colombia-blogg
“En kvinnas liv ska vara fritt från våld”

I länet Chocó i västra Colombia arbetar den etnoterritoriella organisationen Cocomacia för att försvara sitt territorium. Kristna Fredsrörelsen medföljer Cocomacia sedan 2008 på deras resor i territoriet och senast var destinationen samhället Winandó, några timmars båtfärd från Quibdó, för att lyfta kvinnornas roll i samhället och i hemmen.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG. Maria Socorro, Rubiela, Julia Susana, Carmen, Ana Rosa, Adonis, Yenni - JA

Cocomacias genuskommission består av åtta kvinnor från olika samhällen inom territoriet, som sedan 2003 arbetar med att förbättra kvinnornas situation och höja deras röst. De vill stärka samhällena inför en möjlig postkonflikt-situation i Colombia, och kvinnornas deltagande i samhället och i politiken kommer att vara avgörande för att skapa försoning och fred.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG.3 - JA

Sedan 2008 finns en lag 1257 som syftar till att skydda kvinnor mot våld och diskrimination, både förebyggande och med straffrättsliga konsekvenser. Dess syfte är att etablera normer som kan garantera alla kvinnor ett liv fritt från våld, både inom den offentliga och privata sfären samt ge tillgång till skydd och stöd. ”Lagen vill synliggöra de olika typer av våld som kvinnor utsätts för i sin omgivning” förklarar Rubiela Cuesta Córdoba.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG. Maria Socorro, Yenni, Julia Susana - JA (1)

”Vi kvinnor har behandlats illa av samhället” säger en av ledarna i gruppen. Kvinnorna samtalar om hur kvinnor idag får båda sin kvinnlighet och sin professionalitet ifrågasatta och om hur dessa tendenser är ännu starkare på landsbygden än inne i städerna.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG.Julia Susana.2 - JA

Att integrera männen är för genuskommissionen viktigt i jämställdhetsarbetet och de bjuder därför alltid in både männen och kvinnorna för att delta i aktiviteterna. De vill höra allas synpunkter för att veta hur de ska gå vidare. ”Vill vi förändra krävs att vi byter bilden av kvinnan som en sak, mot bilden av en person, en rättighetsbärare, och en partner att dela vårt liv med” tillägger Julia Susana Mena.

150827-30 Cocomacia.Winandó.CdG.5 - JA

I båten tillbaka mot Quibdó är gruppen nöjd. De vet att förändring tar tid, precis som deras egna processer gjort för att ta plats i samhället och att kampen mot våld mot kvinnor fortsätter, både i hemmet, inom organisationerna och i det politiska livet för kräva respekt och erkännande.

Text och foto: Julia Andén, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

Livet efter generalen

Las Mercedes och Vegaez är två samhällen som få utanför Chocó kände till. Båda hamnade dock plötsligt på den massmediala kartan, både i Colombia och internationellt. Men uppmärksamheten beror inte på något som samhällenas invånare har gjort. De har bara råkat bo på en plats där det är civilbefolkningen som lider när konflikten rasar, vilket tyvärr går att säga om många andra platser i Chocó. Att just dessa två samhällen fick medial uppmärksamhet beror på tillfångatagandet av general Alzate. Det var nämligen i Las Mercedes som han blev tillfångatagen och det var i Vegaez som han släpptes, drygt två veckor senare. Några månader efter händelserna medföljde Kristna Fredsrörelsen när Cocomacia bjudit in till sina zonmöten.

kyrka Mercedez

Innan zonmötet börjar samlas deltagarna kring kyrkan i Las Mercedes.

Båda samhällena är ganska typiska för Chocó; folket lever mestadels på fiske och jordbruk, eftermiddagarna ägnas gärna åt domino eller bingo, och på kvällarna spelas musik så det dånar över landskapet. Men när generalen försvann förändrades vardagslunken väldigt fort. Till Las Mercedes kom den första militära patrullen redan några timmar efter att generalen varit där. Presentación Palomeque Mosquera, vicepresident i det lokala rådet, berättar:

Vi visste inte varför de var så aggressiva. Ingen i samhället visste att Alzate var general, inte heller att de som han åkte iväg med var gerillasoldater. Det var först när vi på eftermiddagen hörde på radio att en general blivit tagen av Farc i Las Mercedes som vi förstod vad som hade hänt.

