colombia-blogg
Livet efter generalen

Las Mercedes och Vegaez är två samhällen som få utanför Chocó kände till. Båda hamnade dock plötsligt på den massmediala kartan, både i Colombia och internationellt. Men uppmärksamheten beror inte på något som samhällenas invånare har gjort. De har bara råkat bo på en plats där det är civilbefolkningen som lider när konflikten rasar, vilket tyvärr går att säga om många andra platser i Chocó. Att just dessa två samhällen fick medial uppmärksamhet beror på tillfångatagandet av general Alzate. Det var nämligen i Las Mercedes som han blev tillfångatagen och det var i Vegaez som han släpptes, drygt två veckor senare. Några månader efter händelserna medföljde Kristna Fredsrörelsen när Cocomacia bjudit in till sina zonmöten.

kyrka Mercedez

Innan zonmötet börjar samlas deltagarna kring kyrkan i Las Mercedes.

Båda samhällena är ganska typiska för Chocó; folket lever mestadels på fiske och jordbruk, eftermiddagarna ägnas gärna åt domino eller bingo, och på kvällarna spelas musik så det dånar över landskapet. Men när generalen försvann förändrades vardagslunken väldigt fort. Till Las Mercedes kom den första militära patrullen redan några timmar efter att generalen varit där. Presentación Palomeque Mosquera, vicepresident i det lokala rådet, berättar:

Vi visste inte varför de var så aggressiva. Ingen i samhället visste att Alzate var general, inte heller att de som han åkte iväg med var gerillasoldater. Det var först när vi på eftermiddagen hörde på radio att en general blivit tagen av Farc i Las Mercedes som vi förstod vad som hade hänt.

Presentación Palomeque Mosquera

Presentación Palomeque Mosquera, vicepresident i det lokala rådet i Las Mercedes, berättar om hur samhället påverkades av bortförandet av general Alzate.

Palomeque Mosquera förklarar att militären dagen efter byggde upp ett läger bortom rörsockerbruket och ett annat på andra sidan floden. Han berättar att ingen vågade lämna samhället eftersom de var rädda att militären skulle tro att de var civilklädda gerillamedlemmar. Det gjorde att de varken kunde fiska eller gå till sina odlingar. I två månader var de fast i samhället. Borgmästaren kom visserligen, men bara en gång, efter en månad, och med så lite mat att den tog slut väldigt fort. Istället fick invånarna klara sig på det som deras vänner i Quibdó kunde skicka. Nu har det gått några månader, och militären är inte längre kvar men problemen är inte borta för det:

Livet här har inte förändrats, inte på det sätt som behövs. En förändring hade varit om borgmästaren eller någon kom med projekt hit för att förbättra livskvalitén. Nu har vi det ännu värre än tidigare. Nu är vi rädda för att bli utpekade som gerillamedlemmar, även om vi inte visste vilka det var som tog honom [generalen]. Det traumatiserar samhället och ger en dålig bild av vilka vi är.

 

Madelträd Vegaez

Julio Cuesta, Juan Domingo Mosquera och Jesse Perera, invånare i Vegaez, berättar om livet under den ökade militära närvaron.

Även i Vegaez märkte invånarna av den ökade militära närvaron. Under en paus i zonmötet sitter några män i skuggan av mandelträdet på torget. De delar med sig av sin historia och berättar om hur soldaterna kom och byggde upp sitt läger precis utanför samhället. Hur de sökte igenom deras hus. Hur de hade kvar sitt läger i flera månader efter att generalen släppts.  Hur de, precis som i Las Mercedes, var så rädda att de inte vågade ge sig ut till fälten, med svår matbrist i samhället som följd.

