext uppdrag. Den kommer att vara en utomrättslig institution inom ramen för övergångsrättvisa, vars primära uppgift är erkännandet av konfliktens offer genom uppklarandet av brott begångna under den 50 år långa konflikten med Farc-gerillan. Aldrig tidigare har en så lång konflikt försökt uppklaras genom en Sanningskommission.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Kommissionen är även unik då ett av de vägledande kriterierna är intersektionalitet och genus, där exempelvis sexuellt våld i konflikten är en central punkt. Vidare, i oktober, meddelade parterna att de även enats om ett avtal för att klara upp fall av påtvingade försvinnanden. Sexuellt våld och påtvingade försvinnanden är brott som hittills sällan erkänts eller uppklarats i Colombia eller i andra fredsavtal.

Trots de senaste framgångarna existerar dock mycket skepticism och frågor gällande hur en balans skall hittas mellan vad som är utredning tillhörande kommissionen och vad som är vittnesmålstagande tillhörande den juridiska apparaten. Den största utmaningen enligt många ligger i distinktionen mellan sanning och rättvisa.

Man måste undvika frestelsen att lämna över uppgiften av rättsliga utredningar till Kommissionen, detta måste skapas inom det juridiska systemet

menar Maria Camila Moreno, direktör för det internationella centret för övergångsrättvisa ICTJ  och understryker:

Sanningskommissionen bör inte skapa straffrihet.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

Ytterligare en fråga som väckts gäller ansvarstagande och kommissionens roll i att erkänna detta. Enligt Alejandro Valencia Villa, expert inom övergångsrättvisa, bör ansvarstagandet vara större för staten än de illegala väpnade grupperna eftersom

de som har störst makt att skydda medborgarna även bär det största ansvaret*.

Senatorn och före detta presidentkandidaten Horacio Serpa Uribe menar att

sanningen måste komma fram även gällande de som finansierat kriget: personer, företag, det politiska och militära toppskiktet, nationella som internationella; alla ansvariga, ingen bör komma undan*.

Det civila samhället i Colombia menar däremot att det är viktigt att Kommissionen inte bara klargör vad som skett, utan också främjar erkännandet av konfliktens offer. Frågan är: hur skall detta erkännande ske och hur skall det tillåta samexistens och icke-upprepning? Med fler än 7,7 miljoner av staten erkända offer för konflikten som kräver sanning och rättvisa, är tyvärr risken stor att detta ambitiösa projekt kommer skapa mycket frustration bland det colombianska samhället. Ett första steg mot detta är dock utan tvekan, ett fredsavtal.

 

Text & bild: Inés Chadi, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

 

*Citat hämtade från forumet El Primer Encuentro por la Verdad, på Centro de Memoria Historica, den 31 augusti 2015

 

Lagen som gav afrocolombianerna rätt till sin mark

Lag 70, den historiska lag som reglerar många av afrocolombianernas rättigheter, framförallt den till sin kollektivt ägda mark, återkommer ständigt i arbetet i Chocó. Men vad innebär den egentligen, och hur kom lagen till? Humberto Mosquera Andrade, en av de ledare som var med lagen togs fram, berättar:

Det fanns två anledningar till att vi började organisera oss. Den ena var kränkningarna av de territoriella rättigheterna: Stora skogsföretag började arbeta i området utan tillstånd från oss som bodde där. Till en början hjälpte folket företagen med att märka ut träd och berätta om de olika arterna, för de trodde det skulle leda till utveckling. Men efter en tid såg vi vad som höll på att hända: att de tog våra resurser utan att skapa något välstånd för oss. Den andra anledningen var statens mycket bristfälliga intresse i att erbjuda utbildning och hälsa. Det fanns varken tillräckligt med skolor eller vårdcentraler.

Humberto1

Humberto Mosquera Andrade deltog i kampen för afrocolombianers rätt till sin mark.

Det var däför samhällena 1982 började organisera sig och i slutet på 1986 hölls ett stort möte i Puné, som ligger vid Atratofloden. Där valdes en styrelse och på så vis skapades ACIA, Acociación Campesina Integral del Atrato (ung. Atratoflodens bondeorganisation). På andra platser i Chocó, såsom Baudó och Río Sucio bildades liknande organisationer. Dessa, tillsammans med Orewa (den stora ursprungsfolksorganisationen i Chocó) startades en förhandlingsgrupp för att ta fram förslag.

1991 pågick en stor process för att förnya Colombias grundlag, men afrocolombianerna i Chocó hade ingen representant i detta arbete. Därför organiserades en stor chirimía-dans i Quibdó med massor av människor från territoriet. Humberto minns hur det var:

Det var genom den dansen som vi med icke-våld ockuperade rådhuset, katedralen och Incora (det statliga kontor som hade ansvar för jordfrågor).

En av ursprungsfolkens representanter i arbetet med den nya grundlagen, Francisco ’Pacho’ Rojas, tog detta till sig och på sätt inkluderades en övergångsbestämmelse i 1991 års grundlag som innebar att staten hade två år sig på att införa en lag som skulle erkänna afrocolombianernas rätt till sin mark.

lag och grundlag

Lag 70 tillsammans med Colombias grundlag garanterar rätten till jorden.

1993 skapades därför lag 70, vars tredje kapitel ger afrocolombianer rätten att organisera sig i så kallade Consejos Comunitarios (ung. kollektiva råd) och att de på så sätt kan få ägandebevis på den mark de äger gemensamt. I ACIAs fall valde de att samla alla 120 lokala kollektiva råd i en stor organisation som de döpte till COCOMACIA (Consejo Comunitario Mayor de la Asociación Campesina Integral del Atrato). Idag har organisationen titel på nästan 700 000 hektar i Chocó och det bor runt 45 000 människor i deras territorium.

1flygfoto Choco

Atratofloden är Chocós största flod och tack vare lag 70 har folket ägandebevis till stora delar av marken som den ringlar sig igenom.

Utöver rätten till kollektiv titel för marken som afrocolombianerna bor på så har lag 70 tre andra grundpelare:  afrocolombianeras identitet, utveckling för afrocolombianerna på deras villkor samt ett stärkande av politiska och organisativa processer. Och även om afrocolombianer runt om i Colombia nu har lyckats få ägandebevis på 5.5 miljoner hektar så är det mycket som fortfarande fattas gällande dessa andra tre punkter.  Staten har ännu inte uppfyllt de förpliktelser som dessa andra delar av lagen ger. Zulia Mena Garcia, en annan av ledarna i kampen när lagen togs fram och sedermera borgmästare i Quibdó sammanfattar:

Kampen måste gå framåt tillsammans med ursprungsfolken, vi behöver återknyta till den enhet som fanns på 80 och 90 talen när vi lyckades kräva igenom lagen, om vi gör så kan vi även nu kräva vår rätt.

Text och bild: Anders Nordenskjöld, fredsobervatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

Till livets försvar: etnisk-territoriell organisation får pris av Diakonia

Den etnisk-territoriella organisationen Cocomacia, medföljd av Kristna Fredsrörelsen sedan 2008, har av den svenska organisationen Diakonia tilldelats det pris som årligen går till försvarare av de mänskliga rättigheterna i Colombia.

Cocomacia förenar över 120 afro-colombianska samhällen i regionen Chocó i nordvästra Colombia. Organisationen valdes ut för sitt långvariga arbete till försvar för de mänskliga rättigheterna, av en jury vars internationella och colombianska medlemmar alla är framstående inom området mänskliga rättigheter.

”Vi har från första början försvarat marken, naturresurserna och miljön, i själva verket har vi försvarat livet”, säger Cocomacias ordförande Rosmira Salas Lenis. ”Cocomacia finns för att försvara livet och därmed de mänskliga rättigheterna.”

Sedan mer än trettio år tillbaka arbetar Cocomacia för territoriellt, socialt och kulturellt självbestämmande för den afro-colombianska minoritet som den representerar i regionen. Organisationens arbete har lett till att man 1997 fick kollektiv rätt till det territorium, motsvarande Älvdalens kommun i storlek, där organisationens medlemmar bor och mestadels lever av jordbruk och fiske. Cocomacia erkändes då också som högsta auktoritet i sitt territorium, vilket innebär att organisationen måste tillfrågas innan företag och myndigheter får starta projekt i området som är rikt på naturresurser. Om priset säger Cocomacias styrelse:

”Det här motiverar oss i vår önskan att fortsätta arbeta för att styra vårt territorium, till livets och de mänskliga rättigheternas försvar.”

 SweFOR aprecia el reconocimiento internacional y nacional por el trabajo legítimo de COCOMACIA.

Representanter för Cocomacias samhällen träffades i maj för det årliga stormöte där man utbyter information och tar beslut som rör hela territoriet.

Text och bild: Erika Hellberg, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia