colombia-blogg
Lagen som gav afrocolombianerna rätt till sin mark

Lag 70, den historiska lag som reglerar många av afrocolombianernas rättigheter, framförallt den till sin kollektivt ägda mark, återkommer ständigt i arbetet i Chocó. Men vad innebär den egentligen, och hur kom lagen till? Humberto Mosquera Andrade, en av de ledare som var med lagen togs fram, berättar:

Det fanns två anledningar till att vi började organisera oss. Den ena var kränkningarna av de territoriella rättigheterna: Stora skogsföretag började arbeta i området utan tillstånd från oss som bodde där. Till en början hjälpte folket företagen med att märka ut träd och berätta om de olika arterna, för de trodde det skulle leda till utveckling. Men efter en tid såg vi vad som höll på att hända: att de tog våra resurser utan att skapa något välstånd för oss. Den andra anledningen var statens mycket bristfälliga intresse i att erbjuda utbildning och hälsa. Det fanns varken tillräckligt med skolor eller vårdcentraler.

Humberto1

Humberto Mosquera Andrade deltog i kampen för afrocolombianers rätt till sin mark.

Det var däför samhällena 1982 började organisera sig och i slutet på 1986 hölls ett stort möte i Puné, som ligger vid Atratofloden. Där valdes en styrelse och på så vis skapades ACIA, Acociación Campesina Integral del Atrato (ung. Atratoflodens bondeorganisation). På andra platser i Chocó, såsom Baudó och Río Sucio bildades liknande organisationer. Dessa, tillsammans med Orewa (den stora ursprungsfolksorganisationen i Chocó) startades en förhandlingsgrupp för att ta fram förslag.

1991 pågick en stor process för att förnya Colombias grundlag, men afrocolombianerna i Chocó hade ingen representant i detta arbete. Därför organiserades en stor chirimía-dans i Quibdó med massor av människor från territoriet. Humberto minns hur det var:

Det var genom den dansen som vi med icke-våld ockuperade rådhuset, katedralen och Incora (det statliga kontor som hade ansvar för jordfrågor).

En av ursprungsfolkens representanter i arbetet med den nya grundlagen, Francisco ’Pacho’ Rojas, tog detta till sig och på sätt inkluderades en övergångsbestämmelse i 1991 års grundlag som innebar att staten hade två år sig på att införa en lag som skulle erkänna afrocolombianernas rätt till sin mark.

lag och grundlag

Lag 70 tillsammans med Colombias grundlag garanterar rätten till jorden.

1993 skapades därför lag 70, vars tredje kapitel ger afrocolombianer rätten att organisera sig i så kallade Consejos Comunitarios (ung. kollektiva råd) och att de på så sätt kan få ägandebevis på den mark de äger gemensamt. I ACIAs fall valde de att samla alla 120 lokala kollektiva råd i en stor organisation som de döpte till COCOMACIA (Consejo Comunitario Mayor de la Asociación Campesina Integral del Atrato). Idag har organisationen titel på nästan 700 000 hektar i Chocó och det bor runt 45 000 människor i deras territorium.

1flygfoto Choco

Atratofloden är Chocós största flod och tack vare lag 70 har folket ägandebevis till stora delar av marken som den ringlar sig igenom.

Utöver rätten till kollektiv titel för marken som afrocolombianerna bor på så har lag 70 tre andra grundpelare:  afrocolombianeras identitet, utveckling för afrocolombianerna på deras villkor samt ett stärkande av politiska och organisativa processer. Och även om afrocolombianer runt om i Colombia nu har lyckats få ägandebevis på 5.5 miljoner hektar så är det mycket som fortfarande fattas gällande dessa andra tre punkter.  Staten har ännu inte uppfyllt de förpliktelser som dessa andra delar av lagen ger. Zulia Mena Garcia, en annan av ledarna i kampen när lagen togs fram och sedermera borgmästare i Quibdó sammanfattar:

Kampen måste gå framåt tillsammans med ursprungsfolken, vi behöver återknyta till den enhet som fanns på 80 och 90 talen när vi lyckades kräva igenom lagen, om vi gör så kan vi även nu kräva vår rätt.