På zonmötet i Vegaez håller en av deltagarna en presentation om konstitutionen och vikten av att känna till sina rättigheter. Den som inte vet sin rätt har också väldigt svårt att kräva den. När han avslutar möts han av stora applåder, inte minst för att han delat ut små häften med Colombias konstitution till alla deltagarna. Kanske kan kunskap om konstitutionen vara ett första steg för att förhindra framtida kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Anders Nordenskjöld (text och bild) och Erika Hellberg (bild), fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

En kritisk röst från nordvästra Colombia

Som en av demokratins grundpelare kallas en fri media ofta för den tredje statsmakten på grund av sin uppgift att kontrollera makthavarna. Den colombianska journalisten Mauricio Castilla Castro är en av dessa maktens outtröttliga granskare som i sitt radioprogram avslöjar fall av korruption och orättvisor i regionen Córdoba, nordvästra Colombia.

För en dryg vecka sedan, söndagen den 3 maj, firades världsdagen för pressfrihet som instiftats av Unesco för att hedra de uppoffringar som gjorts för pressfrihet runt om i världen. Dessutom syftar dagen till att påminna regeringar om deras skyldighet att upprätthålla yttrandefriheten och se till att journalister fritt kan utöva sitt legitima arbete utan att riskera livet.

Att vara grävande journalist i Colombia är jämförbart med att utöva en extremsport som innebär livsfara

säger Castilla Castro och vet mer än väl vad han talar om. Hans pappa, journalisten Clodomiro Castilla Ospino, blev mördad för drygt fem år sedan utanför sitt hem i staden Montería. Mordet är fortfarande ouppklarat.

MauricioEmisoraweb

För att bibehålla sin neutralitet accepterar Castilla Castro ingen reklam i sitt radioprogram El Pulso del Tiempo.

Castilla Castro tvekar inte att fortsätta i pappans fotspår trots att han också blivit hotad på grund av sitt arbete som undersökande journalist. Hans radioprogram har stängts ned på grund av kritik mot guvernören och den regionala administrationen och bara i år har hans Twitter-konto hackats ett flertal gånger.

Enligt Castilla Castro är självsensur ett av de stora problemen med pressen i hans hemstad Montería.”Rädsla leder till självcensur”. Hans analys angående journalistikens risker är i linje med Reportrar utan gränser som menar att de illegala väpnade grupperna i landet, ibland i maskopi med statliga aktörer, försöker tysta ner de journalister som kritiserar dem.

SONY DSC

Efter att hans pappa mördats gick Castilla Castros med i organisationen ‘Hijos e Hijas‘ som bland annat jobbar mot straffrihet.

Unesco:s årliga pressfrihetspris bär den mördade colombianska journalisten Guillermo Canos namn och gick i år till den syriske journalisten och människorättsaktivisten Mazen Darwish. Castilla Castro har respekt för journalisten Cano, chefsredaktör för en av landets största dagstidningar ‘El Espectador’ vid tiden då han mördades, men påpekar att det i ett centraliserat land som Colombia är lätt att glömma bort de reportrar som arbetar utanför huvudstaden Bogotá.

De journalister som sticker ut hakan är de som jobbar i de mest utsatta regionerna

Castilla Castros råd till alla journalister är att lämna skrivbordet och ta sig ut på gatan för att leta efter nyheter. Något han gör varje dag, fullt medveten om de faror som det innebär. Han blir fundersam över frågan om han inte tänker att det finns en risk att han går samma öde som sin pappa tillmötes. Till slut medger han att om han fortsätter att avslöja de makthavande kan det mycket väl bli så. Trots det avslutar han reflektionen med att säga “det viktiga är att förmedla sanningen, nyheterna skall vara opartiska”.

Viena Rainio (text) och Vinicius Brum Ribeiro (foto), fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia 

Att våga vägra bära vapen

En allvarlig problematik i den Colombianska konflikten är tvångsrekryteringar till militären och illegala väpnade grupper, men de senaste månaderna har civilsamhällets långa kamp gett stora resultat.