Presentación Palomeque Mosquera

Presentación Palomeque Mosquera, vicepresident i det lokala rådet i Las Mercedes, berättar om hur samhället påverkades av bortförandet av general Alzate.

Palomeque Mosquera förklarar att militären dagen efter byggde upp ett läger bortom rörsockerbruket och ett annat på andra sidan floden. Han berättar att ingen vågade lämna samhället eftersom de var rädda att militären skulle tro att de var civilklädda gerillamedlemmar. Det gjorde att de varken kunde fiska eller gå till sina odlingar. I två månader var de fast i samhället. Borgmästaren kom visserligen, men bara en gång, efter en månad, och med så lite mat att den tog slut väldigt fort. Istället fick invånarna klara sig på det som deras vänner i Quibdó kunde skicka. Nu har det gått några månader, och militären är inte längre kvar men problemen är inte borta för det:

Livet här har inte förändrats, inte på det sätt som behövs. En förändring hade varit om borgmästaren eller någon kom med projekt hit för att förbättra livskvalitén. Nu har vi det ännu värre än tidigare. Nu är vi rädda för att bli utpekade som gerillamedlemmar, även om vi inte visste vilka det var som tog honom [generalen]. Det traumatiserar samhället och ger en dålig bild av vilka vi är.

 

Madelträd Vegaez

Julio Cuesta, Juan Domingo Mosquera och Jesse Perera, invånare i Vegaez, berättar om livet under den ökade militära närvaron.

Även i Vegaez märkte invånarna av den ökade militära närvaron. Under en paus i zonmötet sitter några män i skuggan av mandelträdet på torget. De delar med sig av sin historia och berättar om hur soldaterna kom och byggde upp sitt läger precis utanför samhället. Hur de sökte igenom deras hus. Hur de hade kvar sitt läger i flera månader efter att generalen släppts.  Hur de, precis som i Las Mercedes, var så rädda att de inte vågade ge sig ut till fälten, med svår matbrist i samhället som följd.

På zonmötet i Vegaez håller en av deltagarna en presentation om konstitutionen och vikten av att känna till sina rättigheter. Den som inte vet sin rätt har också väldigt svårt att kräva den. När han avslutar möts han av stora applåder, inte minst för att han delat ut små häften med Colombias konstitution till alla deltagarna. Kanske kan kunskap om konstitutionen vara ett första steg för att förhindra framtida kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Anders Nordenskjöld (text och bild) och Erika Hellberg (bild), fredsobservatörer för Kristna Fredsrörelsen i Chocó

Civilsamhället stärks längs floden

På kajen i Quibdó vimlar det av folk. Det är nu dags för passagerarna i båten att bege sig till den etnoterritoriella organisationen Cocomacias zonmöte. Min alldeles första medföljning har börjat. Fylld av spänning tränger jag mig ner i båten som redan är fullproppad av människor. Det ger en fingervisning om att vi är på väg till ett möte som värdesätts högt av befolkningen i en av Cocomacias starkaste zoner.

IMG_1942

Fredsobservatören Viena Rainio på floden Negúa

Färden är igång och vi glider fram längs floden igenom djungellandskapet. Det är något magiskt över trädens gröna färg som lyser upp omgivningen. Dock avbryts de vackra vyerna flera gånger av att maskiner som används till gruvdriften uppenbarar sig. Utvinningen sprider farliga ämnen och färgar delar av floden brun. Den flod som samhällena använder för sina dagliga sysslor.

IMG_1750

På vägen passerar vi flertalet samhällen som glatt vinkar oss välkomna till deras område. Gemenskapen är tydlig och Carmen Navia Mena från Cocomacias genuskommission förklarar: ”Vi är mer eller mindre som familjer allihop. När vi åker ut till samhällen känner vi alltid någon”. Vi svänger in på den för dagen grunda bifloden Nauritá och beger oss till samhället längst upp på floden.

Väl framme i samhället hinner vi svalka oss i floden som just här är kristallklar, innan mötet drar igång. Fanny Rosmira Salas som är ordförande för organisationen öppnar upp mötet och förklarar att syftet är att ge organisationens medlemmar ett forum att lyfta sina tankar och funderingar. Deltagarna ger uttryck för de svårigheter de möter i vardagen, som genomsyras av utbredd exploatering av naturresurser och illegala aktörers närvaro. Det uppenbaras för mig att det finns ett stort behov av att få vädra sin situation med sina medmänniskor och att få tillgång till ett utrymme för att inom gemenskapen reflektera över hur dessa hinder kan hanteras. Högtidligheten ligger i luften. Deltagarna väljer att göra längre anföranden när de får ordet och det märks att de tar vara på detta utrymme.

IMG_1921

Floden vid samhället Santa Lucía del Fuerte

Överst på dagordningen står fredsprocessen mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan, och tankar kring tiden efter ett eventuellt fredsavtal. Civilsamhället ser förväntansfullt fram emot fred men är försiktigt i sin analys av vad den kommer att innebära och vad som krävs för att avtalet ska implementeras. Fanny Rosmira säger:

”Freden är inte en isolerad process utan kommer att förändra våra liv. Alla är med på att vi vill ha en politisk lösning på den sociala och väpnade konflikten. Det är inte tillräckligt att lägga ner vapnen.  Det krävs en process där hälsa, utbildning och social utveckling är integrerat. Vi kan inte se någon vinst om inte alla områden integreras. Detta avtal får inte bara bli tomma ord.”

Under mötets gång livas stämningen upp av att en äldre herre drar fram sina bästa skämt ur rockärmen. Sedan stämmer Fanny Rosmira upp i sång och orden ”Vad fint det är att leva enade” fyller rummet.

Efter en lång dag kryper jag in under myggnätet och min kollega Viena Rainio ligger i en hängmatta bredvid. Från de medföljda har jag fått nya lärdomar och jag kommer att ta med mig mycket från upplevelsen. Den viktigaste lärdomen är hur viktigt det är att få utrymme att berätta om sin situation och att få upprättelse tillsammans med sina medmänniskor. Det är en tydlig gemenskap och det går upp för mig hur viktigt civilsamhället är i situationer av utsatthet. Hur det kan lyfta människor och inge hopp.  Jag har bevittnat civilsamhällets stärkande kraft.

Text och foto: Paulina Nybratt Sandin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chocó, Colombia

På resa till historisk plats på Atratofloden

Från någons mobil spelas det lokala latin grammy-belönade bandet Chocquibtown. En man bredvid mig sitter och äter en mango med en machete. Massa paraplyer är i luften för att dämpa solens gassande mot skinnet. Jag och min kollega Anders sitter på Cocomacias största båt på väg mot Bojayá. Plötsligt stannar ena båtmotorn och sedan den andra. Något är fel, konstateras, men människorna i båten verkar inte ta notis fastän vi i stort sett står still mitt på Atratofloden. En båtmotor hörs på avstånd, den kommer närmare. Till slut är den framme vid oss. ”Mario!”, utbrister folk, ”ta oss med dig!”. Marios båt står bredvid vår och han lastar över ett par paket och påsar innan han skrattande kör vidare medan vår båt ligger kvar. Till slut får de igång båda motorerna och vi avancerar i circa 20 minuter innan vi stannar igen…

paraply

Till slut kommer vi fram till vårt mål, gamla Bellavista i Bojayá. Vi installerar oss i de augustinska nunnornas hus i gamla Bellavista, en dryg kilometer från nya Bellavista. Det var här massakern i ägde rum 2002, då Farc-gerillan kastade en hemmagjord bomb mot paramilitären, en bomb som landade på kyrkan där civilbefolkningen hade tagit skydd. 79 personer dog och över 80 personer skadades.

På kyrkan i Bellavista sitter ett minnesmärke för att hedra massakerns offer

Efter massakern flyttades samhället och idag finns bara ett hus bevarat, det som tillhör de augustinska nunnorna. Det är ett rymligt hus med plats för många gäster. Det är där vi nu inkvarterar oss då vi är på plats med vår medföljda organisation Cocomacia som samlat ledare från hela sitt territorie för att under ett par dagar diskutera interna ärenden. Man använder den gamla skolan som samlingslokal och där pratar man om allt från stadgar och ekonomi till hur det går med fredsförhandlingarna på Kuba.

möte

Jag går ut från den gamla skollokalen och går mot kyrkan. Det är lugnt och stilla eftersom alla är på mötet. Solen står högt på himlen och det är alldeles tyst. Jag kommer fram till kyrkan och genom ett stort hål nedtill i dörren springer plötsligt en hund ut och sen en annan. Det är Nero och Chapola, Melkins hundar.

hundar

Melkin och hans familj är de enda som bor kvar i Bellavista. De bor i nunnornas hus och sköter om det så att djungeln inte tar över det, som den gjort med alla andra byggnader. De många bostadshusen som tidigare stått här ser man inte ett spår av. Djungeln har återtagit platsen och de enda byggnaderna man ser, förutom nunnornas, är de som gjutits i cement: skolan och skolmatsalen, kyrkan, prästgården, vårdcentralen och kommunhuset.

överväxt

Platsen inger ett väldigt lugn och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig vad som hände här den där dagen i maj 2002. Leyner Palacios, ledare från Cocomacia och representant för konfliktens offer i området Medio Atrato vid fredsförhandlingarna på Kuba förklarar att skulden för det inträffade är delad mellan Farc, paramilitären och staten. Farcs för att de kastade bomben, paramilitärens för att de använde befolkningen som en mänsklig sköld och statens för att de agerade i maskopi med paramilitären och aldrig svarade på människorättsombudsmannens varningarna om vad som höll på att hända.

Den 18 december 2014 bad Farc oficiellt om ursäkt för masakern i ett möte i Havanna, Kuba, med representanter för de drabbade av masakern. På plats fanns bland annat ledare från Kristna Fredsrörelsens medföljda organisation Cocomacia, Rosmira Salas och Leyner Palacios. ”Det är bra att dom lyssnar på vad vi har att säga men det här är bara början. Sen får vi se hur det går ute i territoriet”, säger Rosmira Salas.

kyrka

Text: Maija Nilsson, fredsobservatör för kristna Fredsrörelsen i Chocó
Foto: Maija Nilsson och Anders Nordenskjöld

General Alzate frigiven, oron hos lokalbefolkningen fortsätter

Efter många dagars spekulation och osäkerhet står det nu klart: general Alzate och hans två medresenärer frigavs i söndags efter femton dagars fångenskap hos Farc-gerillan i Chocó.

Självaste ’Pastor Alape’, medlem i Farcs högsta ledning och kommendant över den ’division’ av gerillan som verkar i Chocó, reste ifrån Kuba där han medverkat i fredsförhandlingarna, för att överse frisläppandet av generalen. I samhället Vegaes vid Arquiaflodens strand överlämnades de tre fångarna till en kommité bestående av Internationella Röda Korset, och representanter från Norge och Kuba, två av länderna som står som garanter för fredssamtalen.

Generalen togs tillfånga söndagen den 16 december när han, i strid mot alla säkerhetsföreskrifter, färdades civilklädd på Atratofloden, tillsammans med sin advokat och en menig soldat. Vad som följde var två veckors militära operationer och bombningar med allvarliga konsekvenser för civilbefolkningen. Boende från området berättar om utegångsförbud och hur militären i vissa fall har hindrat lokalbefolkningen från att gå till sina odlingar för att hämta sitt dagliga bröd.

Och den allvarliga situationen fortsätter; en ledare från området säger:  ”fram tills igår hade militären en anledning till att vara i området, frigörandet av generalen, men idag förstår vi inte varför de stannar. Nu har de inte längre någon anledning att vara kvar i samhällena”. En annan ledare oroar sig för att regionen, nu när generalen frigivits, åter kommer glömmas bort av staten: ”lokalbefolkningen  frågar sig nu, vad kommer regeringen göra för Chocó?”

Text: Anders Nordenskjöld, fredsobservatör i Chocó för Kristna Fredsrörelsen