colombia-blogg
På årsdagen levandehålls minnet av massakern i Bellavista

Den 2:a maj 2002 träffas kyrkan i Bellavista, Bojaya, av FARC gerrillans bomber.  Det var just i den kyrkan som civilbefolkningen tagit tillflykt och 79 vuxna och barn mister den dagen sina liv och lika många skadades.  Trots att både FN och Colombias ombudsman för mänskliga rättigheter gått ut och varnat myndigheterna om risken för att civilbefolkningen höll på att hamna mitt i skottlinjen vidtogs de inte några åtgärder för att hindra massakern. Det har nu gått många år sedan massakern inträffade men ännu väntar de drabbade på upprättelse från staten. Kristna fredsrörelsen befinner sig i detta nu i Bellavista på en delegation med UNCHR och FN:s MR-kontor. På plats är Leyner Palacios, en utav Kristna fredsrörelsens medföljda, som nu är nominerad till Nobels fredspris för sitt arbete i komittén för offrens rättigheter. Han förklarar:

Vi är rädda för att staten inte tar sitt ansvar. Staten hjälper inte de skadade från massakern, de lider och fått utstå så mycket smärta så länge. 

Massakern har blivit som en sinnebild för den väpnade konflikten i Colombia med sina många civila offer. Idag på årsdagen av masakern hålls därför en minnescermoni i kyrkan för att levandehålla minnet av masakern och därigenom förhindra att konfliktens konsekvenser går i glömska.

Bellavista kyrka

Våldet minskar i Colombia, men inte för de som försvarar mänsklig rättigheter

2015 var det fredligaste året på över femtio år i Colombia, men samtidigt ökade hoten och våldet mot MR-försvarare. Hur kan detta komma sig? Det är den övergripande frågan som organisationen Somos defensores ställer i sin årliga rapport.

Nyligen kom organisationen Somos Defensores  årliga rapport om situationen för colombianska människorättsförsvarare. Rapporten publiceras med stöd från bland andra svenska Diakonia och ger en värdefull insikt om hur situationen ser ut för landets MR-försvarare.

Under 2015 utsattes MR-försvarare för 539 hot, en ökning med 10%, och 63 mord, vilket var en ökning med 13%, samt ett stort antal attentat och försvinnanden. Dessutom drabbades MR-försvarare upprepade gånger av sumarisk rättskipning, olovliga häktningar och informationsstölder. Enligt Somos Defensores låg paramilitärer och organiserad brottslighet bakom 90% av hoten.

Rapporten riktar  kritik mot vad de uppfattar som ett ointresse från den colombianska statens sida vad gäller MR-försvarares situation och den utbredda straffrihet som råder för brott som begås mot dem. Framför allt riktas skarp kritik mot UNP, den avdelning inom inrikesministeriet som ska säkerställa skydd av MR-försvarare. Enligt rapporten är UNPs arbete både otillräckligt och okoordinerat.

Den mest framträdande slutsatsen som rapporten drar är just den att även om våldet, och då framför allt antalet mord, minskade generellt i Colombia under 2015, så ökade våldet mot MR-försvarare. Dessutom framträder mer och mer tydligt en ny typ av våldsanvändning,  som till stor del riktar sig mot delvis nya grupper av MR-försvarare, som till exempel HBQT-organisationer, journalister och organisationer som arbetar för en rättvisare fördelning av mark.  Somos defensores hävdar att detta beror på den förändring som Colombia nu genomgår och att ”ett avslut av den väpnade konflikten behöver inte nödvändigtvis gynna MR-försvarares fysiska integritet, utan kan tvärtom skärpa aggressionerna ”.  Stalin Ballesteros, en MR-försvarare från organisationen Hijos y hijas som Kristna Fredsrörelsen medföljer, instämmer med rapporten. Han menar på att det finns en allmän känsla av ökad säkerhet i Colombia, men eftersom MR-försvarare ofta hotar mäktiga intressen i sitt arbete är deras hotbild en annan.

Som svar på denna förändring förespråkar Somos defensores i sin rapport att modellen för hur man arbetar för att motverka våld och hot mot MR-försvarare omarbetas och anpassas till den rådande situationen och den nya verklighet som Colombia står inför i och med ett slut på den väpnade konflikten. Américo Mosquera, från organisationen Cocomopoca som Kristna Fredsrörelsen medföljer, hävdar att det som behövs är ”ett heltäckande skydd som kan tillgodose alla invånares behov kollektivt. Den typen av skydd som finns idag är inte tillräkliga och kan ibland ha direkt motsatt effekt. Vi måste se att de beslut som tas genomförs”. Slutligen påperkar Mosquera att ”staten måste visa att de har en vilja att genomföra åtgärder som avsevärt skulle förbättra situationen för landets MR-försvarare”.

Rapporten finns att läsa i sin helhet (på spanska) här

Text: Åsa Svensson och Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá och Quibdó, Colombia

”Vårt budskap är först och främst: lämna inte Colombia!”

”Vi är oroliga över att det som hände i Centralamerika ska upprepas här i Colombia”, säger Diana Sánchez, ordförande för föreningen Minga och koordinatör för programmet Somos Defensores, i relation till den framtid som kan följa ett fredsavtal i Colombia. Den internationella medföljningen och dess roll och utmaningar i ett Colombia efter ett fredsavtal diskuterades i samband med den paneldebatt som anordnades i Bogotá i september i år.

De medföljningsorganisationer [1] som arrangerade paneldebatten, däribland Kristna Fredsrörelsen som sedan 11 år medföljt hotade människorrättsförsvarare i Colombia, är vana att arbeta i en komplicerad kontext. Med ett fredsavtal i sikte, står dessa organisationer idag inför nya utmaningar och flera av dem tog därför tillfället i akt att  tillsammans bjuda in till en expertpanel för att diskutera frågor gällande kapaciteten att skapa en skyddseffekt i och med en ändrad kontext.

150915 Foro OINGs Luis Enrique Eguren, Ivan Madero, Betty Pedraza, David Martinez y Diana Sanchez - Anders Nordenskjold (2)

Betty Pedraza (mitten) från Protection Desk Colombia modererade paneldebatten. På bilden finns också, från vänster, Luis Enrique Eguren från Protection International, Diana Sánchez från Föreningen Minga och programmet Somos Defensores, Ivan Madero från MR-organisationen CREDHOS och David Martínez från FN:s MR-kontor, OHCHR.

Luis Enrique Eguren, från Protection International påpekar att hot från privata aktörer skulle kunna öka efter ett fredsavtal. För att internationell medföljning skulle kunna ha en skyddseffekt för hotade mäniskorrättsförsvarare i en sådan kontext skulle det vara viktigt att identifiera privata aktörers intressen och därtill skapa nätverk som kan ge en politisk eller ekonomisk kostnad för dessa aktörer.

Det är också viktigt att ta de erfarenheter som finns av internationell medföljning under tiden innan och efter fredsavtalen i Centralamerika i bektning, där vissa organisationer valde att lämna länderna när fredsavtalen skrivits under, men på grund av den höga våldsnivån som följde därefter, var tvugna att återvända. Enligt denna logik menar Iván Madero, ordförande för CREDHOS, en organisation som arbetar för skydd av mänskliga rättigheter i regionen Magdalena Medio i centrala Colombia och som haft internationell medföljning sedan 1994, att

efter att fredsavtalet skrivits under kommer en permanent medföljning i regionerna fortfarande att vara nödvändig.

Tillsammans-med-representanter-från-Cocomopoca

Kristna Fredsrörelsen medföljer människorättsförsvarare i Colombias olika regioner från kontoren i Bogotá och Quibdó.

Diana Sánchez understryker vikten av att den internationella närvaron fortsätter efter fredsavtalet och säger att

det politiska skyddet är det vi behöver mest.

Enligt henne ger internationella organisationers påverkansarbete legitimitet till människorättsförsvararnas arbete gentemot den colombianska staten. Den typen av legitimitet gör det svårare att ignorera civilsamhällets röst och skapar dessutom en avskräckande effekt gentemot potentiella hot. Därför är det viktigt att fortsätta detta arbete även efter ett eventuellt fredsavtal.

Madero betonar slutligen att en utmaning som måste fortsätta bemötas är resurserna från de internationella samfundet, vilka under de senaste åren har riktats allt mer mot statliga myndigheter än civilsamhället. Om denna tendens fortsätter kommer det att ha en negativ påverkan på internationella medföljningsorganisationers möjligheter att bidra till skydd av människorrättsförsvarare.

[1] Kristna Fredsrörelsen – KrF;  Fellowship of Reconciliation – FOR Peace PresencePensamiento y Acción Social / Peace Watch Switzerland; Protection Desk Colombia; och Witness for Peace.

 

Colombias minoriteter kräver ett mångfaldsperspektiv för utveckling

Representanter från de etniska grupperna i Chocó understryker vikten av ett mångfaldsperpektiv i utvecklingssamarbeten under UNCHRs och Ombudsmannamyndigheten för Mänsklig Rättigheters forum kring mångfald i Quibdó. 

I Colombia utsätts de etniska minoritetsgrupperna afrocolombianer och ursprungsfolk konstant för diskriminering och stigmatisering. Enligt artikel 7 och 13 i den colombianska grundlagen lovar staten att erkänna och skydda den etniska och kulturella diversiteten i det colombianska samhället. Alla ska vara lika inför lagen utan att diskrimineras baserat på kön, etnisk tillhörighet, språk, religion eller politiskåskådning. Förordningarna 4633 och 4635 tillger även rätten för stöd och gottgörelse, samt återlämnande av markrättigheter för etniska minoritesgrupper. Däremot menar representanter från dessa grupper att de istället för att åtnjuta sina rättigheter har avhumaniserats i det colombianska samhället och kräver nu att deras perspektiv tas på allvar. Baltazar Mecha Forastero, ursprungsbefolkningsledare och forskare anser att:

Alla erkänner vår existens men det är inte tillräckligt för att implementera ett mångfaldsperspektiv då ingen känner till vår kultur och vad som är viktigt för oss. Ursprungsfolkets särskilda synsätt och föreståelse är vad som behövs för att stärka organisationer och utvecklingsprojekt

Under forumet riktades stark kritik mot statliga och internationella utvecklingsprojekt som tenderar att utelämna ett mångfaldsperspektiv. En utmaning uppstår när grupper som berörs av projekten inte är delaktiga i planering av dessa, samt att det sedan fattas mekanismer för att utvärdera delaktighet i de fall då det väl genomförts. Förutfattade meningar och stereotyper formar föreställningar om vilken typ av hjälpinsatser som grupperna behöver. Ursprungsfolk ger exempel på projekt som syftar till att säkra tillgången till mat som enbart har inneburit bidrag med frön som inte är anpassade efter deras form och tradition av jordbruk. Juan de Dios Mosquera från den sociala rörelsen “Cimarrón” som arbetar för afrocolombianers rättigheter menar att det koloniala arvet som än idag negativt påverkar det dagliga livet för arfobefolkningen inte tas med i analysen vid utformandet av utvecklingsprojekt. I praktiken hamnar ett mångfaldsperspektivet många gånger enbart i de internationella organisationernas rapporter utan att få genomslagskraft för dem det egentligen berör.

Deltagarna på forumet ser dock hoppfullt på framtiden då flera lokala initiativ växt fram. De påminde organisatörerna om att ett mångfaldsperspektiv inte är till för experter utan att det är minoritetsbefolkningen som är den aktör som kan bidra till att det får verklig genomslagskraft. Kristna fredsrörelsen som fanns på plats på forumet medföljer både ursprungsbefolkningen och arfocolombianer för att stödja dem i deras arbete att kräva sina rättigheter, utifrån deras villkor och perspektiv.  Ombudsmannen Luis Enrique Abadía García avslutade forumet med att belysa att mångfaldsperspektivet är nödvändigt den transitionella rättvisan för att kunna uppnå en varaktig fred, där befolkningen har en viktig roll.

I videon nedan kan ni se ett utdrag ur Forumet för mångfald i Quibdó där unga afrocolombianer visar upp en traditionell dans.

Text & Video: Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó, Colombia

 

Kommissionen för Sanning, Samexistens och Icke-Upprepning: hopp och rädslor inför övergångsrättvisa

Inom ramen för den femte punkten i fredssamtalen mellan Farc-gerillan och den colombianska Staten, gällande konfliktens offer, gick parterna i juni ut med en gemensam kommuniké om beslutet att skapa en sanningskommission då avtalet skrivits under. Kommissionens bredd och ambition applåderas av många i Colombia, men samtidigt väcks kritik och frågor kring hur detta egentligen skall genomföras.

Sanningskommissionen har ett komplext uppdrag. Den kommer att vara en utomrättslig institution inom ramen för övergångsrättvisa, vars primära uppgift är erkännandet av konfliktens offer genom uppklarandet av brott begångna under den 50 år långa konflikten med Farc-gerillan. Aldrig tidigare har en så lång konflikt försökt uppklaras genom en Sanningskommission.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Rörelsen Hijos e Hijas under en manifestation i Bogotá: ”Genom att frigöra straffriheten uppnår vi fred och sanning”.

Kommissionen är även unik då ett av de vägledande kriterierna är intersektionalitet och genus, där exempelvis sexuellt våld i konflikten är en central punkt. Vidare, i oktober, meddelade parterna att de även enats om ett avtal för att klara upp fall av påtvingade försvinnanden. Sexuellt våld och påtvingade försvinnanden är brott som hittills sällan erkänts eller uppklarats i Colombia eller i andra fredsavtal.

Trots de senaste framgångarna existerar dock mycket skepticism och frågor gällande hur en balans skall hittas mellan vad som är utredning tillhörande kommissionen och vad som är vittnesmålstagande tillhörande den juridiska apparaten. Den största utmaningen enligt många ligger i distinktionen mellan sanning och rättvisa.

Man måste undvika frestelsen att lämna över uppgiften av rättsliga utredningar till Kommissionen, detta måste skapas inom det juridiska systemet

menar Maria Camila Moreno, direktör för det internationella centret för övergångsrättvisa ICTJ  och understryker:

Sanningskommissionen bör inte skapa straffrihet.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

”Fred utan brott begångna av Staten”: graffitti på en av Bogotás gator där Movice, en av Colombias största rörelser som förenar offer för brott som begåtts av staten, gjorde en minnesceremoni för tvångsförsvunna personer i april i år.

Ytterligare en fråga som väckts gäller ansvarstagande och kommissionens roll i att erkänna detta. Enligt Alejandro Valencia Villa, expert inom övergångsrättvisa, bör ansvarstagandet vara större för staten än de illegala väpnade grupperna eftersom

de som har störst makt att skydda medborgarna även bär det största ansvaret*.

Senatorn och före detta presidentkandidaten Horacio Serpa Uribe menar att

sanningen måste komma fram även gällande de som finansierat kriget: personer, företag, det politiska och militära toppskiktet, nationella som internationella; alla ansvariga, ingen bör komma undan*.

Det civila samhället i Colombia menar däremot att det är viktigt att Kommissionen inte bara klargör vad som skett, utan också främjar erkännandet av konfliktens offer. Frågan är: hur skall detta erkännande ske och hur skall det tillåta samexistens och icke-upprepning? Med fler än 7,7 miljoner av staten erkända offer för konflikten som kräver sanning och rättvisa, är tyvärr risken stor att detta ambitiösa projekt kommer skapa mycket frustration bland det colombianska samhället. Ett första steg mot detta är dock utan tvekan, ett fredsavtal.

 

Text & bild: Inés Chadi, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Bogotá

 

*Citat hämtade från forumet El Primer Encuentro por la Verdad, på Centro de Memoria Historica, den 31 augusti 2015