Maria José Villota Guacas och Francisco Marín Gutiérrez från Hijos e Hijas por la memoria y contra la impunidad (söner och döttrar för historiskt minne och mot straffrihet) bor och studerar i Pasto, en stad i de andinska bergen nära gränsen till Ecuador. De har arbetat länge och hårt för att samvetsvägran (etisk övertygelse för att neka väpnad tjänstgöring) ska erkännas och för att få ett slut på rekryteringsräderna som militären genomför. Marín och Villota berättar att varje år kallas ca 3500 ungdomar till väpnad värnplikt bara i Pasto medan de fortfarande går i skolan, varav flera är minderåriga. Marín berättar att;

Det finns ingenting i lagstiftningen som stöttar detta tillvägagångssätt det är endast en brist på respekt för den internantionella humanitära rätten.

I slutet av 2014 kom en dom i författningsdomtolen gällande två fall om samvetsvägran och tvångsrekryteringar till den Colombianska militären. Domen fastslår att räderna för att rekrytera ungdomar till militären är olagliga, samt erkänner samvetsskäl för att vägra den annars obligatoriska värnplikten. I feruari kom ett praktiskt bevis på framstegen då Diego Carreño blev den första colombianen att ta universitetsexamen utan soldatpass (intyg på militärtjänstgöring), något som fram till december 2014 var omöjligt. Carreño har varit samvetsvägrare sedan sjutton års ålder och i år fyller han 31. Kampen för att få ut sin examen i filosofi tog honom fem år, och beskedet firades av många sociala rörelser i Colombia.

Under 2014 lyckades Hijos e Hijas i Nariño frigöra runt tjugo ungdomar som förts bort av miltären i rekryteringsräder

Under 2014 lyckades Hijos e Hijas i Nariño frigöra runt tjugo ungdomar som förts bort av miltären i rekryteringsräder

Hijos e Hijas arbetar med påverkansarbete och med att rådge offrena samt deras familjer för att få tillbaka de tvångsrekryterade ungdomarna hem, men det är en hård kamp.

Problemet är att dessa personers rättigheter inte respekteras. Många av de drabbade är barn till offer för konflikten på landsbygden och är särskilt sårbara på grund av otillfredsställda basbehov och bristen på information om deras rättigheter. Deras situation utnyttjas, berättar Marín.

Villota och Marín ser domen från författningsdomstolen som en stor framgång för civilsamhällets påtryckningar. Den klarar ut ett flertal oklarheter kring rätten till samvetsvägran, bland annat att militären har ansvar för att undersöka och visa på om den ansökande uppfyller eller inte uppfyller villkoren för att få sin ansökan godkänd inom loppet av femton dagar, utan undantag. Ansökan kan lämnas in av samvetsvägraren när som helst under processen, både innan eller under pågående värnplikt.

På grund av hoten de senaste åren mot organisationen medföljer Kristna Fredsröreslen Hijoe e Hijas kontinuerligt i Nariño

På grund av hoten de senaste åren mot organisationen medföljer Kristna Fredsröreslen Hijos e Hijas kontinuerligt i Nariño

Domen ger oss utrymme att bedriva påverkansarbetet på ett mer formellt plan, med lagstiftningen som en stark grund (…) Det är också ett starkt stöd för alla samvetsvägrare, att våga driva sina processer med större självförtroende, säger Marín.

Kanske kommer nästa kamp att handla om att avskaffa den obligatoriska värnplikten, något som redan börjat debatterats. Blir det ett fredsavtal mellan den Colombianska regeingen och Farc-gerillan går Colombia in i en ny tid med nya förutsättningar och möjligheter för Colombias unga. Med både skepcis och förväntan inför vad som väntar, oavsett om det blir ett fredsavtal eller inte, berättar Marín att;

Idag finns det ett tomrum – det fattas ett alternativ till den väpnade värnplikten för de som önskar göra någon annan typ av tjänstgöring som fokuserar på att skapa fred istället för att stötta den väpnade konflikten, i form av kulturella eller sociala aktiviteter.

Text och foto: Julia Andén, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

Året 2014 i Colombia: fredsförhandlingar och hot

DSC_6328

År 2014 var dubbelt valår i Colombia med både kongress- och presidentval. Fredsförhandlingarna mellan staten och Farc-gerillan blev det centrala temat under presidentvalskampanjen. KrF:s medföljda Francisco Mosquera sa att ”valet handlar i princip om två olika hållningar: den ena för fortsatt väpnad konflikt och den andra för att förhandla fram ett fredsavtal”. Juan Manuel Santos blev omvald som president i juni.

DSCF6710

Människorättsförsvararen Nancy Fiallo (andra från vänster) är aktiv i nätverket Kvinnor för fred (Mujeres Por la Paz). Tillsammans med andra colombianska kvinnoorganisationer lämnade de sina förslag på hur kvinnor ska inkluderas i fredsprocessen till FN:s chef i Colombia Fabrizio Hochschild, Kubas ambassadör Jorge Iván Mora Godoy och Norges ambassadör Lars Vaagen.

WP_20150118_002

Året 2014 fick en dyster början i Chocó. Fem personer omkom i ett bombdåd mot en matbutik i provinshuvudstaden Quibdó. Hundratals chocoaner samlades till fredsmarsch efter explosionen. Invånaren i Quibdó, Albeiro Moya, sa ”att delta i manifestation var viktigt för att visa att samhället tar avstånd mot våld och visa sympati för offren i bombdådet. Dessutom var syftet att påminna makthavarna om att den senaste händelsen bara är en i raden av våldsyttringar i Chocó och att de måste ta större ansvar i strävandet för ett fredligare samhälle.

WP_20140311_016-2

Välkomst och avsked i mars-april. Julia Andén, Alia Ibragimova, Anders Nordenskjöld och Viena Rainio inledde sitt arbetet som fredsobservatör medan Zofie Bengtsson, Corinne Johnson, Matts Olsson och David Echeveste åkte hem efter avslutad tjänst. Anders fotograferades utanför migrationsverket för fredsobservatörernas colombianska id-kort.

DSC_6522

I Chocó fortsätter den olagliga gruvdriften att ställa till med problem. Enligt KrF:s medföljda organisationer i Chocó är också den statliga strategin för utvinning av naturresurser via multinationella gruvföretag problematisk. Staten har delat ut gruvkoncessioner åt multinationella företag på mark som tillhör afrocolombianska- och urfolksorganisationer.

altAid1XUaz2Uf3tA10fg4dyWxTfVJlyzU9C0mFVFKfLCy7

Den humanitära situationen i regionen är svår. Ett nödrop från de sociala organisationerna kom i juli. De första massiva tvångsförflyttningarna skedde i maj. Enligt Uariv, myndigheten för återupprättelse för konfliktens offer, blev sammanlagt 6.269 personer i Chocó tvungna att fly sina hem under 2014. Organisationerna protesterade under det gångna året också mot militärens sociala insatser.

DSCF6436

Colombias väpnade konflikt har pågått i över 50 år. I fjol inkluderades offren i fredsprocessen. KrF:s medföljda deltog bl.a. i det nationella forumet om konfliktens offer och två medföljda reste som representanter för offren till Kuba. Alia Ibragimova under en medföljning tillsammans med Federico Giraldo från organisationen Hijos e Hijas por la Memoria y contra la Impunidad som jobbar för historisk rättvisa.

DSCF6441

Trots pågående fredsförhandlingar fortsätter situationen för människorättsförsvarare vara svår i Colombia. Under hösten bevittnade vi en hotvåg mot flera människorättsförsvarare, bland dem KrF:s medföljda Camilo Álvarez.

DSCF4568

KrF:s 10-åriga närvaro i Colombia uppmärksammades med ett event i Bogotá i september. Behovet av internationell medföljning diskuterades av en panel som bestod av experter inom området. Cocomacias ordförande Fanny Rosmira Salas Lenis säger att internationella observatörer behövs i landet även efter ett eventuellt fredsavtal mellan regeringen och Farc-gerillan för att övervaka att överenskommelserna efterlevs.

WP_20140426_010

I november fick Chocó stor medieuppmärksamhet efter att en högt uppsatt colombiansk general blev bortförd av Farc-gerillan. Fredsförhandlingarna i Havanna lades på is men återupptogs kort efter att generalen frigavs efter två veckors fångenskap. I december förklarade Farc-gerillan ett unilateralt eldupphör på obestämd tid. Året 2015 har inletts med svaga spekulationer om att regeringen eventuellt går med på ett ömsesidigt eldupphör.

Markus Esbjörnsson (bild) och Viena Rainio (text & bild), Fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

Colombianska presidentvalet präglat av skandaler

Söndagens presidentval i Colombia har seglat upp som en tvekamp mellan den sittande presidenten Juan Manuel Santos och det konservativa partiet Centro Democraticos kandidat Óscar Iván Zuluaga.

Zuluaga har den senaste månaden tagit kraftiga språng uppåt i opinionsmätningarna.  Enligt en gallupundersökning i mars låg den konservativa presidentkandidaten på 15,6 procent, drygt 16 procentenheter ifrån Santos. Opinionsundersökningar två månader senare visar att  Zuluaga numera ligger i tätposition inför söndagens val.

Tidskriften Semana skriver i en valanalys att Zuluagas vändning framför allt är kopplad till två anledningar:  dels på grund av de anklagelser mot Juan Manuel Santos – till stor del orkestrerat av den förra presidenten Álvaro Uribe,  om ekonomiskt samröre med knarkhandlare, och dels på nya kampanjmetoder.  Kampanjeledaren för Brasiliens framgånrika förra detta president Lula Da Silva värvades. Han ändrade med detsamma Zuluguas kampanjelogga med tydliga konnotationer till Zorros svärdsvischande Z.

Valaffisch inne på flygplatsen i Quibdó, Chocó. Foto: Viena Rainio

Valaffisch inne på flygplatsen i Quibdó, Chocó. Foto: Viena Rainio

Emellertid har en avlyssningsskandal uppkommit den senaste veckan. En av Zuluagas kampanjarbetare misstänks ha hackat sig in i hemligstämplad information gällande fredsförhandlingarna på Kuba och delgett viss information till presidenkanditaten. Huruvida det stämmer återstår att se men givetvis är det något som kan påverka opinionen negativt. Enligt Zuluaga själv rör det sig om bildmanipulation.

Skandalen briserade ungefär samtidigt som Juan Manuel Santos regering meddelade att ett tredje avtal i fredsprocessen, som behandlar temat narkotikahandel, har uppnåtts. Ett stort framsteg i målet att nå ett fredsavtal eftersom narkotikahandeln sågs som en av de svårare teman att lösa. Det anses även ha varit en valtaktisk manöver från Santos sida att presentera avtalet så pass nära valdagen med syfte att understryka bilden av sig själv som garant för att leda landet till ett fredsavtal.

Fransico Mosquera, administratör på organisationen Cocomopoca som arbetar för afrocolombianers rätt till sitt land i regionen Chocó, tror att befolkningen i området kommer rösta på Juan Manuel Santos. Valet som har kantats av olika smutskastningskampajer har dock skapat frågetecken för vilken politik som kommer bedrivas.

Fransisco Mosquera från den afrocolombianska organisationen Cocomopoca.

Fransisco Mosquera från den afrocolombianska organisationen Cocomopoca.

-Jag tror de flesta kommer att rösta på Santos trots att det är svårt att veta de olika politiska inriktningarna på grund av alla skandaler som har präglat valet. Men många människor boende i vårt territorium kommer ihåg att Santos har implementerat 5-6 sociala program som i någon mån gynnat deras samhällen, säger Mosquera .

För  Mosquera är det Santos löfte om ett eventuellt fredsavtal som gör att han vill se att presidenten blir omvald.

-Valet handlar i princip om två olika hållningar: den ena för forsatt väpnade konflikt och den andra för att förhandla fram ett fredsavtal.

Joel Pousette Lilljeqvist, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó