colombia-blogg
Entre la espada y la pared – la situación precaria de las mujeres Nasa en el Norte del Cauca

La Asociación de Cabildos Indígenas del Norte del Cauca, Cxhab Wala Kiwe (ACIN) es una asociación con representantes de 19 cabildos. La ACIN visibiliza la situación precaria y las violaciones a los derechos humanos contra las mujeres indígenas del pueblo Nasa. Han creado el equipo del Programa Mujer de ACIN para fortalecer y dar formación política a las mujeres indígenas, para que ellas mismas puedan exigir sus derechos, participar y expresarse en las comunidades.

El programa tiene escuelas de formación de lideresas que luego replican sus conocimientos con otras mujeres en las comunidades. Blanca Astrith Secue, capacitada por el programa dice que

nos han formado en espacios políticos y quiero que las mujeres aprendan a defender los mismos procesos.

Adilia García Rivera, otra mujer que ha recibido capacitación, quiere motivar a las mujeres, y que miren las mujeres como un apoyo al proceso organizativo. 

“Yo era una mujer de la casa que no podía opinar, pero ahora sí. Gracias al programa he podido dar formación a mis hijas”, dice Adilia García Rivera.

“Yo era una mujer de la casa que no podía opinar, pero ahora sí. Gracias al programa he podido dar formación a mis hijas”, dice Adilia García Rivera.

El equipo registró 273 casos de violaciones a los derechos humanos de las mujeres indígenas en el marco del conflicto armado, entre 2001-2013, en la región. Un ejemplo es Aleida Campo, mujer indígena de 14 años, asesinada el 17 de noviembre de 2008 en el Palo, Tacueyó. Torturada, violada y con los senos mutilados su cuerpo fue arrojado al rio. Por último, su ropa interior fue expuesta a la orilla de la carretera para demostrar este acto violento. El año pasado registraron dos asesinatos de mujeres indígenas y quince amenazas de muerte contra lideresas de la ACIN y coordinadoras del Programa Mujer.

Alicia Valencia, alcaldesa del resguardo de Corinto dice que “las más afectadas del conflicto son las mujeres, por una parte, los derechos de las mujeres están siendo violados y por otra parte la madre tierra, un símbolo femenino, está siendo maltratada”.

Alicia Valencia, alcaldesa del resguardo de Corinto dice que “las más afectadas del conflicto son las mujeres, por una parte, los derechos de las mujeres están siendo violados y por otra parte la madre tierra, un símbolo femenino, está siendo maltratada”.

Alicia Valencia, alcaldesa y cabildante de Corinto cuenta que el conflicto en la zona es por intereses en la minería. Valencia explica que el ejército y la guerrilla usan estrategias para involucrar a las mujeres en el conflicto. Varias familias han sido desplazadas por causa de señalamientos de tener vínculos con el enemigo del otro, cuando soldados y guerrilleros se enamoran de sus hijas. Además dice que:

Ambos grupos usan mujeres y menores de edad para obtener información y desaparecen o reclutan los esposos e hijos de ellas.

Ella también explica que las mujeres Nasa no pueden ir a sus huertas con libertad porque han vivido intimidaciones y violaciones por parte de actores armados.

En sus murales la ACIN visibiliza la problemática en el territorio. En este mural en el resguardo de Tacueyó se ve la sombra de los actores armados sobre la comunidad indígena.

En sus murales la ACIN visibiliza la problemática en el territorio. En este mural en el resguardo de Tacueyó se ve la sombra de los actores armados sobre la comunidad indígena.

Nelson Ferney Pilcue Tenorio, dinamizador de derecho propio en el programa enfatiza que:

esto es una estrategia para involucrar a las comunidades en el conflicto y mandar en el territorio. La posición del movimiento indígena es decir no a la vía armada, hay que hacer un trabajo político en vez de usar las armas.

La situación que vive el pueblo Nasa es preocupante. En noviembre del año pasado las Farc-EP declararon a los líderes, lideresas, autoridades tradicionales y espirituales de la ACIN como objetivo militar[1]Segun Valencia,

Cuando asesinan a un líder indígena destruyen la fuerza del movimiento y crean miedo.

Los líderes y las lideresas de ACIN siguen defendiendo sus derechos usando el diálogo y la noviolencia. Las organizaciones indígenas tienen derecho a la autonomía territorial, el gobierno propio y la identidad propia. La ACIN quiere una desmilitarización del territorio y el reconocimiento de su autonomía.[2]

Texto: Alia Ibragimova. Fotos: Alia Ibragimova & Luisa Karst, Observadores Internacionales

 

Colombia demonstrerar för fred med förnyat hopp

För 67 år sedan trädde datumet den 9 april in i historien som en av de mest symboliska dagarna för det colombianska samhället. På denna dag vid middagstid mördades Jorge Eliécer Gaitán, den dåvarande ledaren för Colombias liberala parti och dess presidentkandidat i valet 1948. Gaitán var en mycket karismatisk och omtyckt politiker och mordet utlöste en våg av våldsamma protester och statligt förtryck över hela landet och är numera erkänd som ett startskott till den väpnade konflikten som har härjat i Colombia sedan dess.

Det var alltså ingen slump att den Colombianska kongressen 2012 beslutade att via Lagen om offrens rätt instifta en dag för att årligen hedra den nationella minnesdagen för solidaritet med konfliktens offer den 9 april. Sedan dess har dagen firats med fredsdemonstrationer där tusentals invånare deltar över hela landet. Men i år tycktes marschen ha haft en djupare betydelse för de flesta colombianer. Tack vare den positiva utvecklingen i fredsprocesen mellan Farc-gerillan och president Santos regering gavs intrycket om att det fanns mycket hopp i luften.

 

Organisationer MOVICE & Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad marscherar för fred

Organisationen Hijos e hijas som jobbar för minnet och mot straffrihet demonstrerar för fred den 9 april.

Enligt Kristna Fredsrörelsens medföljda Shaira Rivera från Hijos e hijas beror detta på faktumet att innehållet i fredssamtalen först nyligen började offentliggöras. Rivera säger:

“Fredsförhandlingarna gick igenom en fas där det var bara en dialog mellan Farc- gerillan och staten, och ingen annan. Det offentliggjordes till det civila samhället för knappt ett och ett halvt år sedan. Det är därför vi inte var så fokuserade på fredsförhandlingarna under tidigare år”.

Vilken postkonflikt?

Fredssamtalen mellan Farc-gerillan och Santos regering verkar ha kommit så pass långt att många politiker och tidningar nuförtiden nästan bara talar om postkonflikt. Det civila samhället i Colombia menar att det är för tidigt att tala om postkonflikt. Människorättsförsvararen Nancy Fiallo som KrF medföljer förklarar varför:

“Det är väldigt förhastat att prata om postkonflikt ännu. I Colombia finns det igen postkonflikt, då det finns flera beväpnade grupper fortfarande idag. När det pratas om postkonflikt utelämnas andra viktiga frågor som att synliggöra kvinnorna på fredsförhandlingarnas dagordning.”

 

Människorättsförsvarare Nancy Fiallo och nätverket Mujeres por la Paz marscherar för större kvinnligt deltagande i fredsprocessen.

Människorättsförsvarare Nancy Fiallo och nätverket Mujeres por la Paz marscherar för större kvinnligt deltagande i fredsprocessen.

En succé

Trots att fredsprocessen inte går enligt den planerade tidtabellen och många punkter återstår att diskuteras, var fredsmarschen ändå en succé för Fiallo:

“Den var en succé av två anledningar: dels för att den synliggjorde konfliktens offer och dels visade allmänt stöd för fred. För två år sedan kom ungefär 60 000 personer till Bogotá för att stödja konfliktens offer och fred. I år fanns det ett konkret stöd till fredsförhandlingarna mellan regeringen och Farc-gerillan och deltagandet var mycket större.”

För Shaira Rivera var fredsmarchens budskap tydligt: ”Det vi colombianer tror på, både som ett samhälle och som politiska subjekt, är att vi måste stoppa det här kriget och stoppa det nu!”

Text: Vinicius Brum Ribeiro, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia

Bilder: Linnéa Lagergren & Vinicius Brum Ribeirofredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá, Colombia

Civilsamhället stärks längs floden

På kajen i Quibdó vimlar det av folk. Det är nu dags för passagerarna i båten att bege sig till den etnoterritoriella organisationen Cocomacias zonmöte. Min alldeles första medföljning har börjat. Fylld av spänning tränger jag mig ner i båten som redan är fullproppad av människor. Det ger en fingervisning om att vi är på väg till ett möte som värdesätts högt av befolkningen i en av Cocomacias starkaste zoner.

IMG_1942

Fredsobservatören Viena Rainio på floden Negúa

Färden är igång och vi glider fram längs floden igenom djungellandskapet. Det är något magiskt över trädens gröna färg som lyser upp omgivningen. Dock avbryts de vackra vyerna flera gånger av att maskiner som används till gruvdriften uppenbarar sig. Utvinningen sprider farliga ämnen och färgar delar av floden brun. Den flod som samhällena använder för sina dagliga sysslor.

IMG_1750

På vägen passerar vi flertalet samhällen som glatt vinkar oss välkomna till deras område. Gemenskapen är tydlig och Carmen Navia Mena från Cocomacias genuskommission förklarar: ”Vi är mer eller mindre som familjer allihop. När vi åker ut till samhällen känner vi alltid någon”. Vi svänger in på den för dagen grunda bifloden Nauritá och beger oss till samhället längst upp på floden.

Väl framme i samhället hinner vi svalka oss i floden som just här är kristallklar, innan mötet drar igång. Fanny Rosmira Salas som är ordförande för organisationen öppnar upp mötet och förklarar att syftet är att ge organisationens medlemmar ett forum att lyfta sina tankar och funderingar. Deltagarna ger uttryck för de svårigheter de möter i vardagen, som genomsyras av utbredd exploatering av naturresurser och illegala aktörers närvaro. Det uppenbaras för mig att det finns ett stort behov av att få vädra sin situation med sina medmänniskor och att få tillgång till ett utrymme för att inom gemenskapen reflektera över hur dessa hinder kan hanteras. Högtidligheten ligger i luften. Deltagarna väljer att göra längre anföranden när de får ordet och det märks att de tar vara på detta utrymme.

IMG_1921

Floden vid samhället Santa Lucía del Fuerte

Överst på dagordningen står fredsprocessen mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan, och tankar kring tiden efter ett eventuellt fredsavtal. Civilsamhället ser förväntansfullt fram emot fred men är försiktigt i sin analys av vad den kommer att innebära och vad som krävs för att avtalet ska implementeras. Fanny Rosmira säger:

”Freden är inte en isolerad process utan kommer att förändra våra liv. Alla är med på att vi vill ha en politisk lösning på den sociala och väpnade konflikten. Det är inte tillräckligt att lägga ner vapnen.  Det krävs en process där hälsa, utbildning och social utveckling är integrerat. Vi kan inte se någon vinst om inte alla områden integreras. Detta avtal får inte bara bli tomma ord.”

Under mötets gång livas stämningen upp av att en äldre herre drar fram sina bästa skämt ur rockärmen. Sedan stämmer Fanny Rosmira upp i sång och orden ”Vad fint det är att leva enade” fyller rummet.

Efter en lång dag kryper jag in under myggnätet och min kollega Viena Rainio ligger i en hängmatta bredvid. Från de medföljda har jag fått nya lärdomar och jag kommer att ta med mig mycket från upplevelsen. Den viktigaste lärdomen är hur viktigt det är att få utrymme att berätta om sin situation och att få upprättelse tillsammans med sina medmänniskor. Det är en tydlig gemenskap och det går upp för mig hur viktigt civilsamhället är i situationer av utsatthet. Hur det kan lyfta människor och inge hopp.  Jag har bevittnat civilsamhällets stärkande kraft.

Text och foto: Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó, Colombia

Rättegångar mot Colombias politiska och ekonomiska elit fortsätter

Under 2015 kommer KrF:s medföljda Nancy Fiallo att bevaka sex fall i Högsta domstolen som rör ett fenomen som i Colombia går under namnet ”parapolítica”. Det rör sig om kopplingar mellan politiker och vissa högre statliga tjänstemän och illegala paramilitära grupper på högerkanten.

Sedan fall av detta slag kommit till rättsväsendets kännedom, omkring år 2005, har ett flertal rättegångar påbörjats. Många förtroendevalda har blivit dömda för att bland annat ha finansierat,  delgivit information och på andra sätt stöttat dessa gruppers angrepp mot civilbefolkningen. Det rör sig om brott som till exempel massaker, mord och tvångsförflyttningar. Syftet har många gånger varit att säkerställa eller få ökad makt.

140612 Nancy Fiallo.Mujeres por la paz.3 - JA

Nancy Fiallo vill se ett större fokus på offrens upprättelse under rättsprocesserna av “parapolítica”

Nancy följer denna typ av fall i Högsta domstolen sedan 2010 och Kristna fredsrörelsen har medföljt henne sedan starten. Under de processer KrF följt de senaste åren har den åklagade en grupp jurister till sitt förfogande och delar av familj- och vänkretsen följer rättegången på plats medan de som representerar brottsoffren är få eller helt frånvarande i rättssalen.

Nancy menar därför att KrF:s medföljning gör henne tryggare:

När Kristna fredsrörelsen medföljer mig i Högsta domstolen känner jag mig skyddad och synliggjord. Om jag gått själv skulle det ha inneburit högre risk.

I början av året inleddes rättegången mot den före detta guvernören för provinsen Antioquia, Luis Alfredo Ramos Botero. Ramos står anklagad för samröre med paramilitära grupper, vilka också ska ha finansierat hans valkampanj.

Efter flera vändor mellan olika instanser drivs fallet nu i Högsta domstolen i Bogotá

Processerna i Högsta domstolen tar lång tid och försöker ofta att förhalas, en eller flera gånger.

När KrF medföljer Fiallo under en av rättegångsdagarna  sitter den förre detta  toppolitikern  i rättssalen med nervös och hålögd uppsyn frenetiskt bläddrandes i papper medan vittnet,  Juan Carlos Sierra, före detta chef för den paramilitära gruppen Bloque Cacique Pipintá inom AUC, blir utfrågad.  Gruppen som Sierra var chef över är anklagad för att ha mördat  1 500 personer.  “Det var lättare att mörda än att berätta sanningen, men jag har mördat de jag skulle”, säger Juan Carlos Sierra under rättegången.  Ramos menar att han är utsatt för en konspiration av falska vittnen. Vad är det som driver högt uppsatta  och välsituerade personer med ekonomisk trygghet att förhandla med mördare för att behålla sin makt och klättra vidare?, frågar sig Nancy när vi går ut ur rättssalen. Detta är en av många frågor som behöver utredas för att Colombia ska kunna nå en hållbar fred.

Ramos och de andra fallen som kommer följas under året är bara en av många. Nancy menar att,

 den största framgången är att Högsta domstolen ställt flera av de högsta politikerna inför rätta. Tyvärr tenderar åklagaren att fokusera mer på röstköp och ekonomiska band än på brott mot civilbefolkningen.

Nancy uppmanar det  internationell samfundet att göra påtryckningar så att domstolen fokuserar på upprättelse för konfliktens offer.

Domen i rättegången mot Ramos förväntas komma under året.

Text: Mette Schönström, fredsobservatör  för Kristna fredsrörelsen i  Bogotá

Bild: Julia Andén, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Bogotá

Stöd arbetet för mänskiga rättigheter i Colombia. Bli medlem.
På resa till historisk plats på Atratofloden

Från någons mobil spelas det lokala latin grammy-belönade bandet Chocquibtown. En man bredvid mig sitter och äter en mango med en machete. Massa paraplyer är i luften för att dämpa solens gassande mot skinnet. Jag och min kollega Anders sitter på Cocomacias största båt på väg mot Bojayá. Plötsligt stannar ena båtmotorn och sedan den andra. Något är fel, konstateras, men människorna i båten verkar inte ta notis fastän vi i stort sett står still mitt på Atratofloden. En båtmotor hörs på avstånd, den kommer närmare. Till slut är den framme vid oss. ”Mario!”, utbrister folk, ”ta oss med dig!”. Marios båt står bredvid vår och han lastar över ett par paket och påsar innan han skrattande kör vidare medan vår båt ligger kvar. Till slut får de igång båda motorerna och vi avancerar i circa 20 minuter innan vi stannar igen…

paraply

Till slut kommer vi fram till vårt mål, gamla Bellavista i Bojayá. Vi installerar oss i de augustinska nunnornas hus i gamla Bellavista, en dryg kilometer från nya Bellavista. Det var här massakern i ägde rum 2002, då Farc-gerillan kastade en hemmagjord bomb mot paramilitären, en bomb som landade på kyrkan där civilbefolkningen hade tagit skydd. 79 personer dog och över 80 personer skadades.

På kyrkan i Bellavista sitter ett minnesmärke för att hedra massakerns offer

Efter massakern flyttades samhället och idag finns bara ett hus bevarat, det som tillhör de augustinska nunnorna. Det är ett rymligt hus med plats för många gäster. Det är där vi nu inkvarterar oss då vi är på plats med vår medföljda organisation Cocomacia som samlat ledare från hela sitt territorie för att under ett par dagar diskutera interna ärenden. Man använder den gamla skolan som samlingslokal och där pratar man om allt från stadgar och ekonomi till hur det går med fredsförhandlingarna på Kuba.

möte

Jag går ut från den gamla skollokalen och går mot kyrkan. Det är lugnt och stilla eftersom alla är på mötet. Solen står högt på himlen och det är alldeles tyst. Jag kommer fram till kyrkan och genom ett stort hål nedtill i dörren springer plötsligt en hund ut och sen en annan. Det är Nero och Chapola, Melkins hundar.

hundar

Melkin och hans familj är de enda som bor kvar i Bellavista. De bor i nunnornas hus och sköter om det så att djungeln inte tar över det, som den gjort med alla andra byggnader. De många bostadshusen som tidigare stått här ser man inte ett spår av. Djungeln har återtagit platsen och de enda byggnaderna man ser, förutom nunnornas, är de som gjutits i cement: skolan och skolmatsalen, kyrkan, prästgården, vårdcentralen och kommunhuset.

överväxt

Platsen inger ett väldigt lugn och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig vad som hände här den där dagen i maj 2002. Leyner Palacios, ledare från Cocomacia och representant för konfliktens offer i området Medio Atrato vid fredsförhandlingarna på Kuba förklarar att skulden för det inträffade är delad mellan Farc, paramilitären och staten. Farcs för att de kastade bomben, paramilitärens för att de använde befolkningen som en mänsklig sköld och statens för att de agerade i maskopi med paramilitären och aldrig svarade på människorättsombudsmannens varningarna om vad som höll på att hända.

Den 18 december 2014 bad Farc oficiellt om ursäkt för masakern i ett möte i Havanna, Kuba, med representanter för de drabbade av masakern. På plats fanns bland annat ledare från Kristna Fredsrörelsens medföljda organisation Cocomacia, Rosmira Salas och Leyner Palacios. ”Det är bra att dom lyssnar på vad vi har att säga men det här är bara början. Sen får vi se hur det går ute i territoriet”, säger Rosmira Salas.

kyrka

Text: Maija Nilsson, fredsobservatör för kristna Fredsrörelsen i Chocó
Foto: Maija Nilsson och Anders Nordenskjöld