Text och bild: Anders Nordenskjöld, fredsobervatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

Falta de implementación del primer fallo de restitución de tierras a pueblos étnicos

El día 23 de septiembre de 2014 fue un día histórico a nivel mundial por la emisión del primer fallo que ordena la restitución de derechos territoriales a pueblos étnicos. En la ceremonia de entrega del fallo el entonces presidente de la Asociación Orewa y líder del resguardo Tahamí, Otoniel Queragama, dijo que la restitución de tierras va más allá de la entrega del predio. “Solo nos alegraremos en el momento en que en el resguardo haya un goce efectivo de los derechos restituidos.” Ya ha pasado un año y las autoridades competentes han constatado que falta la implementación de muchas de las órdenes emitidas.

Con la Sentencia 007 emitida por el Tribunal Superior de Antioquia, más de 50.000 hectáreas fueron restituidas al resguardo Tahamí del Andágueda, Chocó, y a sus más de 7.000 habitantes de la etnia Embera Katío. La sentencia no tiene precedentes ni en el país ni en el mundo. Por esta razón el fallo ha despertado un interés en países lejanos como Finlandia y Suecia donde habitan los sami, un pueblo indígena de Europa que está en un proceso de justicia transicional.

Otoniel Queragama, líder de AsOrewa, con dos observadoras internacionales de SweFOR.

Otoniel Queragama, líder de AsOrewa, con dos observadoras internacionales de SweFOR.

Ya en la ceremonia de la entrega del fallo al pueblo y a las autoridades indígenas de la Asociación Orewa, a la que está asociado el resguardo Tahamí, se pudo percibir la significancia de esta sentencia. La embajadora de Suecia, Marie Andersson de Frutos, el gobernador encargado del departamento del Chocó, Eccehomo Moreno Cuesta, el Defensor regional del pueblo del departamento del  Chocó, Luis Enrique Abadía y el director nacional de la Unidad de Restitución de Tierras, Ricardo Sabogal estaban presentes y resaltaron la importancia del fallo ante el pueblo indígena y se comprometieron con el cumplimiento y seguimiento de este. SweFOR estuvo presente acompañando a AsOrewa. Sabogal terminó diciendo que si no se cumple el primer fallo “¿cómo cumplimos los que vienen?”

En julio de este año los magistrados responsables de la sentencia realizaron una audiencia posterior al fallo para que las instituciones responsables del cumplimiento de las órdenes emitidas presentaran los resultados alcanzados por ellas. Los jueces no aceptaron las explicaciones de las instituciones que adujeron falta de recursos, coordinación y/o problemas para coordinar con las autoridades indígenas para no cumplir con lo debido. Los magistrados dieron nuevos plazos a las instituciones recordándoles que el no cumplimiento de las órdenes podría resultar en judicialización por fraude judicial. Una funcionaria del Estado, directora de la Unidad de Restitución de Tierras del Chocó, Adith Bonilla Martínez resaltó la responsabilidad de los entes estatales y opinó que

el reto más grande es la voluntad. La política pública es clave para que la reparación fluya y las herramientas ya están en la ley.

SweFOR observó la audiencia de seguimiento del fallo de restitución de tierras para el resguardo Tahamí.

SweFOR observa la audiencia de seguimiento del fallo de restitución de tierras para el resguardo Tahamí.

El fallo establece entre otros dictámenes,  que el Ministerio de Defensa es responsable de garantizar la protección del territorio y a sus integrantes y aplicar las directivas permanentes de derechos humanos 016/06 para la fuerza pública, en diálogo con los integrantes del resguardo. En la audiencia se constató que falta la implementación de estas acciones.

 

“Lo primero que estamos diciendo: ¡no se vayan!”

 “Tenemos la angustia de que va a pasar lo mismo que en Centroamérica”, dice Diana Sánchez, directora de la Asociación Minga y coordinadora de Somos Defensores, durante el panel El acompañamiento internacional: rol y retos para la protección en un escenario de post-acuerdo, realizado el pasado 15 de septiembre en Bogotá.

Las organizaciones de acompañamiento internacional en Colombia, entre ellas SweFOR, que acompaña desde hace 11 años a organizaciones y defensores de derechos humanos que a causa de su trabajo afrontan problemas de seguridad, están acostumbradas a desarrollar su labor en un contexto complejo. Con un escenario de post-acuerdo a la vista, se están presentando nuevos retos para el acompañamiento internacional en Colombia y sus capacidades de protección y disuasión. Varias organizaciones[1] se unieron en la invitación a un panel con expertos en el tema.

Betty Pedraza de Protection Desk Colombia moderó el panel. Aquí aparece junto con Luis Enrique Eguren de Protection International y Diana Sánchez de la Asociación Minga a su lado izquierdo y a su lado derecho, Ivan Madero de CREDHOS y David Martínez de OACNUDH.

Betty Pedraza de Protection Desk Colombia moderó el panel. Aquí aparece junto con Luis Enrique Eguren de Protection International y Diana Sánchez de la Asociación Minga a su lado izquierdo y a su lado derecho, Ivan Madero de CREDHOS y David Martínez de OACNUDH.

Si la disuasión será una herramienta eficaz para el acompañamiento internacional en el post-acuerdo en Colombia, fue la pregunta abordada por Luis Enrique Eguren, presidente del Consejo de Administración de Protection International. Eguren planteó que una posible vista al futuro es que las amenazas podrían venir de actores privados. Para que el acompañamiento tenga un efecto de disuasión en un contexto así sería importante identificar los intereses de estos actores para poder construir redes que crearán un costo, sea político o económico, para ellos.

En un escenario de post-acuerdo en Colombia, sería importante tener en cuenta las experiencias del acompañamiento internacional durante y después de las firmas de acuerdos de paz en Centroamérica, donde algunas organizaciones se retiraron luego de que se firmaran los acuerdos de paz, pero debido a los altos niveles de violencia que seguían en los países, tuvieron que regresar.

En este mismo orden de ideas, según Iván Madero, presidente de la Corporación Regional para la defensa de los Derechos Humanos, organización que ha contado con acompañamiento internacional desde el 1994, aún después de la firma de un acuerdo

el acompañamiento permanente en las regiones es necesario.

SweFOR realiza acompañamientos en diferentes regiones del país desde sus oficinas en Bogotá y Quibdó.

SweFOR realiza acompañamientos en diferentes regiones del país desde sus oficinas en Bogotá y Quibdó.

Diana Sánchez destaca la importancia de que la presencia de los acompañantes internacionales siga durante el periodo de post-acuerdo, siendo “la protección política la que más se necesita”.

Quiere decir que el acompañamiento político de las organizaciones internacionales brinda una legitimidad al trabajo de los y las defensores locales frente a las autoridades colombianas. Esta legitimidad hace más difícil ignorar las voces de la sociedad civil, además crea un efecto de disuasión frente a posibles amenazas y es clave que esto pueda seguir también después de un eventual acuerdo.

No obstante, Madero destaca que un desafío que tocará seguir afrontando son los recursos de la cooperación internacional, que en los últimos años cada vez más han sido dirigidos a entidades del Estado y menos a la sociedad civil. Si esta tendencia sigue, afectaría a las organizaciones de acompañamiento internacional y su posibilidad de brindarles protección a organizaciones y defensores de derechos humanos que afrontan problemas de seguridad.

 [1] El Movimiento Sueco por la Reconciliación – SweFOR; El Movimiento por la Reconciliación – FOR Peace Presence; Pensamiento y Acción Social – PAS / Peace Watch Switzerland; Protection Desk Colombia; y Witness for Peace – Acción Permanente por la Paz.

Colombia närmar sig ett fredsavtal efter ny överenskommelse på Kuba

Onsdagen den 23 september var en historisk dag för fredsprocessen i Colombia. Efter nästan tre år av fredsförhandlingar i Havanna mellan Farc-gerillan och regeringen har Colombias president Juan Manuel Santos tillkännagivit att ”om exakt sex månader säger vi ett definitivt farväl till kriget i Colombia”. Uttalandet kommenteras med optimism av flera colombianska medier, medan civilsamhällets organisationer menar att flera frågor återstår att lösa.

För en dryg vecka sedan meddelade president Santos via Twitter att han var på väg till Kuba där fredssamtalen pågår och avslutade med orden ”freden är nära”. Detta skapade stor nyfikenhet bland colombianerna – för första gången skulle presidenten komma till Kuba sedan förhandlingarna inleddes. Efter många spekulationer kom beskedet några timmar senare: parterna hade nått en överenskommelse kring övergångsrättvisa och upprättelse för konfliktens offer, en knäckfråga som tagit ett och ett halvt år att enas kring. Människorättsadvokaten Nancy Fiallo uttrycker förväntan efter beskedet:

Som alla andra som fortfarande tror på fred känner jag spänning och hopp. Man har äntligen nått ett minimiavtal gällande offrens upprättelse och detta öppnar dörren mot en sanningskommission.

 

Nätverket Mujeres por la Paz, där Nancy Fiallo ingår, demonstrerar för freden.

Nätverket Mujeres por la Paz, där Nancy Fiallo ingår, demonstrerar för freden.

Det juridiska system man nu kommit överens om innebär inrättandet av särskilda domstolar för fred med syfte att bekämpa straffriheten, få fram sanningen, bidra till att kompensera offren och straffa dem som är ansvariga för grova brott begångna under konflikten – både gerillasoldater och statliga aktörer. Samtidigt talas det inte om fängelse för alla brott, utan om ”frihetsberövande under särskilda villkor”, medan det för vissa politiska brott kommer att ges amnesti. Farc-gerillan kan delta i detta system för övergångsrättvisa endast om de lägger ned sina vapen inom sextio dagar efter att det slutgiltiga fredsavtalet undertecknats. Stalin Ballesteros som är medlem i organisationen Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad, menar att man inte kan förvänta sig total rättvisa:

Avtalet kommer att innebära en viss grad av straffrihet. Det här innebär en uppoffring som görs av hela det colombianska samhället, speciellt av konfliktens offer. För att få slut på dödandet och för att uppnå största möjliga grad av sanning offras den straffrättsliga rättvisan.

Regeringen och Farc-gerillan har nu kommit överens om fyra av de sex punkterna på agendan: landreform, en policy för att komma tillrätta med den illegala drogindustrin, möjligheten till politisk delaktighet för Farc-gerillans medlemmar efter ett fredsavtal och hur brott som begåtts under konflikten ska bestraffas. Punkterna som kvarstår är hur offren för konflikten ska kompenseras och hur avmobiliseringen av gerillasoldaterna ska gå till. Efter att man kommit överens på dessa punkter kommer Colombias regering att be befolkningen att godkänna fredsavtalet i en folkomröstning, innan ett fredsavtal kan skrivas under.

Att sälja in ett fredsavtal till den colombianska befolkningen är en utmaning som ska tas på allvar. Willian Rivas Torres är jurist på  den etnisk-territoriella organisationen Cocomacia  i regionen Chocó där närvaron av både Farc-gerillan och regeringens trupper är stor. Han är en av dem som menar att fredsförhandlingarna på Kuba hittills inte tagit tillräcklig hänsyn till dem som lever mitt i konflikten:

Till vårt territorium har fredssamtalen inte nått – här har ingen dialog förts. Det hade behövts ett kontinuerligt samtal med oss som lever här för att uppnå verklig fred.

Erika Hellberg, Vinicius Brum Ribeiro (text) och Linnéa Lagergren (foto),  fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

Medföljning under minnesceremoni i Jardines de Sucumbíos

I slutet av maj medföljde Kristna Fredsrörelsen organisationen Hijos e Hijas till Jardines de Sucumbíos i södra Colombia där en minnesceremoni hölls för de fyra ungdomar som avrättades av militären den 17 maj 2014. I videon berättar Francisco Marín Gutierrez från Hijos e Hijas om de aktiviteter som hölls i samband med årsdagen.

För svenska undertexter, klicka på symbolen i det nedre högra hörnet.